Helena Reje har skrivit bok om mammans självmord

Hästar och djur, många lekkamrater och en härlig Bullerbykänsla. Så var livet för Helena Reje när hon växte upp med sina föräldrar och tre syskon på Färingsö mitt i Mälaren.

I centrum stod hennes starka, driftiga och karismatiska mamma, dressyrryttaren Louise ”Ludde” Crafoord-Hofmann.

– Min mamma var alltid i farten. Hon ordnade så jag hade inslagna böcker med mig till skolan och när jag blev hästintresserad tog hon själv upp ridningen igen, berättar Helena.

När Helena var tolv år flyttade hela familjen till gården som skulle underlätta hästintresset. Louise var den drivande som såg till att utbilda sig till ridlärare och som snabbt blev en eftertraktad dressyrtränare.

– Hon hade helt klart talang för det, men hon var också tuff och gav sig inte.

Både Marie Björkvalls sambo och bästa vän begick självmord

Läs mer

Louise Crafoord-Hofmann var engagerad och omtyckt

Snart kom flera ridsportsatsande familjer till gården och Helena fick många träningskompisar.

– Ibland kunde jag bli ledsen över att behöva dela min mamma med så många andra i samma ålder. Hon var så engagerad och jag kunde bli avundsjuk på det. Många av de här tjejerna vände sig hellre till min mamma än till sina egna föräldrar. Idag ser jag att det var en fantastisk egenskap, säger Helena.

Engagemanget var ett framgångsrecept och Louise mådde bra av att ge mycket av sig själv.

– Idag tror jag att hon hade ett eget tomrum som hon behövde fylla, men det tänkte jag aldrig på då.

När Helena var 19 år började hon jobba i olika stall innan hon gick vidare för att läsa till civilekonom i Stockholm. Trots studierna besökte hon ändå gården dagligen, det var ju mycket mer än bara ett barndomshem.

– Men när jag började jobba blev det mer sällan att jag åkte dit.

Hon hade ett intresse för att skriva och började jobba på en marknadsavdelning där hon trivdes mycket bra. Strax därefter träffade hon sin blivande man Patrik och de flyttade ihop.

– Vi gifte oss 2011 och innan dess hade vi fått vår första dotter, vår andra kom 2012. Det gick i en rasande fart, säger Helena med ett skratt.

Helena, Patrik och yngsta dottern Alicia, 7 år. Foto: Teresia Köhlin

När hon var föräldraledig red hon mer och relationen med sin mamma blev mer vuxen och intensiv.

– Det var fortfarande en stor verksamhet på gården, men ändå lagom för oss.

Louise hade en nära relation till sina barnbarn och älskade också sina djur – hästarna och hundarna. Hon hade hjälp av en anställd stalltjej som kom dit och jobbade på dagarna.

Under sommaren 2012 var Helena föräldraledig och hela familjen flyttade ut till gården och in i ett av husen som tidigare använts som bostad för anställda.

– Mamma hade drabbats av hjärtflimmer under vintern, troligtvis stressrelaterat. Hon kände av det då och då, men vi förstod nog inte hur psykiskt påverkad hon var av det för hon visade aldrig det, säger Helena.

Märkte förändring hos sin mamma

Louise visade upp sitt vanliga starka, vältaliga jag och det fanns inget specifikt som pekade på hur hon egentligen mådde den där sista sommaren.

– Men något hade förändrats. Det märkte jag, men jag visste inte vad det var. Hennes humör pendlade oftare och hon hade en låg sida, som vi sällan lagt märke till tidigare.

Den 10 augusti hade Louise arbetat på en annan anläggning och när hon kom hem träffades hon och Helena på gården. De utfodrade hästarna vid lunchtid och Helena la märkte till att Louise var uppåt, rapp och kvick.

– Vi talade om allt möjligt. När hon gick ner mot mangårdshuset ropade jag efter henne; ”Vilka snygga skor du har!” Då vände hon sig om och sa tack med ett leende.

Helena gick in till sina barn i den mindre bostaden där hon bodde.

Det var en vacker sommardag. Helenas man och hennes pappa jobbade båda två och barnen lekte. Lite senare ringde hon till Louise som då lät helt annorlunda på rösten.

– Det var en märkbar skillnad. Hon lät trött och sa att hon skulle lägga sig och sova en stund.

Helena gick ut i det fina vädret med barnen, men ville inte störa sin mamma.

Ropade och letade

Senare kom hennes pappa på besök och sa att Louise nog inte var hemma, han hade inte fått svar när han kommit hem och ropat hej efter jobbet.

– Han var inte det minsta orolig, men när jag hörde att han inte fått svar kände jag direkt att något var fel. Jag blev jätteorolig, mamma var ju hemma, berättar Helena.

Hon lämnade över den yngsta dottern till Patrik, som också kommit hem.

Helena och hennes pappa gick från rum till rum i det stora huset, allt oroligare när de inte fick något svar från Louise.

– Louise lämnade alltid en lapp även om hon bara skulle gå ut med hunden. Det här var jättekonstigt. Jag trodde något hade hänt med hennes hjärta.

Hittade Louise död

Snart upptäckte de att vindsdörren stod på glänt. När hennes pappa puttade upp dörren såg de henne direkt. Louise hade tagit sitt liv och hängde livlös i ett rep, fastsatt i taket.

– Det var som att tiden ändrades, allt var för sent. Det var så uppenbart att hon redan var död. Pappa försökte få ner mamma. Han höll om henne och bröt ihop totalt. Själv slängde jag mig ner och dunkade huvudet aggressivt i golvet, liksom för att känna något alls.

Inte i sin vildaste fantasi hade hon trott att detta skulle kunna ske. Det kändes så långt ifrån hennes mammas personlighet. Hon var ju den starka, kärleksfulla kvinnan som alltid fick som hon ville och som aldrig gav upp.

– Det var en sådan chock. Jag måste ha skrikit, min man hade hört det och även de som var i stallet, de ringde SOS, 112.

Helena fick prata med en operatör som optimistiskt försökte få henne att ge första hjälpen.

– Det var ett jobbigt samtal.

Efteråt ringde pappan till Helenas tre syskon som kom ut till gården. Ambulans och polis anlände också.

– Det var helt surrealistiskt.

Sommarkvällen började mörkna men Helena kunde inte sitta ner. Hon vandrade oroligt omkring.

– Jag var den sista som såg henne vid liv och den första som såg henne död. Men varför hon avslutat sitt liv förstod jag inte och jag började frenetiskt leta efter svar.

Först behövde Helena ta tag i allt det praktiska. Det fanns en stor anläggning att ta hand om och en verksamhet som behövde fungera. Men hon lyckades på ren adrenalin hålla igång allt, trots traumat.

– Tyvärr ville inte den anställda tjejen jobba kvar efter mammas död, det var mycket att ordna även om vi fick hjälp av vänner.

Hon själv och hennes familj flyttade tillbaka till stan.

– Själsligt åldrades jag säkert 100 år av det som hänt och min pappa blev också tydligt äldre av sin sorg.

Det var en absurd situation. Bud kom med blommor hela tiden den första veckan.

– De trodde det var något trevligt som hänt och var hurtfriskt glada.

Vädret gick in i högsommar och på badplatsen vid sjön nära gården såg hon familjer med picknickkorgar, glada människor.

– Då kändes det som att mamma skulle komma in genom dörren när som helst. Att mardrömmen bara hade varit ett dåligt skämt.

Kämpade med både sorg och lycka

Efter begravningen tyckte Helena att Louise fanns både överallt och samtidigt ingenstans.

Hon fick också uppleva att människor bytte sida på gatan när de fick syn på henne och undvek att ta kontakt sedan den första tiden av kondoleanser var över. Som att sorgen inte längre fanns.

Men hon fick bra hjälp av en kompis som letade fram en riktigt bra psykolog.

– Det var en räddning, för hon förstod både mig och min mamma.

Hennes första år med dottern Alicia förstördes av sorgen. Hon gick genom månaderna med livet i ena handen och döden i den andra.

– Det var en kraftmätning mellan lycka och sorg och det kändes som ett svek åt båda hållen.

När Helena började städa upp och rensa ut inför gårdens framtida försäljning hittade hon Louises liv från förr, bland annat foton, vykort och en nerskriven livshistoria.

– Till en början avstod jag att läsa brevet. Men när jag bearbetat min sorg ännu mer så blev detta sista pusselbiten. Jag behövde få veta.

Visste inget om depressionen

Vad Helena upptäckte var att det var en uppenbart yngre Louise som skrivit – hennes mamma var bara 24 år gammal då.

– Hon var i en jättekris i livet som jag inte visste om. Hon orkade inte leva vidare. Hon var enkelt uttryckt utbränd och inne i en förlossningsdepression. Det var hennes livshistoria från barndomen och framåt.

Louise beskrev sina föräldrars skilsmässa, och kraven hon kände från tidig ålder på att se bra ut och vara duktig.

– Hon hade bulimi, jobbade mycket och utvecklade ett skevt sätt att se på kärlek. Det som räddade henne var när hon träffade min pappa. En ny värld öppnade sig för henne. Pappa var stabil och mamma fick dessutom en riktig trygg svärfar.

Helena insåg att det var enormt mycket hon inte kände till. Bakom den tuffa och effektiva ytan som var både charmig och underhållande fanns en annan person i Louise.

– Jag önskar att vi hade pratat mer om det mörka. Mamma var bättre på att fånga upp andra som mådde dåligt än att tala om sig själv, säger Helena.

Hon förstår idag att det var hjärtflimret som triggade igång oron, som sedan fylldes på av hormonell obalans och att det sammantaget lyfte fram de tidigare psykiska problemen hos Louise.

Pusslet har inte varit lätt att lägga, men det gav också insikten att det är viktigt att öppna upp för samtal, att ta bort skam och se till att människor med dessa problem får hjälp i tid.

Skrev boken Det hon aldrig sa

Sedan Helena läst brevet fick hon själv mer ro. Men hon bestämde sig också för att skriva en bok. Det blev romanen Det hon aldrig sa där även hennes mammas text finns med ocensurerad.

– Jag ville att hennes ord skulle få stå för sig själva. Det är en fantastisk berättelse.

Efter en tid såldes sedan gården och Helena och Patrik köpte en egen.

– Jag sade upp mig och fortsatte skrivandet. Det kändes som en skyldighet att berätta. Tystnadskulturen kring självmord förstör så mycket.

Helena har fått stor respons från många som känt igen sig och som berättat hur de blivit hjälpta av hennes historia.

– Jag lever fortfarande med sorgen, men jag är på en helt annan plats idag. Jag är glad för att jag har förmågan att se lyckan i mindre saker idag, att små detaljer spelar större roll.

Vem är Helena Reje?

• Namn: Helena Reje.
• Ålder: 37 år.
• Bor: På en gård i Knivsta.
• Familj: Maken Patrik, barnen Kira, 8 år och Alicia, 7 år.
• Driver: Stall Reje.
• Aktuell: Med boken Det hon aldrig sa.

Av  Susanne Stamming

Foto: Thersia Köhlin, privat

Artikel klandrad

En tidigare version av artikeln ovan är fälld av Medieombudsmannen.

Här kan du läsa om klandret. Artikeln är uppdaterad och godkänd av anmälaren.