Helena lever som vandrande nomad: ”Åsnorna får bestämma takten”
Genom sin blotta existens är de som en levande föreställning – en promenerande och pågående teater utan färdigt manus – bara fyra huvudpersoner som vill uppleva världen i en annan rytm och utan för mycket planering. Längs Europas vägar vandrar nomaden och scenkonstnären Helena Kågemark, 51, med sin man Carlo Magnani, 52, och de två åsnorna Toni, 14, och Aurora Alba, 12, vid sin sida.
Vandringen började för sex år sedan i Italien, men historien börjar i Stockholm där Helena växte upp. Som ung ville hon jobba med djur och under några år arbetade hon på en veterinärklinik.
Men något som också lockade, och som skulle bli en stor del av hennes liv, var att uppträda på scen. Hon tränade intensivt för att lära sig allt som behövdes för att bli gycklare, skådespelare och kanske framförallt den svåra konstformen lindansare.
– Jag åkte även utomlands och fick ny inspiration, nya vyer. Jag insåg mer och mer att man kan leva sitt liv som man vill och att man inte behöver följa strömmen med de vanliga alternativen vad gäller utbildning för att sedan skaffa familj som alla andra.
Var lindansare på Kungliga Operan och Dramaten
Helena bestämde sig för att följa sina drömmar, och hon uppträdde som lindansare både på Kungliga Operan och Dramaten i Stockholm, samt reste på tältturné runt omkring i landet tillsammans med andra artister i Varieté Vauduvill.
– Några år senare gav jag mig iväg till Italien för att utvecklas som skådespelare. Det var en fysisk teatertradition som gav mig mycket, berättar Helena.
Hon blev också allt mer övertygad om att det resande nomadlivet var något för henne, något viktigt att fortsätta med.
– Att vara lindansare till yrket innebär att de flesta frågar vad man gör ”på riktigt”, och en gång på arbetsförmedlingen långt tidigare fick jag frågan vad mina föräldrar tyckte om mitt val. Sanningen är att min mamma alltid sagt åt mig att följa mitt hjärta, även om min pappa var mer skeptisk, berättar Helena.
Hennes pappa pratade om vikten av trygghet, bra lön och att slutligen en pension att leva på. Det var av omtanke, men sorgligt nog gick han själv bort tidigt.
– Då förstod jag att man inte kan leva efter idén om hur framtiden kanske blir.
Nära döden efter njursten och blodförgiftning
Under sin första resa till Italien såg Helena scenarbetaren Carlo för första gången, men det var inte förrän de träffades igen i Sverige 14 år senare 2011 som det klickade till.
Hon hade aldrig trott att hon skulle träffa den vänliga italienaren från piazzan i den italienska byn igen, och framför allt inte efter så många år.
– Jag hade då skilt mig och var på en annan plats i livet. Vi blev ett par och arbetade i flera teaterprojekt tillsammans, både i Sverige och i Italien.
Men livet förändrades när Helena fick problem med njursten som ledde till blodförgiftning och nära nog tog hennes liv 2012.
– Jag låg på sjukhus i en vecka, och det var framför allt psykiskt jobbigt. Men en kurator sa till mig att gå ut och leva mitt liv. Hon förklarade att jag inte stod i skuld till någon för att jag överlevt. Tidigare kände jag så, berättar Helena.
Omvärderade livet efter sjukdomen
Det som främst förändrades efter sjukdomstiden var att lusten till att stå på scen, och träna hårt för att fortsätta kunna gå på lina, inte längre fanns där. Det blev en omvärdering av vad hon ville ägna sin tid åt. Både Helena och Carlo började fundera på andra saker att göra.
Utan åsnorna hade vi gått snabbare, skyndat mer och klättrat högre
– Vi funderade mycket på var vi skulle bo, och kände att det inte gick att välja mellan Sverige och Italien. Vid ett tillfälle när vi var ifrån varandra skickade Carlo ett brev till mig. Han skrev lite poetiskt att, om han vore en man med fötterna på jorden så skulle han komma vandrande till mig. Och så skickade han med en karta med rutten utritad upp till Sverige, berättar Helena.
Hennes reaktion blev omedelbar.
– Wow, det är ju det här vi ska göra! Promenerat hade jag visserligen gjort hela livet, fram och tillbaka på den fem meter långa linan. Men detta var annorlunda, säger Helena och skrattar.
Dessutom var de båda trötta på, och insåg det ohållbara i, att flyga mellan Sverige och Italien.
Åsnor ska leva i flock
Det avgörande beslutet kom när de bestämde sig för att ta åsnor med sig på vandringen. Anledningen var att både Helena och Carlo ville dra ner tempot, att någon annan skulle bestämma takten.
– Utan åsnorna hade vi gått snabbare, skyndat mer och klättrat högre, så som människor gärna gör. Då hade vi upptäckt mindre och upplevelsen hade inte blivit alls samma. Åsnor gör inget i onödan, och det kan man lära sig av.
Helena och Carlo började planera för projektet 2014, med Italien som utgångspunkt. De la upp en budget och samlade in pengar på olika sätt, som de tidigare gjort i sina teaterprojekt.
Den första åsna de skaffade blev gråbruna Toni, ett reflekterande djur med hög integritet som blivit illa behandlad under någon del av livet, vilket gjort honom skeptisk till människor.
– Fördelen med Toni var att han varit med överallt. När vi lärde känna honom genom att gå promenader i grannskapet i Italien så visade det sig att han visste precis vad man kunde få inne i bageriet. En smart åsna, berättar Helena.
Nu behövde hon och Carlo en åsna till, eftersom åsnor ska leva i flock. När de började höra sig för kom det fram en man i Italien som ägde en stor gård med produktion av åsnemjölk.
– Där fanns mängder av åsnor och en av dem, vita Aurora Alba, passade inte in på gården eftersom hon inte blev dräktig. Han ville ge henne till vandringsprojektet.
Tack vare beslutet att ta med åsnor kom de nära den italienska kulturen, där åsnan har en självklar plats.
– Det finns faktiskt åtta inhemska raser och att vandra med åsnor är det bästa beslut vi tagit, för de öppnar dörrar och får människor att le, förklarar Helena.
Fick mat och husrum av vänliga främlingar
Den 11 mars 2016 gav sig Helena, Carlo och åsnorna iväg, från Toscana i Italien mot Schweiz, över Alperna för att sedan fortsätta genom Tyskland och Danmark mot Sverige.
Till en början samarbetade de med några sponsorer, men tidigt under vandringen blev det tydligt att det inte fungerade för deras nomadliv.
– I stället lärde vi oss att det vi behöver ändå kommer genom spontana donationer, säger Helena.
Tack vare att resan var så välorganiserad kunde de improvisera längs vägen. Bland annat hade de med en portabel hage, ett eget tält och allt annat som behövdes för att campa var som helst.
– Foder till åsnorna fick vi utmed vägen genom snälla människor. Vi knackade på många dörrar, åt middagar ihop med främlingar och fick vänner för livet.
Tyskland visade sig vara lätt att gå igenom, gästvänligheten var stor och det fanns många hästgårdar längs vägen vilket underlättade övernattning och utfodring till åsnorna.
Envis som en åsna
De svårigheter och hinder som det vandrande paret stötte på längs vägen hittade de ofta en lösning på. Mycket trafik, smala broar som inte är gjorda för annat än bilar kan vara jobbiga att passera, och uppe i bergen kan fritt gående hästar och åsnor vara en fara.
– En gång upptäckte vi att det fanns en flock med får och åsnor på marken vi passerade, men som tur var fanns en herde som kunde binda fast hingsten. Annars hade vi fått stora problem, berättar Helena.
Ytterligare en utmaning var när de skulle passera en bro över Göta älv i Sverige.
– Det var en öppningsbar bro och Alba och Carlo gick först. Men så blev Toni rädd och vägrade röra sig. Vi blev stående på fel sida och då hörde jag ljudet, plingandet.
Ljudet var en varning för att bron skulle öppna sig för att släppa igenom ett fartyg – och det började röra sig snabbt. Nu var det bråttom, eftersom åsnorna lätt skulle få panik om de separerades.
– Carlo fick springa med Alba för att hinna komma tillbaka till mig och Toni. De lyckades som tur var, berättar Helena.
Fått lägga fördomar åt sidan
Efter sju månaders vandring kom de fram till Sverige den 16 oktober 2016. De döpte sin rutt till ”Åsnevägen” och påbörjade tillbakavandringen den 12 juli sommaren därpå. De följde ungefär samma planering, men med vissa variationer.
– Det som var annorlunda när vi gick söderut var att vi tog det lugnare och stannade längre på varje plats när det var möjligt och när vi var välkomna, berättar Helena och fortsätter:
– Under första resan vågade vi inte stretcha ut gästfriheten på samma sätt, och dessutom ville vi nå Sverige innan den första snön. Åsnorna ville alltid iväg varje dag, om det inte var regn. Toni speciellt hatar regn.
Toni och Aurora Alba kommer först i alla lägen
Gästfriheten visade sig på olika sätt varje dag, men de blev alltid erbjudna plats för natten – ibland i stall eller på höskullar, men många gånger också i gästrum.
– En del har haft en helt enorm tillit till oss, trots att vi är främlingar. Men det hade nog inte hänt om vi inte haft med oss åsnorna.
Fördomar har de också fått lägga åt sidan, som när de fick hjälp av en stor grisbonde i Danmark. Han lagade god vegetarisk mat åt paret när de berättade att de inte åt kött.
– Att han bjöd oss på den fantastiska middagen var kanske inte vad man förväntat sig, eller så är det bara en annan fördom.
Donerat 600 träd längs Åsnevägen
Samtidigt var de beredda på att de ibland var välkomna, ibland inte. Det enda som stoppat dem har varit när någon blivit sjuk eller att åsnorna inte mått bra.
– Toni och Aurora Alba kommer först i alla lägen. Sedan har jag haft problem med njursten vid något tillfälle och fått antibiotika. Alba har haft kolik och Toni har haltat ibland. Då inser vi hur skört allting är.
Helena och Carlo har ett speciellt sätt att se på sitt vandrande projekt.
– Alla som vi möter blir en del av vår vandring. De är alla en del av vad vi gör, för man klarar inte detta utan hjälp av andra.
Det händer att de fått inbjudningar från människor som läst om deras vandring, men de undviker helst att resa på det sättet.
– Det är inte alltid det fungerar, och vi tycker att det är själva överraskningsmomentet när vi knackar på som gör allt så speciellt. Hela grejen är att ingen planerat inför vårt besök, och att vi inte vet var vi kommer sova nästa natt. De allra flesta välkomnar oss.
Vi är ödmjuka inför att saker förändras hela tiden, så vem vet vad som händer
Under sin resa gav de en trädplanta till människorna på varje ställe de bodde på, ett sätt att tala om tid och miljö utan att prata om det. Förhoppningen är att de över 600 träden ska växa sig stora och märka ut deras vandring längs Åsnevägen.
Fick sällskap av en gatuhund
När de väl var redo för längre resor igen efter ankomsten till Italien kom pandemin och ställde till det. Sedan den stora vandringen har de stannat i landet och mestadels vandrat i dess södra delar.
Och nu har de ytterligare en medlem i gruppen, nämligen hunden Amapola – en före detta gatuhund som till en början mest kom fram och skällde på åsnorna. Efter ett tag började den hänga med karavanen i stället.
Kvintetten undviker oftast trafikerade vägar om det är möjligt. Naturupplevelser skapar ett större lugn.
– Vi hoppas naturligtvis på att kunna fortsätta våra vandringar under flera år till. En dag kommer det ett slut och vi är ödmjuka inför att saker förändras hela tiden, så vem vet vad som händer. Planer har vi inte, men drömmen är att hitta en plats med en jättestor hage med andra åsnekompisar för Toni och Alba. Det skulle kännas bra, säger Helena.