Hela familjen drabbades när Anette blev utbränd: ”Vi åt middag i mörker”
Anette Strömquist växte upp i en driftig och tävlingsinriktad familj. Så när hon gjorde entré i arbetslivet var en framgångsrik chefskarriär det självklara målet. Och dit nådde hon – men hon hade aldrig räknat med att priset skulle bli en flera år lång utmattningsdepression som var nära att slita sönder hennes familj.
Räddningen blev maken Per som vågade sätta gränser även när hon var som skörast.
– Nu har vi hittat ett bra liv tillsammans, med många gemensamma intressen, säger Anette, 46, som bor med Per och familjen i Ursviken strax utanför Skellefteå.
De träffades när de var 21 respektive 22 år gamla och gick en utbildning inom turism i Skellefteå. Därefter flyttade de till Stockholm där båda fick jobb.
Anette började som säljare på en resebyrå och målet var solklart – hon skulle bli chef. Endast 24 år gammal fick hon också ett chefsjobb. Nu skulle hon verkligen visa vem hon var.
– Jag jobbade minst 50 timmar i veckan, och ofta på helgerna. Men jag älskade verkligen jobbet, säger hon.
– Jag märkte att hon var stressad och åt sämre, men reagerade väl ändå inte så särskilt mycket på det, säger Per, 47.
Inte förrän den morgon han fick ett telefonsamtal till jobbet. Han hörde Anettes dova stönande i andra änden av luren.
– Jag skulle ta mig från sovrummet till toaletten, plötsligt bara föll jag ihop, säger hon.
Se också: Malin blev utbränd av att vara ofrivilligt barnlös
Fick rehabilitering och arbetsträning
Per hittade Anette liggande naken på golvet i lägenheten utanför Bromma. Han klädde på henne, satte henne i bilen och åkte till Sankt Görans sjukhus. Anette var i så dåligt fysiskt skick att sjukhuset ville att hon skulle läggas in på psykakuten. Men Per vägrade och de fortsatta undersökningarna visade att hon drabbats av allvarlig blodbrist.
– Jag var på botten och livrädd för att dö, berättar Anette.
Per uppmärksammade Anettes arbetsgivare på att hon var utarbetad och berättade hur mycket hon jobbat. Arbetsgivaren ställde upp med rehabiliteringshjälp så att Anette kunde börja arbetsträna efter åtta månader.
Stockholm var en stressig miljö och när paret kommit så långt i sin relation att de ville skaffa barn flyttade de tillbaka till Skellefteå.
Barnen Love och Tilde föddes med ett års mellanrum 2003 och 2004. Efter barnledighet fick Anette erbjudande från resebyrån hon jobbat för i Stockholm att bli chef för byråns enhet i Skellefteå som gått knackigt en längre tid och var nedläggningshotad. Nu såg hon sin chans att uträtta något verkligt stort – och det gjorde hon. Efter några år var Anettes kontor det som hade bäst lönsamhet i hela Norden inom koncernen.
En utmärkelse som hon senare skulle få betala ett högt pris för.
– Jag gick i den så kallade ”honungsfällan”, där framgången sporrade mig att jobba hårdare. Jag tog på mig fler uppdrag i företaget, framförallt att utveckla andra kontor efter mitt eget koncept. Per sa att jag skulle ta det lite lugnare, berättar Anette.
– När hon kom hem efter jobbet kunde hon sitta i ett par timmar och gå igenom vad som hänt under dagen. Jag fick bara sitta och lyssna. Kom det kunder och knackade på dörren en helg så tog sig Anette an dem direkt, i stället för att säga att det där kunde vänta tills hon var tillbaka på jobbet, säger Per.
Förlorade synen och grät utan anledning
Anettes jobb hade blivit hennes identitet och Per sa flera gånger: ”Anette, du är inte ditt jobb!”
Anette lyssnade inte, utan kunde i stället bli irriterad och arg. Samtidigt engagerade hon sig i föreningslivet, var fotbollstränare för dotterns fotbollslag och när det skulle väljas klassmamma var det Anette som tog på sig det.
Det är är paret Strömquist
Namn: Anette och Per.
Ålder: 46 respektive 47 år.
Bor: Villa i Ursviken utanför Skellefteå tillsammans med barnen Love, 18, och Tilde, 17.
Gör: Anette driver egen konsultfirma inom ledarskap, teamutveckling och coachning. Per är chef för ett glasmästeri.
Gemensamma intressen: Vi ägnar mycket tid åt våra båda hundar, jämthunden Iris och strävhåriga taxen Wilja.
Se också: På Anettes hemsida labranche.se finns en film där Anette och Per berättar om hur det är att drabbas av utmattningsdepression, och hur det är att vara anhörig.
Mitt upp i allt detta bestämde sig Anette och Per för att gifta sig, det skulle bli ett vackert sommarbröllop 2011. Som med allt annat gick Anette in med liv och lust i planeringen så att allt skulle bli så perfekt som hon ville ha det. Det var mycket annat som också hände. En god vän tog livet av sig, samtidigt som Anette var i färd med att rekrytera ny personal till jobbet.
– Jag hann inte ens sörja min vän, det var så mycket annat runtomkring.
I januari 2012 märkte Anette att hon fick problem med synen när hon körde bil. ”Det går väl över”, resonerade hon. Nästa varningsklocka var när hon träffade sin chef från Stockholm som påpekade hur forcerad hon var när hon gick, när hon pratade och så vidare.
Under bröllopsresan till Karibien på våren började hon gråta utan anledning.
– Jag kände att något var fel i kroppen, säger Anette.
När sommaren kom märkte hon hur tankeverksamheten gick långsammare, och efter att hon spelat fotboll med sonen en kväll vaknade hon dagen efter och hade ont i höften. Höftinflammation sa läkaren på vårdcentralen.
Men kroppen sa något annat och Anette skrev ned alla symtom hon kände och träffade en läkare i september.
– Läkaren tittade på mig och sa rakt ut att det här var ett skolboksexempel på utmattningssyndrom.
Omgivningen trodde att Anette blev misshandlad
Kropp, själ och hjärna – allt var i obalans.
– Det var totalt kaos. Jag tålde inte ljud och ljus. Samtidigt konstaterades att jag led av en kronisk tarmsjukdom.
Anette blev sjukskriven på obestämd tid och hennes sjukdom satte hela familjen i gungning.
– Eftersom hon inte tålde ljud och ljus fick vi knappt ha något ljud på teven och vi satt och åt i mörker vid middagsbordet. Och barnen kunde inte ta hem kompisar, berättar Per.
Anette åt kortison, vilket gjorde att hon svullnade upp i ansiktet. När hon dessutom gick ut hade hon huva, mörka glasögon och hörselkåpor.
– Jag kände skam över att jag som var den framgångsrika chefen hade misslyckats. Jag ville inte att någon mer än mina närmaste skulle få veta.
Men Anettes förklädnad skapade rykten om att Per misshandlade henne.
– Det var rent ut sagt jävligt olustigt, säger Per och tillägger:
– När det började gå sådana rykten fanns ingen återvändo, jag berättade för grannar, folk på jobbet, människor jag träffade ute på stan och andra i vår omgivning hur det låg till – för att få stopp på ryktesspridningen. Det var faktiskt skönt, för då släppte lite av pressen.
Satte ner foten för att familjen inte skulle krascha
Samtidigt var Anette besviken över att hon aldrig skulle komma tillbaka till sin gamla roll på jobbet. För Per ältade hon hur hon sabbat sitt liv.
– Jag sa till Anette att du är inte ditt jobb och jag är inte din psykolog, jag kan inte hjälpa dig. Och jag poängterade att barnen måste få vara barn i sitt eget hem, de kan inte gå omkring och vara tysta och vägras ta hem kompisar. Jag sa att jag kunde ta hand om barnen, deras träningar och annat i hemmet – men dig kan jag inte fixa. Du kan inte bo kvar här under dessa omständigheter.
– Det kan låta hårt och krasst, nästan som att jag ville bli av med henne. Men så var det absolut inte. Om jag inte gjorde något skulle hela familjen krascha.
Se också: Stina brände ut sig – blev biodlare
– Det var jobbigt mentalt, men det var ett måste för att vi skulle överleva som familj. Jag är glad att Per satte den gränsen. Även om jag var sjuk hade jag ett ansvar att ta mig ur det. För att underlätta bestämde jag mig för att bo hemma hos min mamma under vissa perioder så att Per och barnen kunde leva ett normalt familjeliv, berättar Anette.
– Den avlastningen blev som ett pyshål för att klara vardagen, säger Per. Barnen förstod inte riktigt vad som hände utan trodde att allt berodde på deras mammas tarmsjukdom. De gick dessbättre oskadda genom detta.
Ville inte skada människan hon älskade
Anette jobbade på sin rehabilitering med hjälp av mediciner, psykologsamtal och genom en stressgrupp för kvinnor som blivit utbrända, där syftet var att få ett hälsosammare liv.
Hon och Per kämpade för att hålla ihop och Per betonar hur viktigt det är för den anhörige att få göra roliga saker för sig själv i en sådan situation. Men det var inte lätt.
– Mina stora intressen är jakt, fiske och att gå på ishockey. Jag minns hur underbart det var de kvällar jag kunde ta båten för att fara ut och fiska. Älgjakten på hösten var en stor händelse för mig, men Anette började redan på sommaren gnälla över hur jobbigt det skulle bli att vara hemma själv med barnen. Och när jag var på hockeymatcher ringde eller sms:ade hon 20 minuter innan matchen var slut och ville att jag skulle köra direkt. Jag satte en gräns och sa att jag tänkte se hela matchen.
– Till slut blev även det som skulle vara roligt en ångestgrej. Jag var tvungen att förklara för Anette att hon inte kunde göra så mot mig, då skulle jag aldrig orka.
Anette förstod att det hon gjorde mot sin livskamrat var fel och hon ville absolut inte skada människan hon älskade så mycket.
– Om du vill gå, så förstår jag dig, sa jag till Per. Det var tungt att säga det, men jag behövde få veta hur han kände i allt det här.
Tips till anhöriga till någon med utmattningsdepression
Anette och Pers strategier för anhöriga till den som drabbats av utmattningsdepression:
1. Våga prata om det
Känn ingen skam över det som hänt utan våga prata med anhöriga, vänner, arbetskollegor, med flera. Det är skönt att själv få ventilera känslor samtidigt som det ökar förståelsen och kan innebära hjälp från andra.
2. Våga söka hjälp
Utöver att söka professionell hjälp från psykolog kan det finnas andra i omgivningen som kanske kan kliva fram och hjälpa till med de vardagliga sysslorna i hemmet. Eller så finns det andra i samma situation som man kan få bolla sina tankar med.
3. Våga sätta gränser
Som anhörig kan du göra mycket, men långt ifrån allt. Var tydlig med att du inte är den drabbades psykolog och var tydlig med att du själv måste få utrymme i ert förhållande.
4. Våga göra något roligt själv
Du kan inte ägna ditt liv åt att bara hjälpa din utbrända anhörig. Se till att få andningshål där du får tid att göra sådant som du tycker är roligt.
Per blev på gränsen till irriterad.
– Jag svarade att om jag velat lämna dig, då hade jag gjort det för länge sedan. Jag förklarade att jag älskade henne över allt annat och att jag trodde på oss som ett par som skulle leva tillsammans.
Hittat nytt fokus i livet
2015 började Anette arbeta halvtid på sitt gamla jobb och gick en hälsoutbildning på halvtid. Snart kom hon på att hon vill sadla om i livet och 2017 startade hon eget företag inom utbildning i ledarskap, teamutveckling och coachning. Hon hade kommit tillbaka till livet.
Det hon och Per har gått igenom har gett dem många livserfarenheter som har blivit till en timmeslång digital föreläsning på Anettes hemsida. Framförallt har hon och Per hittat tillbaka till varandra på ett helt nytt sätt.
– Jag har tagit till mig Pers intressen, vilket innebär att jag följer med honom ut i skogen, ofta med våra hundar. Vi har även hittat gemensamma intressen och jobbar mycket tillsammans i trädgården, berättar Anette.
Per berättar att innan Anette blev sjuk lagade han knappt aldrig mat. Men så blev han tvungen att lära sig, och nu är det han som står för den mesta matlagningen i familjen.
Anette är glad över att hennes man vågade sätta gränser när hon var som skörast, något som förmodligen räddade deras förhållande. I dag mår Anette så bra hon kan göra, men hon har fortfarande begränsningar i sitt liv efter sjukdomen.
– Jag kan inte köra bil längre sträckor, jag kan inte gå på konserter, gå på krogen eller andra tillställningar där det är höga ljud. Men jag fokuserar i stället på det jag kan göra, säger hon.