Hege-Kristin förlorade sju barn: ”Dockorna är barnen vi aldrig fick”
Hege-Kristin Sønsterød Groth, 46 år, väcker uppmärksamhet när hon och hennes man, Bjørn-Inge Groth, 46 år, är ute med barnvagnarna. I vagnarna ligger det som vid ett första ögonkast ser ut som små barn, men som i själva verket är parets dockor.
– De är våra alternativa barn, säger Hege-Kristin.
Hege-Kristin hade en dotter sedan tidigare när hon gifte sig med Bjørn-Inge för snart 14 år sedan. Som de flesta andra par ville de gärna ha gemensamma barn och drömde om ett liv fyllt av barnskratt och roliga lekar hemma.
Drömmarna gick dock i kras. Inte bara en gång. Utan sju gånger.
– Jag förlorade mitt första barn efter fem månader. Vi hade sett fram mot att bli föräldrar och hoppades att allt skulle gå bra, berättar Hege-Kristin, och fortsätter:
– Sedan har jag gått igenom ytterligare sex tidiga spontanaborter.
– Jag har förlikat mig med att jag aldrig kommer att bli pappa, säger Bjørn-Inge och tittar bort mot bordet i vardagsrummet där hans fru byter blöja på familjens yngsta, dockan Ramsis Theodor.
– Jag flaskmatar honom och byter blöja om det behövs. Precis som på ett vanligt barn, säger Hege-Kristin.
Förstod hur viktiga dockorna var
Hennes enda barn, dottern Silje-Kristin som idag är 23 år, har svaga minnen från när hennes mamma förlorade sitt första barn.
– Jag hade glatt mig åt att bli storasyster men kommer inte ihåg så mycket av hur jag reagerade när barnet dog. Det var inte något jag tänkte så mycket på då. Och jag blev ju moster så småningom, säger hon.
Se också: Malin blev utbränd av att vara ofrivilligt barnlös
Silje-Kristin är ärlig med att hon först tyckte det var konstigt att ha en mamma som insisterade på att ha med sig en docka eller två i barnstorlek när de skulle ses eller stötte på varandra i stan. Men det är något hon för längesedan slutat bry sig om.
– Några av mina vänner tittade också konstigt på mamma. Men de förstod snabbt hur viktiga barnen är för henne när jag berättade hur många spontanaborter hon gått igenom, och om barnet som dog i hennes mage.
Det var på Facebook Hege-Kristin blev uppmärksam på så kallade Reborn-grupper, där reborn-dockor är medlemmarnas gemensamma intresse.
De noga utarbetade dockorna kostar mer än 5 000 kronor, och man skiljer mellan riktiga dockor och kopior.
Hege-Kristin och Bjørn-Inges dockor har både födelsebevis och papper som visar längd och vikt.
Har hjärta och lungor
Intresset för reborn-dockor växer ständigt i Noge där Hege-Kristin og Bjørn-Inge bor, men det är ännu större i USA där fenomenet uppstod på 1990-talet. Där är det inte ovanligt att stöta på vuxna kvinnor som lyckligt förklarar att de är mamma till en docka.
Ibland är dockorna så avancerade att de har elektronik som gör att det känns som att det finns ett bankande hjärta och lungor som andas.
Varje docka görs för hand, efter färdigstöpta huvuden, händer och fötter, och duktiga docktillverkare har hög status bland de som har ett intresse i ämnet. Vissa vill ha en kopia av ett barn som vuxit upp medan andra ser på dockorna som en ersättning för barnet eller barnen de aldrig fick.
Jag kan inte tänka mig att behandla ett barn på det sättet
– Innan jag fick min första reborn-docka var jag själv en av dem som tittade konstigt på vuxna kvinnor som gick omkring med dockor. Men det tog inte lång tid innan jag själv var en av ”dårarna”, säger Hege-Kristin.
Alla dockorna har namn
Hege-Kristin hade som mest 11 dockbarn boende i huset och egen förskola i vardagsrummet. Men ”syskonskaran” har blivit mindre.
Dottern Silje har redan fått en av dockorna, vilket gör att Hege-Kristin känner sig som mormor. Några andra har blivit sålda och därmed adopterade av andra föräldrar.
– Alla dockorna har namn, berättar Hege-Kristin. Den första som kom till oss heter Lilly Amira och den senaste Ramsis Teodor. Vi älskar att åka på semester till Egypten så det blev efterhand en vana att ge barnen egyptiska namn.
Hon skulle gärna vilja med sig ”barnen” när de åker på semester men flygbolagen har ingen förståelse för att dockorna är så stora att de behöver egna säten.
– Jag hade kunnat packa med mig en eller två dockor i resväskan men det blir helt fel i mitt huvud. Jag kan inte tänka mig att behandla ett barn på det sättet. De är dessutom för stora för att gå som handbagage.
Finns fördomar
Det är inte alla som accepterar att dockbarnen som tar plats i familjens soffa är viktiga för henne, så Hege-Kristin har vant sig vid att bli bemött med fördomar. Vissa har också uttryckt att de tycker de verklighetstrogna dockorna är äckliga.
– Därför är det så viktigt för mig att få berätta min historia. För även om alla har sin egen historia så handlar min om att vara en dockmamma om trygghet. Trygghet i att vara den jag är och styrka att kunna hantera social ångest.
Genom Facebookgruppen ”Hege og Bjørns alternative barn” uppdaterar Hege-Kristin och andra medlemmar varandra om dockornas liv.
– Jag drömmer om den dagen det anses lika naturligt att gå ut och gå med en docka som med ett riktigt barn.
Fibromyalgi, skolios och en skadad rygg gör att Hege-Kristin inte orkar så mycket längre.
Inget av mina barn ska döpas
– Våra närmsta vänner säger ofta att de är mostrar och morbröder till våra barn. Och lyckligtvis möts vi alltmer av trevliga kommentarer när vi är ute bland folk. Små barn förstår när jag förklarar att jag inte är så lyckligt lottad att jag har små levande barn.
Dop av dockor
Som medlem av Metodistkyrkan har Hege-Kristin ofta några av barnen med sig när hon är i kyrkan.
Hon berättar om vänner som vill döpa sina ”barn”, och att dopet är ett ämne i vänkretsen.
– Inget av mina barn ska döpas, jag är rädd att de inte kommer att tåla vatten eftersom deras kroppar är gjorda av tyg, säger hon.
Hege-kristin berättar om vuxna som har svårt att förstå att det är möjligt att vara lika förtjust i en docka som ett barn.
– Jag känner en moderskärlek för alla. Speciellt för vår första docka, som är tänkt att påminna mig om pojken vi förlorade. Om jag är ledsen och uttråkad en dag går det ofta över när jag tar honom i mina armar, säger Hege-Kristin.
Översättning: Johanna Svan