Hans tonårsdotter gjorde livet till ett helvete

Första gången jag mötte Olles dotter Minna var hon en charmerande men blyg elvaåring med tandställning. Vi fick bra kontakt och gjorde kul saker ihop.

Men så blev hon tonåring och allt förändrades. Hon var sur och tvär och orkade knappt ens svara på tilltal. Och så hade hon väldigt svårt för att förstå att när hon var hos sin pappa, mig och min son Anton gällde samma regler för alla. Hon uppförde sig som en bortskämd prinsessa och hennes pappa satte inga gränser.

– När hon är hos oss vill jag inte slösa bort tiden med att bråka, försvarade sig Olle.

Eftersom Minna nu var dubbelt så gammal som Anton var det svårt att hitta saker att göra alla tillsammans. Minna själv gjorde det inte lättare.

– Nej, jag vill inte följa med till zoo, sa hon och rullade med ögonen.

– Men kan du inte göra det för vår skull, för Anton, försökte jag.

– Nej, det orkar jag inte.

När det var dags för Minna att börja gymnasiet ville hon bo hos oss på heltid. Jag var inte helsåld på idén, men Olle påpekade riktigt att hon skulle få närmare till skolan och att han och Minna skulle kunna umgås på heltid för första gången sedan hon var fyra.

– Då måste vi prata med Minna om vilka regler som gäller, tyckte jag.

Men det blev aldrig av. Olle var så uppe i varv över att äntligen få bo under samma tak som sin dotter.

Allt blev värre

Jag smittades av hans glädje och intalade mig att Minna säkert skulle anpassa sig. Men jag hade fel. Allt blev värre.

Hon uppförde sig som om vi andra fanns till för att passa upp henne. När hon hade duschat låg det blöta handdukar på badrumsgolvet och det föll henne inte in att torka upp vatten från golvet. När jag kom hem från jobbet kunde det vara fullt med disk i diskhon samtidigt som Minna satt och surfade vid köksbordet och drack te.

När jag bad henne hjälpa till eller släppa mobilen medan vi åt blandade Olle sig i och sa:

– Låt henne vara. Hon har prov i morgon.

Triumferande marscherade Minna från bordet utan att ta undan sin tallrik. Jag hade förståelse för att hon nu gick på gymnasiet, att studietakten var hög och att det krävde hemarbete. Men döm om min förvåning när jag en kvart senare såg henne skajpa med en kompis. Och det var inte läxor de pratade om.

– Hade inte du fullt upp med att läsa inför provet, undrade jag lite spydigt?

Nedlåtande sa hon:

– Kan jag kanske hjälpa att Lovisa skajpade mig just nu? Stäng dörren om du tycker att det stör.

Jag blev helt paff och drog igen dörren.

Olle var ständigt undfallande, löd minsta vink från sin dotter och agerade mer eller mindre privatchaufför. Och om hon hade sett ett par stövlar på stan, eller en jacka hon ville ha, tog Olle genast fram plånboken.

Hennes attityd gjorde det svårt att hålla en konsekvent linje gentemot Anton. Han förstod inte varför Minna slapp undan med att hjälpa till, men inte han.

Det var jag som tog kampen medan Olle lekte den snälle och rolige pappan som aldrig sa nej.

Måttet var rågat

En söndag var dock måttet rågat. Anton var hos sin pappa. Jag och Olle hade haft en avslappnande weekend hos min syster, men i samma ögonblick som jag öppnade dörren till huset blev jag topp tunnor rasande.

Minna hade haft fest och inte gjort någonting för att sopa undan spåren. Det stod flaskor och odiskade glas överallt. Golvet var nedsölat, det var stopp i toaletten och i källartrappan hade någon kräkts. På soffan låg Minna och sov.

Frustrerad skakade jag liv i henne:

– Vad har ni hållit på med?

– Lugna ner dig, sa Minna yrvaket. Jag skulle städa, men har sådan huvudvärk …

Jag skällde ut henne efter noter och när Olle försökte ta henne i försvar fick jag nog.

– Nu orkar jag inte mer. Anton och jag flyttar. Så här vill jag inte ha det längre, sa jag och gick upp i sängkammaren för att packa.

Både Olle och Minna såg förtvivlade ut när jag kom ner med en resväska.

– Snälla … låt Minna och mig städa undan så pratar vi om det, bad Olle.

Jag bara gick. Det behövdes en lång runda för att samla tankarna.

Var skamsna

När jag väl kom tillbaka var huset städat. Olle hade kokat kaffe och Minna fixat smörgåsar. De såg båda skamsna ut.

Vid köksbordet sa jag:

– Vi är en familj och i en familj hjälper man varandra. Det kan inte vara så att några ska göra allt medan en får smita undan.

Det höll faktiskt båda med om. De bad om ursäkt och Minna lovade att bättra sig.

Nu har det gått ett halvår och vi har enats om gemensamma regler. Minna är inget dygdemönster, men hon försöker. Visst bråkar vi ibland, men det går allt längre mellan gångerna. Jag har dessutom upptäckt att min bonusdotter inte bara är en tonåring från helvetet, hon kan faktiskt vara riktigt snäll och rolig också.