Hannas far Stefan Davidsson misshandlades till döds

Saknaden efter en pappa har alltid funnits där, men det var ingenting man pratade om under Hannas uppväxt. Föräldrarna var väldigt unga när hon föddes i mitten av 1980-talet och relationen dem emellan hade varit trasslig.

Pappa Stefan var missbrukare och kunde inte axla papparollen och föräldrarna skildes åt. Hanna växte upp med sina morföräldrar.

– Det var något jag kände av som barn. Redan som liten undrade jag över pappa men det var nästan så att man inte vågade fråga. Det var en känslig grej liksom, säger Hanna.

Under årens lopp har kontakten mellan Hanna och Stefan varit sporadisk.

– Jag pratade med honom efter att jag fick mitt första barn och träffade honom efter studenten. Vi hade brevkontakt när jag var mellan 18–20 år, berättar hon.

Sedan dess har Hannas liv rullat på med jobb och egen familj. Äldsta dottern började så småningom fråga om morfar Stefan, som skickade kort nästan varje månad med en hälsning.

– Han ville verkligen ha kontakt med mig de sista åren och jag kände att det kanske var dags. Tidigare hade det inte riktigt varit läge. Han hade varit missbrukare sedan jag var ung, och det gjorde mig lite tveksam. Man vill ju skydda sin egen familj och orkar kanske inte riktigt släppa in någon som har andra problem, säger Hanna.

Men Hanna och hennes barn kommer aldrig att få träffa Stefan. I april 2018 fick hon veta att Stefan hade blivit mördad, 51 år gammal. I kvällstidningarna kunde hon läsa om detaljerna kring dödsfallet.

– Jag läste rubriker om att det hade varit ett blodbad och att en tjej suttit med honom i sina armar och försökt rädda honom, berättar Hanna.

– Det var jättejobbigt för jag kände att ”det där är mitt blod som rinner”. Tjejen försökte rädda honom, men det borde ju varit jag som höll honom när han dog. Han önskade sig försoning och skulle ha en fin sista tid i livet. Slutet trodde jag skulle komma mycket senare.

Brutal dödsmisshandel

Som dotter och närmast anhörig blev Hanna kallad till rättegången mot Stefans misstänkte mördare. Det fanns aldrig någon tvekan för henne om att närvara.

– Nej, aldrig. Många invände och tyckte att ”du kände ju honom inte”. Det tog jag illa upp av. Det här är min sorg, jag vill inte att någon ska förminska den. Jag tycker nästan att den är större. Jag blev berövad en försoning.

Det var först på plats i tingsrätten som hon insåg hur brutalt våldet hade varit när pappan slogs ihjäl. Enligt handlingarna från Linköpings tingsrätt hade Stefan varit hemma hos en bekant i Ödeshög. I lägenheten fanns även en 19-årig kille.

Männen hade druckit sprit och lyssnat på musik under dagen. Stämningen hade varit god ända fram till kvällen då Stefan fällt elaka kommentarer om 19-åringens flickvän. Kommentarerna utlöste ett besinningslöst raseri.

Vad som börjat med knuffar slutade i en dödlig misshandel med knytnävar och sparkar. Grannar vittnar om hur de hört dunsar och någon som skrikit ”jag ska slå ihjäl han”. I det inspelade larmsamtalet hörs hur lägenhetsinnehavaren, som själv fått en flaska i huvudet, förgäves bönfaller 19-åringen att sluta slå.

Efteråt var Stefan så illa tilltygad att han inte kunde identifieras på plats.

Vid gripandet sa 19-åringen att han trodde att han sparkat ihjäl Stefan och att han hoppades att Stefan var död.

Hanna, som inte hade inte läst förundersökningsprotokollet innan fick höra larmsamtalet i rätten.

– Det kändes som att man själv var där. Rätt stora delar av mordet är inspelat så man kunde höra hur min pappa dör, man hörde dunkarna mot golvet, berättar hon.

– Det var en chock. Jag var inte beredd på att man skulle få höra hur han dog. Att se bilder på rummet, av allt blod, och att höra vittnesuppgifterna … det var väldigt starkt.

Hanna bar med sig upplevelserna veckorna efter rättegången. Hon blev mörkrädd och ville inte sova själv.

– Det fastnade verkligen.

Talade i rätten

Hanna var den enda av Stefans anhöriga som orkade vara på plats. Den misstänkte mördaren hade både flickvän och familj bland åhörarna som stöttning.

– Det förvånade mig hur lätt det verkade vara för hans anhöriga att vara där. Varför var det inte jobbigt för dem, varför skämdes de inte? Det var ju en värre situation för dem än det var för mig, säger Hanna som kände sig ensam, utsatt och respektlöst behandlad när den misstänkte mördaren fick hejarop från sin krets bland åhörarna.

– De hade liksom ingen respekt för att det var min pappa som hade blivit dödad, trots att de visste vem jag var.

Hanna ville berätta för 19-åringen om vilken smärta han åsamkat henne och Stefans familj. Hon ville att mördaren skulle reagera, känna skam.

– Jag ville prata direkt till honom men det fick man inte göra. Jag ville tilltala honom med namn och berätta vad han gjort mot oss, men blev tillsagd att prata med rätten, inte honom, säger Hanna.

Känslan var absurd. Hanna fick tala till en professionell och samlad rätt när hon egentligen kände för att skrika ”förstår du inte vad du har gjort!?” till mannen som slagit ihjäl hennes pappa.

– Min advokat sa att det kan dröja länge innan man känner skuld, att det kan ta år innan man tar ansvar för vad man har gjort. Men när jag tilltalade honom tyckte jag att han såg lite spänd ut, lite besvärad.

En stolt far

Även om förhandlingarna i tingsrätten var uppslitande så fanns det ett viktigt skäl för Hanna att vara där – som representant för sin pappa. En pappa som visserligen varit frånvarande och missbrukare, men som framför allt varit en människa. När Stefan begravdes fick hon träffa hans vänner som kunde berätta mer om den människan. Hanna kände igen flera drag hos sig själv i vännernas beskrivning.

– Han var något av en sökare, precis som jag. Han var intresserad av religion, psykologi och filosofi och gillade att läsa. Många vänner har beskrivit honom som intellektuell, en person man kunde föra intelligenta diskussioner med, trots att han missbrukat sedan unga år. Han skrev dikter och spelade gitarr på torget i Ödeshög, han var faktiskt lite av en lokal profil, säger dottern.

Hanna har ärvt pappans dator och hans gitarr. Hon har inte lyckats hitta lösenordet till datorn, men när hon sätter på den kan hon se ett ord som pappan valt som ledtråd för att komma ihåg sitt lösenord. Och ledtråden känner hon igen. Det är hennes eget namn.

Även om Stefan inte lyckades vara pappa så har dottern ändå varit närvarande i hans tankar. Han har berättat om henne för kompisar, visat bilder och varit stolt.

– Han visste om att jag hade barn och var jag bodde, vilket känns väldigt bra. Jag och mina barn är något som han har åstadkommit, något som kommit från honom. Jag ville att han skulle vara stolt över det, så det känns bra att veta att han var det.

– Men jag hade önskat att han visste om att jag förlät honom, att jag tyckte om honom trots allt. Jag vet inte exakt hur mycket jag skrev till honom när vi hade brevkontakt, men det är lite sånt man hade velat berätta.

– Jag vet att han varken klarade av sitt eget liv eller att vara pappa till mig, men jag tyckte om honom ändå. Han var ju min pappa.

Domen blev ett slags avslut

I januari kom tingsrättens dom. 19-åringen som slog ihjäl Stefan Davidsson döms till tio års fängelse för mord. För Hanna känns det som ett slags avslut.

– Det viktigaste är inte längden på straffet utan att han blir dömd och att han får bära skulden. Men jag kan inte förlåta honom.

Hanna hade trott att mannen skulle dömas till vård.

– Det hade varit lättare att förstå, det kan ju inte vara en normal person som gör så här.

Året efter mordet har varit upp och ner. Inte bara känslomässigt. All kraft har gått åt till rättegången och alla de praktiska saker som kommer efter ett dödsfall. För Hanna har det känts som att hon levt under ett lock som hon inte kunnat lyfta förrän rättegången var över. Nu kan hon ägna sig åt familjen och livet med förnyad kraft.

– Att jag närvarade och representerade pappa vid rättegången kändes som en försoning i sig. Det kändes viktigt.

– Nu när domen kommit kan jag kanske koncentrera mig på att lära känna honom mer, utifrån det som finns kvar. Hans vän har berättat att pappa pratade om att skriva om sitt liv. Så jag hoppas att det finns något i datorn, och kanske bilder på honom.

Hanna har läst om breven som hennes pappa skickade till henne när hon var yngre. Där kan hon se bandet mellan dem.

– Vissa kanske växer upp med sina föräldrar utan att känna sig önskade. Men han har gett mig det han kunde och visat att han önskade mig. Att jag var viktig för honom. Det är väldigt fint.

Dödsmisshandeln av Stefan Davidsson

• Kvällen den 18 april 2018 larmades polis till en lägenhet i Ödeshög efter att grannar hört dunkande ljud och att någon skrek dödshot.
• När polis kom till platsen låg Stefan Davidsson livlös på golvet. Lägenhetsinnehavaren hade skadats av en glasflaska.
• En då 19-årig man hade flytt från platsen men anhölls samma kväll, sannolikt misstänkt för mord.
• Den unge mannens advokat hävdade att han handlat i nödvärn eftet att Stefan Davidsson provocerat honom.
• I januari i år dömdes mannen, som i dag är 20 år, i Linköpings tingsrätt till tio års fängelse för mord och grov misshandel.
• I domen står det att Stefan dött av kraftiga stampningar och knytnävsslag mot ansiktet och huvudet.
• 20-åringen överklagade tingsrättens dom, men i mars i år fastställdes den av hovrätten.

Av Henrik Högström

Foto: Jeppe Gustafsson/TT, Polisen och privata