Han trodde att framgång skulle fixa allt
När jag träffade David jobbade han som säljare. Han var karismatisk och rakt på sak. Det var egenskaper jag drogs till och det gjorde andra också. Folk bad honom ofta om råd och ville höra hans åsikter.
Med tiden insåg jag att det låg en problematik bakom Davids rakhet. Han var uppvuxen i ett alkoholisthem. Pappan var alkoholist och mamman uppslukad av problemen kring detta. Hon hade varken tid eller ork för barnens behov och David hade lärt sig det som är så vanligt i missbrukarfamiljer: att inte synas, inte höras och inte lita på någon. Som vuxen handlade hans rakhet inte bara om ärlighet – den var också ett sätt att hålla människor ifrån sig. Det fanns inga nyanser, inget samspel i hans kontakt med andra. Han litade inte på folk, och han ansåg inte att han själv dög.
Vi hade flyttat ihop när David blev avdelningschef. Vi hade fest och firade. Han verkade nöjd, men jag såg ingen genuin glädje.
–Det här är väl vad du vill? frågade jag när vi lagt oss den kvällen. Du tar det väl inte bara för pengarna?
Han såg ut som ett levande frågetecken, som om han inte kunde föreställa sig att man kunde tacka nej till en befordran. David hade tunnelseende när det gällde framgång och karriär. Han behövde hela tiden ta sig framåt, ha mer att visa upp, för att kompensera för den skam han kände. Skammen över uppväxten, alkoholistpappan, bristen på omsorg och kärlek. Skammen gjorde honom till en tvångsmässig karriärist.
När jag väntade vårt första barn började jag tröttna på det där. Jag tyckte inte att en pappa som trodde sitt värde låg i yrkestiteln var ett bra föredöme. När jag tog upp det med David blev han arg.
– Jag gör rätt för mig och ser till att vi kan ha det så här bra. Vad är det för fel på det? Vi har tur om ungen blir likadan!
Ur balans
Det hade tagit längre tid för omgivningen att se det jag såg, men allt fler blev avvaktande i hans närhet. Fler och fler upplevde David som aggressiv och taggig. Våra vänner blev på sin vakt när vi umgicks. Stämningen var sällan riktigt avslappnad.
Davids föräldrar bodde i ett villaområde utanför stan. Vi körde dit ibland och drack kaffe. David avskydde det, men kände sig tvingad för sin mammas skull. Pappan var tvär och drog sig undan efter en kopp kaffe. Stämningen mellan honom och David var kylig, med en massa aggression under ytan. Davids mamma gjorde sitt bästa för att låtsas som om allt var normalt. Det var bisarrt och David var alltid ur balans när vi åkte därifrån. När jag föreslog att han skulle skaffa hjälp för att reda ut situationen med sina föräldrar vägrade han.
– Jag vill inte dra mer i det där.
Så var saken slutdiskuterad för hans del.
Blev arg
Vi fick vår dotter Tindra, och två år senare kom Hampus. Davids och mitt förhållande gick upp och ner. Jag älskade honom, men hans tunga ryggsäck påverkade oss och situationen med hans föräldrar blev värre. De ville träffa barnen och allt kring detta kändes bara fel. Vi bjöd hem dem på kaffe en gång i månaden och jag försökte hålla vår kontakt på en hanterbar nivå, men så började Davids mamma prata om att de ville vara barnvakter och att barnen kunde sova hos dem. Hon drog in barnen i detta.
–Visst vore det roligt, det vill ni väl?
Jag hade tyckt synd om henne och det var för hennes skull som jag bjöd dit dem, men nu blev jag arg. Davids pappa drack fortfarande och hon förnekade sanningen. Till dem skulle vi släppa barnen? Var hon inte riktigt klok? Jag fick med henne ut i trädgården och sa ifrån.
–Om du drar in barnen i det här igen bjuder vi inte hit er fler gånger!
Jag var så arg att jag skakade, men i dag är jag tacksam för att det där hände. Det ledde nämligen till att David äntligen tog emot hjälp.
Det började med att vår relation blev bättre. Nu var det jag som var i obalans på grund av hans föräldrar och det gav honom ett nytt perspektiv. Det var som om han kunde ta ett steg tillbaka, inse hur många gånger han själv befunnit sig i den situationen och hur sjukt det var. Nu blev jag också någon som i hans ögon kunde förstå bättre. Något lossnade inom honom och han började prata mer. Vi var båda överens om att detta kostade oss energi, så vi bokade tid hos en familjeterapeut.
Några månader senare gjorde vi ett besök i en stödgrupp för vuxna som befann sig i vår situation. Det gav otroligt mycket, på så många olika sätt. Vi har nu dragit tydliga gränser gentemot Davids föräldrar. Vi träffar dem på födelsedagar och till julen. Oftare än så blir det inte, om de inte tar itu med sina problem.
/ ”Liselotte”