Gunilla tvingades lämna sitt hem när sambon dog
Efter 36 år tillsammans förlorade Gunilla oväntat sin sambo Tomas. En vecka efter begravningen blev hon utkörd ur huset av Tomas mamma. Mamman och systern ärvde allt.Ni var inte gifta?
– Nej, vi hade båda misslyckade äktenskap bakom oss och trivdes bra med att vara sambor. Vi hade planerat att skriva testamente, men det blev alltså aldrig av.
Tomas och jag träffades på 80-talet. Då var jag 30 år och hade varit ensam med mina barn Pernilla och Johan i ett par år och var inte alls intresserad av en ny man i mitt liv.
En fredag övertalade en väninnan mig att följa med ut och dansa och plötsligt stod Tomas där. Han var snygg och lång och såg ut som en friluftsmänniska. Redan efter ett par danser insåg jag varför – hans stora intresse var segling och han hade en segelbåt som han älskade.
I baren frågde han om jag gillade att segla och när jag sa att jag bara seglat med färjor, bjöd han mig med ut på en tur.
Två veckor senare gick jag ombord på Tomas båt Windy och innan dess hade vi pratat så ofta och länge i telefon att jag tyckte att jag kände honom ganska bra.
Hade han inte familj?
– Nej, liksom jag hade Tomas ett äktenskap bakom sig men han hade inga barn. Han hade en mamma som varit änka länge, en syster och en svåger som i sin tur hade en dotter och två söner. Tomas tyckte mycket om sina syskonbarn.
Älskade havet
Tomas hade en bra utbildning och tillbringade mycket tid på jobbet, men det var helt okej för mig. Jag är lärare och familjelivet betydde mer för mig än karriären.
Trots att jag var lite nervös inför min första segeltur blev det snabbt många fler och jag lärde mig att älska livet på havet. Jag älskade också Tomas men väntade ändå några månder innan jag presenterade honom för Pernilla och Johan. Som tur var gillade de honom genast.
När mina barn bodde hos sin pappa övernattade jag hos Tomas. Han vaknade alltid tidigt, medan jag låg och drog mig på helgmorgnarna.
En söndag vaknade jag först lite över åtta. Jag hade ännu inte träffat hans familj och Tomas hade inte träffat mina föräldrar. Det brådskade ju inte, menade vi båda.
Jag kunde kända doften av kaffe och höra röster.
Ignorerade mig
När jag kom ut i köket satt en dam vid bordet och såg mycket missnöjd ut. Det var Tomas mamma. Hon hade kommit oanmäld och det var pinsamt tydligt att min närvaro inte passade henne.
Jag sträckte fram handen för att hälsa, men hon erbjöd mig motvilligt fingertopparna och tittade bort. Hon mumlade att hon hette Mona.
Blev du sårad?
– Inte direkt. När hon gick efter en timme sa Tomas att jag inte skulle bry mig om henne och jag tillmätte inte mötet särskilt stor betydelse. Men det borde jag ha gjort. Förhållandet mellan mig och Mona blev aldrig varmt och jag togs inte heller särskilt väl emot av hans syster Hanna och hennes man Karsten när jag strax därefter lärde känna dem.
Mona var dominant med ett stort kontrollbehov och det passade henne inte alls att jag nu fanns i hennes sons liv och hade inflytande över honom. Dessutom, berättade Tomas, hade Mona och hans ex varit väldigt nära och Mona hade fortfarande en vänskapsrelation med henne. Tomas och jag var mycket förälskade och bortsett från hans mamma, syster och svåger, så var allt perfekt.
Efter ett år började vi tala om att flytta ihop.
I samband med skilsmässan hade han köpt ut sin exfru ur huset, men jag hade tänkt att om vi ska bo tillsammans ska det vara varken hos honom eller mig, utan på ett helt nytt ställe.
Flyttade till hans hus
Men det slutade i alla fall med att och jag och barnen flyttade till Tomas. Han hade lån på huset och det var inte läge att sälja och dessutom var huset stort så barnen kunde få egna rum. Vi målade om, bytte gardiner och köksluckor och på så sätt kändes det lite som att huset även var mitt. Mina möbler fick också plats.
Umgicks ni inte alls med Tomas familj?
– Det var svårt för Mona, systern och svågern tackade alltid nej. När vi bjöd dem till mina barns födelsesdagskalas sa Mona rent ut att barnen ju inte var hennes familj och därför ville hon inte fira dem eller ge dem presenter.
Hanna och Karsten ursäktade sig med att de hade så mycket att göra och att det var så långt att köra
Åren gick och vi hade det bra. Vi trivdes tillsammans och mina barn blev lika seglingsbitna som jag. Så snart vädret tillät seglade vi.
Under årens lopp köpte Tomas fler båtar, men de döptes alla till Windy. Jag ärvde mormors sommarstuga där jag varit mycket som barn, men den utnyttjade vi främst vintertid. Vi benämnde alltid båten, sommarstugan och huset som vår och vårt, för det var så det kändes.
Sedan flyttade barnen hemifrån. Först Pernilla och strax därefter Johan. De hade klarat sig bra i skolan och kom igång med sina utbildningar.
När jag blev mormor, blev Tomas samtidigt morfar och han var mycket stolt. Det betydde ingenting att Daniel inte var hans biologiska barnbarn. Så småningom fick jag två barnbarn till och de kallade Tomas för morfar och farfar och var mycket fästa vid honom.
Gifte oss aldrig
Tomas och jag levde som sambor och pratade aldrig om att gifta oss. Däremot var vi överens om att skriva testamente. Men vi sköt det framför oss och en dag var det för sent.
Vad hände?
– En helt vanlig dag för två år sedan vändes min tillvaro upp och ner. Tomas hade alltid varit frisk men när jag ringde honom från jobbet lät han väldigt konstig. Han hade en ledig dag och skulle fixa något i huset. Jag förstod att något var fel och jag misstänkte att det var en blodpropp. Jag skyndade mig hem, men kom för sent.
Förlorade mitt hem
Tomas plötsliga död slog undan benen för mig. Och mitt i sorgen insåg jag att jag inte bara hade förlorat min älskade utan också mitt hem.
Tomas mor och syster ärvde honom och de tog även hand om begravningen. Trots att Tomas och jag levt tillsammans i 36 år, nämndes jag inte under begravningsakten i kyrkan. Prästen sa några ord om mina barnbarn och om Windy, men inte en stavelse om att jag också varit med ombord.
En vecka senare fick jag finna mig i att Mona följde efter mig runt i huset för att övervaka att jag inte tog något som enligt henne tillhörde Tomas. Hade jag inte kvitto på sakerna, var de inte mina.
Det var det värsta jag någonsin varit med om. Jag blev omedelbart utkastad ur mitt hem. Som tur var hade jag sommarstugan, men tiden efter Tomas död blev en förfärlig period i mitt liv.
Jag blev osedvanligt grymt behandlad och det togs ingen hänsyn alls till att även jag sörjde. Och det var ju inte bara jag som hade förlorat en nära och kär person. Även mina barn och barnbarn sörjde Tomas.
Hur har du det idag?
– Idag har jag hittat någorlunda fotfästet igen, men jag sörjer fortfarande Tomas och det liv vi hade. Jag hoppas kunna köpa mig en liten båt för jag tror att sorgen blir mindre om jag och mina kära kan komma ut på havet igen. Om det blir så, ska båten heta Windy.
Skrev aldrig testamente
Varken Tomas eller jag hade räknat med att döden skulle komma så snabbt och jag har många gånger tänkt att om vi bara hade skrivit testamente i tid hade det inte blivit så här svårt.
Idag är Daniel fiskare och han har en tatuering på överarmen där det står ”Morfar”.
Jag hoppas att Tomas kan se den och att han ler i sin himmel.