Gunilla: Min älskade katt blev deprimerad – kära hjärtanes, det var mitt fel!
Jag vet hur det tisslas och tasslas bakom min rygg.
"Där är hon, den där galna katt-tanten", har jag hört barn säga när jag går i mataffären.
Jag bor i en liten by och här bor mest bara barnfamiljer. Själv har jag alltid levt ensam och märkligt nog alltid varit nöjd med det.
Och visst är jag kanske lite tokigt förtjust i mina katter. Men om vi ska vara ärliga finns det väl inget bättre än katter? Det tycker i alla fall inte jag!
Katter är så eleganta och har en integritet och en intelligens som jag måste säga att hundar saknar. Och jag vet vad jag pratar om eftersom jag växte upp med hundar.
"Några sådana djur ska jag aldrig ha igen", lovade jag mig själv när jag flyttade hemifrån.
Jag visste vad jag ville ha: Katter.
I mig fanns aldrig en barnlängtan, och aldrig en saknad att få ingå i en tvåsamhet. När jag köpte min första katt som tjugoåring kände jag att mitt liv var komplett.
Och så känner jag även nu, drygt trettio år senare.
Jag har haft ett stimulerande jobb som lärare och en del vänner, men framför allt har jag haft mina katter.
Men så för ett år sedan hände det värsta jag varit med om: En av mina katter blev så deprimerad. Jag höll på att dö av olycka själv!
Så vet du om din katt är deprimerad
Det tog ett tag innan jag insåg att det var något fel på Sigge. Han brukade vara en katt som höll sig för sig själv.
Men så en lördag när jag skulle servera hans favoritmat som jag alltid ger mina katter på just lördagar när jag själv unnar mig en extra god middag med dessert, så sprang alla katter fram till sina matskålar utom Sigge.
Han låg kvar i soffan och hade en tom blick. Han såg helt apatisk ut. Jag sprang fram till honom och började röra vid honom.
– Sigge, hur är det fatt? sa jag och trodde att han var sjuk.
Hade han fått en stroke? Kan ens katter få stroke?
Jag öppnade hans mun och tittade in. Kanske hade han fått tandproblem? Men allt såg ut som vanligt och jag kände på hans ben för att se om något var brutet, men inte heller det verkade problemet.
Till saken hör att Sigge är en innekatt, så att han skulle blivit förgiftad eller så, kunde jag också utesluta. Så vad var det för del?
Hela kvällen vakade jag över Sigge.
Mitt favoritprogram, På Spåret, stod på men jag kunde knappt kolla för jag bara observerade Sigge.
Han bara låg där i soffan med den där tomma blicken och jag kände knappt igen min älskling!
– Sigge, vad händer med dig? sa jag oroligt och kände hur det brände bakom ögonlocken.
Maten kunde jag inte äta upp för jag var så orolig att jag hade ont i magen.
Nästa dag ringde jag veterinären och fick en akuttid. Veterinären undersökte Sigge men precis som jag kunde han inte hitta något fysiskt fel.
– Har något hänt i ert liv? Någon förändring? sa veterinären och tog av sig plasthandskarna och satte sig vid datorn.
– Nä, vad skulle det vara? Nä, jag lever som jag alltid gjort, sa jag, men började sedan att fundera.
Visst hade något förändrats ... Men nej, inte kunde väl det vara orsaken ...
Katten deprimerad på grund av nya möbler
Jag funderade en stund och ville först inte ta upp det med veterinären. Han kanske skulle tycka att jag var konstig, och som sagt hade jag ju redan ett rykte om mig att vara "en galen katt-kvinna", så jag ville inte att även han skulle få den bilden av mig (även om jag visserligen inte hade något emot att folk i byn tyckte det – jag var stolt över det och hade inget att skämmas över!)
– Jo, men, en sak har ju förändrats, sa jag trevande.
– Jasså, vad? sa veterinären nyfiket och lutade sig fram i stolen.
– Alltså, jag har ju möblerat om lite. Bytt plats på soffan och köpt en ny matta och så. Inte mycket egentligen, men det var på tiden. Mitt hem har sett likadant ut i tjugo år så jag tyckte att det var dags ...
Jag kände hur kinderna brände av skam. Jag tyckte att veterinären tittade dömande på mig.
– Det kan faktiskt räcka! sa veterinären och sprack upp i ett leende.
– Va, är du seriös?
– Helt seriös. Det kan räcka med att man möblerar om. Katter är vanedjur. Sigge är van att rummet alltid sett likadant ut och nu känner han inte igen sig.
– Men lilla Sigge, sa jag och kramade om honom.
Skuldkänslorna vällde upp i mitt bröst. Hur kunde jag vara så egoistisk och okunnig. Att jag äventyrade Sigges hälsa för inredningen. Jag kommer aldrig förlåta mig själv!
Veterinären såg hur förskräckt jag såg ut och försökte lugna mig.
– Var nu inte så hård mot dig själv, du kunde inte veta.
– Jo, men jag borde vetat! sa jag och strök Sigge längs ryggen.
När Sigge och jag kom hem till lägenheten satte jag genast i gång med att flytta tillbaka allt där det en gång hade varit. Min gamla matta hade jag tyvärr redan slängt ut, men förutom den såg allt ut som det alltid hade gjort.
Sigge var deppig i ett par dagar till men till nästa lördag när det återigen var dags att hälla upp mina katters extra goda mat var Sigge först på plats. Vilken lycka!
Och även jag kunde njuta av min finmiddag och På Spåret. Ordningen var återställd! Tack och lov.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]