Gith: Jag var blind för vad min man egentligen ville
Gith: Vi hade levt 25 år ihop – ändå kände jag inte min man
Vi hade precis firat silverbröllop när det gick upp för mig att min man inte alls kände sig lika lycklig och bekväm i vår tillvaro som jag. Barnen hade flyttat hemifrån och kvar i villan fanns nu bara Anders och jag.
När barnen var små så var det främst jag som tog hand om dem. Jag hade gått ner till halvtid under de första åtta åren för att hinna med allt. Under den här tiden var Anders ofta borta på längre resor i arbetet. Det var först för ett par år sedan som han blev stationerad på huvudkontoret på heltid.
I och med att han nu var mer hemma så kunde vi äntligen börja umgås med våra vänner i par på ett annat sätt än tidigare då han så sällan varit hemma.
Även jag hade nu bytt arbete och lärt känna nya trevliga kollegor som brukade gå ut både på restaurang och teater tillsammans. Jag sa att Anders och jag var mer än villiga att hänga med.
Vi blev nu ofta bjudna på middagar eller så bjöd vi hem vännerna till oss. Det ställde inte bara nya krav på min matlagning utan framför allt på vår vinkunskap.
Märker du inte att pappa håller på att få nog?
Utan att fråga Anders så överraskade jag honom med att boka in oss på en vinprovarkurs där vi fick lära oss lite mer om olika sorters vin och vad som passade till i matväg. Kursen varade i sex veckor och var en kväll i veckan.
Anders blev inte alls så förtjust över mitt tilltag som jag hade hoppats, men han följde ändå med. Och han verkade inte tycka att det var alltför tråkigt när han väl var där.
Vårt nya liv ställde även högre krav på vår klädsel enligt mig, och jag började nu även att lägga mig i vad Anders hade på sig. Jag ville bara väl, och han lät mig hållas.
Vi bodde i ett fint hus och jag började lägga ner mer pengar än någonsin på nya gardiner, kuddar, överkast och stora fina växter. Dessutom retade jag mig på den ena möbeln efter den andra som jag absolut ville byta ut mot något nyare och modernare.
Kände inte likadant
Jag hade så fullt upp med att passa in i vår nya tillvaro att jag inte la märke till att Anders inte alls kände likadant. Han hängde allt oftare bara med som en nickedocka även om han såklart var trevlig mot alla där vi var eller om vi bjudit hem någon till oss.
När vår dotter bad att få prata med mig en kväll så var jag helt oförberedd på vad hon skulle säga.
– Märker inte du att pappa håller på att få nog, började hon. Han kommer snart att lämna dig om du inte slutar styra hans liv som du gör.
Jag förstod först inte vad hon pratade om, men insåg snart att Anders och hon måste ha pratat om det här då de allt oftare träffats för att promenera tillsammans.
Enligt Annika så drömde hennes pappa om att sälja det stora huset, gå tidigare i pension och resa betydligt mer än vad vi gjorde. Han hade så många platser som han fortfarande ville se, men om jag fortsatte så här så skulle han snart inte ha råd att åka bort en helg med Finlandsfärjan ens.
Jag förstod budskapet även om det tog. Jag hade verkligen bränt väldigt mycket av vår gemensamma inkomst på middagar, kläder och dyra viner för att passa in i vårt nya umgänge. Men hade jag verkligen blivit så mycket lyckligare för det?
Annika ville inte att jag skulle säga till Anders att hon hade sagt det här och jag fick därför lova att ta upp det en dag på eget initiativ.
När vi äntligen började prata så förstod jag att han inte orkade leva så här en dag till. Han ville sälja huset, köpa en liten lägenhet i stan och sedan äntligen köpa den där segelbåten som han så länge drömt om. Medan han fortfarande var frisk och stark nog för att orka segla den.
Över ett år har nu gått och vårt liv ser annorlunda ut i dag. Men vi lever fortfarande tillsammans.
I stället för att köpa en lägenhet när vi sålde huset så hittade vi en vinterbonad sommarstuga med underbar naturtomt som vi nu håller på att rusta och bygga till. Och nedanför huset ligger en liten brygga där Anders har sin segelbåt.
Vi trivs båda väldigt bra med vårt nya liv. Jag förstår bara inte att jag kunde vara så blind att jag inte längre såg min man, att jag inte lyssnade eller hörde vad han drömde om. Det var så nära att vi gick skilda vägar.
/ Gith