Gifta i 70 år: ”Unga ger upp för lätt”

Regn i brudkronan betyder lycka, brukar det heta, men förmodligen går det lika bra med snö. För sällan har det väl vräkt ner så mycket snö som den 10 januari 1948, då Maj-Britt och Sigurd Johansson blev man och hustru.

Kanske var det snöns förtjänst, eller helt enkelt kärlekens magi, att de fått ett 70 år långt och lyckligt äktenskap. Livet har skänkt dem tre barn, sex barnbarn och tre barnbarnsbarn.

Även om de höjt rösterna åt varandra någon gång har de på det stora hela alltid varit sams och dragit åt samma håll. De vill varandra väl och har bara vänliga ord att säga om varandra.

Sigurd uppskattar Maj-Britt för att hon är snäll och hjälpsam, och hon säger samma sak om honom. Det händer väl att de tycker olika ibland, men då brukar det sluta med att de tänker efter på var sitt håll.

– Sedan säger en av oss att det var nog inte så dumt det du sa…, berättar de.

Det gäller att kompromissa för att hålla lågan brinnande. Den konsten kan Maj-Britt, som snart fyller 93, och Sigurd, som blir 95.

– Unga ger många gånger upp för lätt och delar på sig så fort de tycker olika, menar de.

Men tack vare att de lyssnat på varandra kan de se tillbaka på ett långt och innehållsrikt liv tillsammans.

Kallad till kriget

Allt började när Sigurd fick tjänst som dräng i byn Guddarp utanför Ljungby. I granngården bodde en söt, snäll och trevlig flicka som han snart fick upp ögonen för. Hon hette Maj-Britt.

– Det sa bara klick, ler han.

De sågs dagligen, och tillsammans med andra ungdomar cyklade de iväg till en närbelägen dansbana på lördagskvällarna. Då fick de chansen att lära känna varandra lite närmare.

Det dröjde inte länge innan Sigurds känslor var besvarade. Maj-Britt fattade tycke för den snälle och hjälpsamma mannen, som gärna gjorde sig ärenden in i ladugården när hon mjölkade korna och hjälpte henne med de tunga mjölkkrukorna.

På den tiden var det kvinnogöra att mjölka kor, trots att det var väldigt tungt. Det var jobbigt, men det var likadant för alla kvinnor. Sigurd tyckte synd om Maj-Britt som fick slita så och gav henne gärna ett handtag. Han var van vid att hugga i – hans mamma hade blivit sjuk av värk och han hade tidigt fått lära sig att hjälpa till hemma.

De två tyckte om varandra och blev snart ett par, även om kärleken kom att sättas på hårda prov. I Sverige rådde beredskapstider då andra världskriget rasade, och Sigurd blev inkallad.

I två och ett halvt år gjorde han lumpen i Eksjö och de fick hålla kontakt brevledes. Sigurd minns de bitande kalla krigsvintrarna, men han kommer också ihåg när kriget tog slut den 8 maj 1945.

– Då var folk ute och jublade, säger han.

Livsavgörande steg

Sigurd kunde då återvända hem med körkort, som han tagit i lumpen. Därefter fick han plats på ett åkeri. Han hade också köpt en lätt motorcykel, vilket gjorde det enklare att hälsa på Maj-Britt.

Det var ändå inte tal om att bli sambo. Hon bodde kvar i föräldrahemmet i Guddarp medan han bodde i samhället Bolmen. De sällskapade, men började drömma om giftermål, hem och barn.

Den 10 januari 1948 tog de ett stort och livsavgörande steg. De lovade varandra trohet i Maj-Britts föräldrahem, och samma år föddes äldsta dottern Yvonne. Då gick flyttlasset till Bolmen och en ny tillvaro tog sin början. Maj-Britt var hemmafru medan Sigurd var anställd på åkeriet några år.

Därefter blev företaget till salu. Sigurd köpte det och körde sedan lastbil hela sitt yrkesverksamma liv medan Maj-Britt tog hand om barnen. År 1954 blev Yvonne storasyster till Lena, och 1963 föddes lillbror Dan. Till familjen hörde också två fosterbarn, vars mamma hade gått bort.

– Då fanns det varken dagis eller förskola, utan barnen var hemma. Dan och fosterbarnen, en pojke och en flicka, var i samma ålder och blev som syskon. Vi har fortfarande kontakt med dem, berättar Maj-Britt.

Men hon längtade ut i arbetslivet och när Dan blev sju år ville hon börja jobba. Hon blev anställd som hemsamarit och arbetade på förmiddagarna när sonen var i skolan. Arbetsglädjen fanns där, men inte riktigt krafterna. Jobbet frestade på, med tunga möbler som skulle flyttas och Maj-Britt fick problem med värk.

Det ledde till sjukskrivning och sedan omskolning till barnskötare, ett roligt jobb som hon behöll tills hon var 60 år och tvingades gå i förtid på grund av astma.

En svår hake

Familjen har varit Bolmen trogna och bodde hela tiden i det hus de lät bygga 1961. Men för ett år sedan tog åldern ut sin rätt. Det blev för mycket att ta hand om med snöskottning på vintrarna och trädgårdsskötsel på somrarna.

Efter många våndor bestämde de sig för att sälja huset. Då hade också Sigurd slutat köra bil, vilket han gjorde till 93 års ålder. När de väl beslutat sig för att sälja stod nästa generation och knackade på dörren. Dottern Lena och hennes man köpte huset, medan Maj-Britt och Sigurd letade annat boende.

De ville helst bo på ett äldreboende och fick plats, men det fanns en hake: De blev tilldelade var sitt rum i stället för gemensamt boende. En sådan lösning ville de inte höra talas om.

– Det hade varit hemskt att dela på oss som varit tillsammans hela livet, menar de.

Då sökte de lägenhet i stället, och hittade en fin trea i december 2017. Flyttlasset gick och tack vare städhjälp av hemtjänsten och hemsjukvård fungerar det utmärkt att bo kvar hemma.

Deras minnen är kristallklara, men de har lite krämpor. Sigurd har diabetes och Maj-Britt har problem med sin astma. Utöver professionell hjälp finns även barnen där och stöttar.

Eget lyckorecept

Även om de kan sakna huset i Bolmen, med trädgården och alla blommor samt närheten till naturen, trivs de bra i sin lägenhet. De känner sig också lyckligt lottade som har fått ha varandra i 70 år. Och de har ett eget recept på hur man får ett äktenskap att hålla.

– Man måste ställa upp för varandra och hjälpas åt, säger de med en mun.

Så har deras eget liv sett ut. När Maj-Britt har varit sjuklig har Sigurd hållit i rodret, och när han har varit ute och kört lastbil har hon tagit ansvaret.

Fortfarande delar de allt och vet att livet är ett givande och ett tagande. De försöker sköta sig själva så mycket de bara orkar, och i köket basar Maj-Britt som själv lagar all mat.

– Hon är tryggheten och utan henne skulle ingenting fungera, säger Sigurd.

– Ja, jag försöker göra så gott jag kan, svarar hon och lägger sin hand i hans.

Av Anna Lindau Backlund

Foto: Jan-Erik Ejenstam, privatbilder