Frieriet slutade med krasch: ”Glädjerus blev ångest”
Jasmine Råland, 36, var taggad till tusen den där krispigt kalla februaridagen i Gästrikland. Hon och kompisen Kim satt redo för start i sin ombyggda Saab och isen låg som tjock glasyr på Storviks sjö, där biltävlingen Speed Weekend strax skulle gå av stapeln. I dag skulle hon satsa på att bli den snabbaste tjejen på isen! Att något särskilt var i görningen hade hon inte en tanke på – allt fokus låg på det hägrande snabbhetsrekordet.
Men varför satt Kim och skruvade på sig i passagerarsätet? Varför verkade hon så hispig?
– Då ser jag plötsligt min sambo Jarko komma gående i badbyxor, säger Jasmine, som inte fattade någonting.
Hon tråcklade sig ur bilen och tog av sig sin fula, rosa hjälm och gick pojkvännen till mötes. Luften vibrerade av förväntan, men just då märkte Jasmine inte av att precis alla som stod runt omkring dem var med på överraskningen.
Jarko friade på tävlingen
– Jag ser Jarko gå ner på knä och så ställer han frågan. Jag tror knappt att det är sant det som händer, men retas ändå lite med honom genom att inte svara på en gång, säger Jasmine med ett leende.
Svaret blev förstås ett entusiastiskt ja, och paret fotades och gratulerades innan Jasmine återtog sin plats i bilen för att försöka nå rekord.
Biltävlingen går ut på att köra så snabbt som möjligt, och de ombyggda bilarna når – under en kort sträcka – hastigheter på upp till 300 kilometer i timmen. 2013 slog Jarko Andersson, 44, rekord med en toppfart på 264 kilometer i timmen.
Voltade två varv i luften
Paret har delat intresset för snabba bilar i många år och åker ofta på tävlingar. Att köra fort på is är en unik tävlingsgren som har många fördelar, då man ofta landar mjukt i en snövall om man kör av.
– Jag var jättelycklig över frieriet och kände mig mer taggad än någonsin. Vi körde iväg enligt plan, fästet i isen kändes bra och jag gasade på. När vi passerade mållinjen i 245 km i timmen bromsade jag in lätt som alltid och märkte då hur bilens bakdel började svänga ut kraftigt. Jag minns att jag tänkte ”helvete, det här kommer att göra ont, finns det något jag kan göra?” Samtidigt var jag blank i huvudet, jag kände mig helt maktlös.
Jag var vid medvetande hela tiden och kastades runt som en tennisboll i en torktumlare
Det var bara att hänga med i svängarna och inse att bilen skulle krascha och troligen volta. Jasmine tryckte nacken mot nackstödet och hoppades att det skulle gå bra, trots att varken hon eller Kim hade säkerhetsbälten. Precis innan de styrdes in mot bankanten såg Jasmine att hastighetsmätaren låg runt 200 km i timmen. Bilen kraschade rakt in i en kompakt isvall, slungades upp och voltade två varv i luften och minst tre till på marken innan det tog stopp.
Kände muskelfästen slitas av
– Jag var vid medvetande hela tiden och kastades runt som en tennisboll i en torktumlare. Jag kände muskelfästen slitas av och blev nästan arg över att bilen aldrig slutade att rotera.
– Jag tänkte att nu får biljäveln stanna innan jag dör i kraschen. Så märkte jag plötsligt hur det vällde in en massa snö och alla ljud blev höga, säger Jasmine, som först när bilen stannat såg att bildörren på passagerarsidan saknades och Kim var borta.
– Mina första tankar gick till henne, hur hon mådde och om jag kunde röra mina fötter. Kunde jag det så var jag i alla fall inte förlamad. Jag hade tunnelseende, men kände samtidigt en enorm lycka över att jag hade överlevt, trots att jag hade ont precis överallt.
Sekunderna senare hörde hon Kims röst och lättnaden forsade igenom kroppen. Hon hade slungats ut, men klarat sig!
Ett under att de klarade sig
Motorn var fortfarande igång när den chockade säkerhetspersonalen rusade fram till det demolerade fordonet. Jasmine hjälptes ut och i samma stund som hon återförenades med Kim vände de sig om för att se bilen.
– Vi bara tittade på varandra och utbrast ”det där gör vi inte om, vilken jävla smäll!”. Sedan började vi hysteriskt fnittra, vi var ju i chock. Jag trodde inte mina ögon när jag såg hur bilen såg ut. Det var ett under att vi både levde och inte var värre skadade, säger Jasmine, som snabbt togs omhand av säkerhetspersonalen. Bara minuter senare kom en ambulans till olycksplatsen.
Det var ett under att vi både levde och inte var värre skadade
Medan allt detta pågick någon kilometer bort badade Jarko i godan ro i en isvak och firade glädjerusigt det lyckade frieriet. Han hade hört att Jasmine gått i mål och kände sig nöjd över att allt gått bra. Nu väntade han på att hon skulle komma tillbaka, så att de fick fira ordentligt tillsammans.
– Det är normalt att det tar tid, så jag var inte orolig. Men plötsligt kom en person från publiken springande och berättade att Jasmine kraschat. Jag gick från glädjerus till nattsvart ångest på en sekund. Jag rafsade åt mig en jacka och rusade iväg, jag ville till Jasmine med en gång, säger Jarko, som såg flera bilar komma tillbaka – men inte Jasmines Saab.
Mardrömslika minuter
Han beskriver minuterna innan han äntligen fick syn på Jasmine i en av ambulanserna som mardrömslika. Han hade ingen aning om hon levde, var död eller svårt skadad.
På ett ögonblick hängde allt han drömt om på en skör tråd. Skulle han förlora sitt livs kärlek nu när livet var på topp?
– När jag såg att Jasmine och Kim levde blev jag enormt lättad. Men jag var fortfarande extremt stressad och togs omhand av ambulanspersonal. De satte mig i en bil som körde efter ambulansen. Jag var helt knäckt och min enda tanke var att vara nära Jasmine.
På sjukhuset vek han inte en tum från hennes sida och vägrade att åka hem.
– Jag förklarade att jag just friat och att jag tänkte sova över på sjukhuset, även om jag fick ligga på golvet, säger Jarko med ett snett leende.
Jarko anklagade sig själv
Skadorna som Jasmine ådrog sig var bland annat ett krossat nyckelben, skador på svanskotan och avslitna muskelfästen. Man fann också en fläck på ena njuren. Hon blev sjukskriven på heltid i sex veckor.
Dagarna efter olyckan gick paret fortfarande på adrenalin. De for till och med till prisutdelningen där Jasmine korades till den snabbaste tjejen. Men efter hemkomsten föll de som stenar. Jarko var helt utmattad och sov i nästan två veckor. Han kämpar fortfarande med traumat och har brottats med samvetskval. Att det var hans fel att olyckan skedde eftersom han valde att fria just innan start. Frieriet kanske gjorde Jasmine ofokuserad? Vid en senare utredning av bilen framkom att det var handbromsen som hade låst ena bakdäcket och orsakat att bilen börjat svänga okontrollerat.
– Det var ju också jag som introducerade henne till biltävlingarna och fick henne intresserad. Om jag inte hade gjort det så hade detta aldrig hänt, säger Jarko sakta.
De har båda dragit lärdomar av det som hände den där februaridagen i år. En är att alltid sätta säkerheten i första hand. De kommer aldrig mer tävla utan säkerhetsbälten eller utan att sitta i en ”bur” i förarsätet. De kommer också att välja klokare bland arrangemangen och endast delta när säkerhetsregler finns och följs.
Det var riktigt tufft att ha cancer, men detta var faktiskt värre
– Nu kan jag tänka att vi var riktiga idioter som tävlade utan ordentligt säkerhetstänk, konstaterar Jarko.
De kommer sannolikt inte att tävla på is igen och känner sig tveksamma till att fortsätta inom den tävlingsgrenen.
Starkare relation
Rent känslomässigt tycker båda att de har blivit starkare tillsammans efter det som hände.
– Vi var ett bra team innan och har en relation som bygger på stark vänskap och delade intressen, men vi är faktiskt ännu tajtare i dag, säger Jasmine och berättar att de båda genomgått svåra saker i livet som fått dem att se på tillvaron med ödmjukhet.
Jarko överlevde en cancersjukdom i ungdomen och även Jasmine drabbades av livmoderhalscancer när hon var i 25-årsåldern.
– Det var riktigt tufft att ha cancer, men detta var faktiskt värre, säger Jarko och tittar ömt på sin blivande hustru. Ångesten över att inte veta hur Jasmine mådde, det var helt overkligt. Om något värre hänt henne så hade det tagit kål på mig.
Exakt när och var bröllopet blir av står ännu skrivet i stjärnorna. Men drömmen är att gifta sig i något varmt land, troligen redan i år.
