Pernille sadlade om till undersköterska: ”Tusen gånger svårare än kärnfysik”

Efter reklamen: Se också: Stina brände ut sig – och blev biodlare

Pernille skakar lite på huvudet:


– Min gamla chef hade varit glad om bara mitt huvud hade kommit till jobbet. Det var bara min hjärna och inte jag som person som företaget var intresserade av, säger hon.

Och det är egentligen inte så konstigt att chefen var nöjd med hennes hjärna, för den är nämligen lite skarpare än de flesta andras. Pernille är civilingenjör och tycker att atomer och periodiska system är fascinerande. Men hon har också insett något annat – hon vill också ha resten av kroppen med sig på jobbet, särskilt hjärtat, och det behöver hon sannerligen i sitt nya liv.

Alltid varit nyfiken

Pernille Christensen är 50 år och håller på att utbilda sig till undersköterska på Social- og Sundhedsskolen, SOSU, i Odense. Utbildningen har hon valt för att hon tycker att att jobba med människor är något av det finaste och svåraste man kan göra.

Hon har inte längre någon hög lön, men hon har en billig hyreslägenhet och fått ganska mycket billigare resor. Det bästa är dock att hon för första gången på många år är riktigt glad varje dag. Men det krävdes ett sammanbrott innan Pernille bestämde sig för att ta en helt ny väg i sitt liv.

– Som barn var jag den som alltid glömde lämna tillbaka böcker till biblioteket, och jag fick massor av böter. Jag läste mycket om allt eftersom jag var, och är, så nyfiken. Jag lärde mig snabbt nya saker och eftersom jag var intresserad av kemi studerade jag till civilingenjör. Jag valde kanske också den inriktningen för att min pappa tyckte att den sortens studier egentligen inte var något för en kvinna, minns Pernille med ett litet leende.

Pernille motbevisade alla sin pappas fördomar. Hon kunde få nästan vilket jobb hon ville och gjorde en strålande karriär. Hon gifte sig med en man från Holland som också var ingenjör.

Utbildade sig till akupunktör

Efter 10 år i Danmark flyttade de år 2006 till Nederländerna för att maken längtade hem, och Pernille trivdes bra i sitt nya hemland.

– Däremot trivdes jag inte med mitt arbete. Jag satt hela dagen framför datorn medan jag drömde om att använda min kropp till något. Det var som att min hjärna var det enda viktiga med mig eftersom jag inte hade gjorde något praktiskt. Bara hjärna. Ingen såg människan Pernille, och det ville jag göra något åt.

Pernille hade praktiserat yoga i flera år, och hon gick en utbildning till akupunktör vid sidan av jobbet som ingenjör.

– Jag och min man kom överens om att han under en period skulle vara den som drog in merparten av pengarna, så jag sa upp mig från mitt jobb som ingenjör och startade en egen akupunktur- och yogaklinik.

Kliniken och kunderna blev Pernilles allt, och hon älskade mitt liv.

– Nu var äntligen hela jag behövd, både min kropp och min hjärna, säger Pernille.

Och livet kunde ha fortsatt så här, men ödet ville annorlunda.

– För två år sedan berättade min man att han ville skiljas. Han hade träffat en annan och jag hamnade nästan i chock. Jag tyckte att vi hade ett bra liv. Vi hade aldrig fått barn, för det hade vi inte velat, och kliniken hade blivit mitt ”barn”. Vi hade allt, men nu var det över, säger Pernille.

relationerChristel sadlade om efter dotterns död: ”Jag följde mitt hjärta och blev ett med naturen”

Hittade rätt utbildning

Pernille åkte hem till sina föräldrar på Fyn.

– Sedan satt jag där i mitt gamla flickrum och grät. Mamma lagade mat åt mig, gav mig goda råd och rådde om mig. Jag hade ingen aning om vad jag ville, men jag visste i alla fall att jag inte ville gå tillbaka till datorn och jobba som ingenjör, säger Pernille.

Efter tre månader på tjejrummet körde Pernille till Odense för att titta på en ny matta. Mattaffären låg mitt emot SOSU-skolan och Pernille bestämde sig för att ta en titt. Kanske fanns det en utbildning som passade henne?

– Jag upptäckte att det fanns en utbildning till undersköterska, och det kändes precis som jag. För mig lät det som en utbildning som handlar om att jobba med hjärtat och inte bara med hjärnan. Först vågade jag knappt berätta för mina föräldrar om min nya plan. De var rädda för att jag skulle vara för bräcklig för att kunna hjälpa pensionärer med sådant som krävde muskelkraft.

Det visade sig att Pernille inte alls var bräcklig, även om hon tycker att det är det svåraste jobb hon har haft. Hon är nu halvvägs genom utbildningen och har gjort sin praktik. Hon har fått en egen liten lägenhet i Odense.

Träffade en ny man

Det mesta i hennes liv har blivit mindre och hon tvingas leva väldigt mycket snålare, men Pernilles värld har omvänt blivit mycket större. Hon har lärt sig att använda sig själv.

– I början kunde jag ligga vaken på nätterna och tänka på hur jag skulle vara med de äldre, och hur jag skulle förklara för dem vad de skulle göra? Jag kunde utöva kinesisk medicin, bygga ett företag i ett helt nytt land och programmera en dator, men jag visste inte hur jag skulle motivera vanliga människor att göra något de kanske inte kände för att göra – och det under tidspress.

Som ingenjör kan man läsa på om man stöter på ett problem som man bara inte kan lösa.

– Men man kan inte läsa på om en dement person som måste klä på sig eller ta sin medicin. Här tar man in sig själv som människa, och det var jag rädd för, samtidigt som det var det jag ville. Därför är det tusen gånger svårare att vara undersköterska än att vara kärnfysiker. Man kan alltid läsa på när det handlar om atomer, men när man är undersköterska måste man ta reda saker på det direkt, anser Pernille.

Hon känner att många ser ner på hennes nya yrke, något hon inte kan förstå.

– Att ge omsorg och kärlek till andra är något av det finaste man kan göra med sitt liv. För mig har det inneburit att jag går till jobbet glad och känner att jag använder mig själv och gör skillnad i livet för dem jag möter, säger Pernille.

Men sitt gamla yrke har hon inte helt glömt. Pernille har en ny pojkvän, Lars, som gjort samma u-sväng i arbetslivet som hon själv; han är också en utbildad ingenjör som studerar till undersköterska.

– Vi kan ligga i sängen tillsammans på kvällen och diskutera kärnfysik – det är inte så många andra som har lust med det!

Svensk bearb: Susanne Lolling