Författaren Åsa Hellberg har valt bort män
Om Åsa Hellberg inte hade blivit förälskad i en man som var notoriskt otrogen är det möjligt att hennes liv i dag hade sett helt annorlunda ut. Debutromanen Casanovas kvinna hade aldrig blivit skriven. Kanske hade hon fortsatt jobba som produktchef och haft ett vanligt 9-5-jobb.
Åsa kryper upp i sin bruna sammetssoffa i lägenheten i södra Stockholm. Det är här hon skriver sina romaner; ja inte i soffan, som är för mjuk för medelålders ryggar, utan vid köksbordet. Drygt tiotalet romaner på lika många år har det blivit och därtill flera ungdomsböcker. Bara i år släpper hon fyra böcker, bland andra Välkommen till Flanagans som kom nu i september. Hennes produktionstakt är häpnadsväckande, men enligt henne själv går skrivandet lätt, berättelserna rinner ur henne och växer fram under arbetets gång.
– Jag har alltid haft en bild av mig själv som framgångsrik, det är som att jag var ämnad för just detta. Jag har alltid kunnat berätta en historia och hittar dramaturgin och strukturen direkt, det är en talang i sig och min styrka som författare.
– Skrivprocessen går snabbt, jag gillar att skriva i ett enda svep. Sedan tillkommer förstås en hel del språkligt efterarbete, konstaterar Åsa med ett leende.
Jag har ett inre ljus och en förmåga att resa mig upp och komma vidare, jag tar mig alltid bort från mörkret
Hon beskriver sina romaner som glada, fartfyllda, humoristiska och varma, men med en seriös underton. De ska vara underhållande och problemen som karaktärerna ställs inför ska lösa sig på slutet. Hennes nya bok utspelar sig på ett hotell i London på 1960-talet och huvudpersonen Linda ställs inför många utmaningar som arvtagerska till hotellet.
– Gärna svåra ämnen, men med polkagrisrandigt papper! Även om min debutroman handlade om tunga personliga erfarenheter så är också den skriven på ett lättsamt sätt. Att skriva lättsamt och glatt är en spegling av min karaktär. Jag har ett inre ljus och en förmåga att resa mig upp och komma vidare, jag tar mig alltid bort från mörkret…
Se också: Irene lämnade sina barn för att hitta sig själv
Vill inte prata mer om Casanovas kvinna
Åsa är tydlig med att hon har pratat klart om Casanovas kvinna, hon vill inte att allt ska handla om det kapitlet i hennes liv. Hon menar att det hon genomlevde inte definierar henne, mycket har hänt sedan dess och hon har lärt sig av sina erfarenheter. Efter att ha gått i terapi under och efter relationen och fått verktyg att jobba med sig själv och sitt medberoende tog livet en ny vändning. Hon har gått vidare och skapat sig en karriär som författare.
Vem är Åsa Hellberg?
Ålder: 57 år.
Bor: I Farsta söder om Stockholm.
Familj: En vuxen son.
Gör: Författare, just nu aktuell med romanen Välkommen till Flanagans (Forum), den första i en trilogi om hotellet och deras ägare.
Ändå är det svårt att bortse från att erfarenheten måste ha präglat henne – inte minst genom att så det frö som fick henne att blomma ut som författare. Att helt undvika att tala om en så omvälvande livshändelse är omöjligt.
– Jag skrev inte Casanovas kvinna som terapi för mig själv utan för att jag ville hjälpa andra genom min historia. Det här relationsmönstret härstammar från barndomen, jag var en övergiven unge som gjorde allt för att bli bekräftad och sedd. Jag hade gott självförtroende, men låg självkänsla och gjorde allt för att hålla kvar killar som behandlade mig illa, säger Åsa.
I debutromanen berättar hon om hur hon som ung hemma i Fjällbacka var den som hade den initiala kontrollen, den som jagade och fångade de svårflirtade killarna. Men som i slutändan alltid blev lämnad. Om hon träffade en schysst kille som verkligen tyckte om henne hittade hon snart en anledning att göra slut; kärlek måste smärta för att kännas levande.
När hon som ensamstående mamma i 40-årsåldern träffade Jonas blev hon djupt förälskad – allt kändes perfekt. Tills det uppdagades att han var otrogen. Inte en gång utan upprepade gånger.
Åsa Hellberg kämpade för sin otrogne man
Alla sa till Åsa att gå. Men hon stannade kvar och kämpade i hopp om att det skulle bli bättre. Han var ingen ond människa och mellan varven hade de det fantastiskt tillsammans. Men mönstret upprepade sig. Han grät och gjorde avbön, Åsa tröstade och stöttade övertygad om att hon kunde bära hans börda. Fick honom att gå i terapi mot sin beroendesjukdom. Till slut tog den ständigt gnagande oron ut sin rätt. Hon slutade att äta, gick ner i vikt och in i väggen. Allt kretsade kring honom.
Genom terapin kom jag till insikt om att det inte handlar om honom utan om mig, det handlar om vad jag gör
– Det är klart att jag mådde jättedåligt och att det också gick ut över min son. Jag känner fortfarande ett behov av att kompensera honom för allt det han tvingades gå igenom på grund av mig, säger Åsa, som valde att finnas kvar för Jonas ytterligare ett år efter boken kom ut.
Men till sist fick hon nog.
– Vi skildes som vänner och har inget otalt med varandra. Jag tycker inte illa om honom. Själv kom jag till en punkt i livet när jag behövde ta tag i mina egna problem. Genom terapin kom jag till insikt om att det inte handlar om honom utan om mig, det handlar om vad jag gör. Det är en livskunskap att förstå att känslor förändras. Man tror att man inte kommer att överleva ett uppbrott. Eller att han inte klarar sig utan mig. Men allt går. Den som har ett missbruk måste lära sig att överleva utan sin drog, oavsett om det handlar om alkohol, mat eller sex, säger Åsa.
Sonjas sista vilja gjorde succé
Debutromanen kom till på sex veckor, orden flödade ur henne. Hon utbildade sig till coach för att hjälpa människor att nå sina mål. Under en period coachade hon kvinnor som levde med män som var sexmissbrukare. Men lusten att fortsätta skriva pockade på och 2012 kom hennes första feelgoodroman Sonjas sista vilja. Efter det har författarkarriären gått spikrakt uppåt.
– Om jag jämför hur mitt liv såg ut för tio år sedan och hur det ser ut i dag är skillnaden enorm. Det var ett riktigt lyckokast att byta karriär efter 50! I början var jag orolig för ekonomin, men nu klarar jag mig bra, jag har fullt upp, säger Åsa, som pratar ungefär lika rappt som hon skriver.
För fort går det; hennes förlag förväntar sig en bok per år.
– Jag är väldigt strukturerad och disciplinerad när jag jobbar och letar ständigt efter unika idéer. Ofta börjar idén med en karaktär och så utvecklar jag historien utifrån henne. Att jag skriver i ett svep handlar mycket om att jag lätt blir uttråkad, säger Åsa och skrattar till när hon får påpekandet att romanskrivande per definition faktiskt kräver tålamod. Hur går det ihop?
– Det är kanske därför jag skriver snabbt? För att inte hinna tröttna!
Åsa Hellberg har valt att leva ensam
Hennes romaner handlar om relationer av olika slag; det är syskon, vänner, familjer och kärlekspar. Själv lever hon ensam.
– Jag lever ensam för att jag har valt mig själv. Jag tror att många kvinnor skulle vilja leva som jag, det ger en stor frihet. Jag har med åren insett att jag trivs bäst ensam och att jobba hemifrån och kunna gå runt och skrota i mjukisbyxor passar mig perfekt. Som yngre hade jag ett stort bekräftelsebehov, men det har försvunnit. Men att trivas i eget sällskap innebär inte att jag är ensam. Jag har många vänner och anhöriga i mitt liv som jag gärna träffar, säger Åsa, som tycker det finns något vilsamt i att ha nått medelåldern. Eller för all del, snart övre medelåldern.
Jag vet vem jag är och vad jag vill
Hon har nära till skratt och ett lättsamt men pragmatiskt förhållningssätt till livet. Hon stortrivs där hon är just nu och känner sig stolt över vad hon har åstadkommit.
– Jag är inte längre så brydd om vad folk tycker och tänker om mig. Jag vet vem jag är och vad jag vill. Men visst kan det kännas trist att inte längre bli sedd som kvinna när man som jag är 57 fyllda. Och att få anställning är nästintill omöjligt.
Åldersdiskrimineringen är uppenbar, tycker Åsa som själv arbetar mycket.
– Jag är sällan ledig och jag börjar känna av att jag jobbar för mycket. Man kan drabbas av stress också av att ha roligt på jobbet. Så nästa sommar har jag beslutat mig för att äntligen unna mig en månads semester!