För 25 år sedan sköts Yvonnes dotter till döds i Falun
Y
vone Jürgenson hörde om skottlossningen på radion hemma i Stockholm på morgonen lördagen den 11 juni 1994. Flera döda i en skottlossning som skett under natten i en park i Falun. Yvone visste att hennes dotter Helle var i Falun men tänkte att det säkert inte gällde henne. Helle var inte typen som var ute och ”suddade” sent på natten och om något hänt så borde ju försvarsmakten ha hört av sig. Dessutom nämndes det inget om några lottor i nyhetsinslaget. Så Yvone lämnade lägenheten och gjorde några ärende.
När hon senare kom tillbaka till lägenheten stod två präster och väntade på henne.
– Då förstod jag att det hade hänt något med Helle.
Yvone berättar om ett valhänt krisarbete. Prästerna överlämnade dödsbudet men lämnade ingen information om hur det hade gått till.
På kvällen berättade nyheterna om skjutningarna i Falun. Det största massmordet i svensk kriminalhistoria. Sju människor hade skjutits ihjäl. Bland dem Yvones dotter Helle Jürgenson, 21. Tre personer hade skadats.
Det fanns ett kriscenter uppe i Falun men de dödade lottorna kom från andra delar av Sverige. Genom en annan anhörig fick hon tips om att det fanns psykologmottagningar i Stockholm att vända sig till för henne och barnen.
– Men vad skulle de göra, skriva ut lugnande? Samhället var inte beredda på att hantera det här.
Ett par dagar senare hyrde Yvone på eget bevåg en bil för att åka upp till Falun.Hennes son hade ringt upp till regementet och förklarat att familjen ville se platsen där Helle blivit skjuten. De ville veta mer om vad som hänt och hur det varit möjligt.
Firade sin lottaexamen – sköts till döds
Kapten Mats Eriksson Uhr fick guida många anhöriga de dagarna. Han hade hållit i lotta-kursen på Dalregementet under veckan före. Som deras chef hade han varit med på fredagskvällen när de firade att utbildningen var genomförd. Det var en fin sommarkväll efter skolavslutningen med många festsugna på stan. Sällskapet hade ätit och druckit tillsammans. På vägen mellan krogarna hade kaptenen dessutom träffat och pratat med fänrik Flink.
Som kurschef kände jag ju att det var mina flickor
– Jag hade ju haft honom som soldat och han hade jobbat på min pluton. Så jag kände honom väl och hans pappa också.
Kapten Eriksson Uhr hade avslutat kvällen tidigare än sina kursdeltagare. När skotten föll vid 2.30 natten till lördag var han redan på sitt rum på regementet.
– Jag hörde skotten men trodde det var fyrverkerier från nåt garden party som de hade på officersmässen.
Som chef gjorde han vad han kunde för att ta hand om de som överlevt och för att ta hand om de anhöriga. Han såg till att lottorna åkte hem två och två och när de mördades anhöriga kom upp till Falun så mötte han dem på lasarettet.
– Så tog vi en vandring till regementet. Skogen där flickorna blev ihjälskjutna ligger på vägen så de fick se platsen där flickorna dog, säger Mats Eriksson Uhr.
– Som kurschef kände jag ju att det var mina flickor.
Mats Eriksson Uhr har i efterhand varit starkt kritisk till hur regementet agerade i samband med morden. Han menar att de ansvariga var mer intresserade av att få ut pressreleaser om vad som hänt istället för att ta hand om anhöriga och personal. Efter ett års tjänstledighet med minröjning i Mocambique tog han avsked och lämnade in uniformen. Han var djupt besviken på sin arbetsgivare.
– Det handlar om omhändertagandet. Både mitt eget och flickornas, säger Mats Eriksson Uhr idag.
Mattias Flink greps efter eldstrid
Skuldfrågan var okomplicerad. Mattias Flink hade känt sig försmådd och kränkt av sin flickvän och var psykiskt instabil. Under kvällen hade han druckit alkohol och ruset utlöste en psykos.
AK 5:an var fänrikens tjänstevapen och ammunitionen fanns på tjänsterummet. Han greps med vapnet i handen.
Den numera pensionerade polismannen Berndt Bergström var i tjänst den natten skotten föll.
Skiftet började lida mot sitt slut när han och kollegan Olavi Blomfjord larmades ut. De tog på sig skyddsvästar och rullade ut för att hitta mannen som skjutit ihjäl folk i parken utanför regementet.
Först körde de till Stora torget för att få fredagsfirarna att välja en säker väg hem.
Jag hörde inte ens skotten när vi sköt
På vägen får de reda på att flera människor skjutits ihjäl. De ser också kroppar övertäckta med filtar längs vägen. När de ställer sig för att spana på promenaden vid järnvägsviadukten får de syn på den misstänkta skytten. En barhuvad person i kamouflagebyxor, kortärmad skjorta och ett vapen i händerna.
– Det tog ungefär en timme från det att vi fick larmet tills vi hittade honom där han kom gående, säger Berndt Bergström.
Polismännen hade tagit skydd bakom Volvon. Berndt med sin tjänstepistol på ena sidan och Olavi med k-pisten på den andra sidan. Olavi ropade ut ”Stanna, polis!” och den barhuvade mannen höjer vapnet mot dem.
Poliserna öppnar eld.
– Jag sköt tills jag såg honom ramla. Men det var ju 57 meter bort. Det är inte det avståndet man brukar skjuta med tjänstevapen direkt, säger Berndt Bergström.
– Folk snackar om att det var en sådan fin sommarmorgon och att fåglarna sjöng. Jag hörde inte ens något fågelkvitter, jag hörde inte ens skotten när vi sköt. Man kopplar bort allt som är oväsentligt.
Det var en kula från Olavis vapen som träffat Mattias Flink i höften och fällt honom till marken. Skottväxlingen var över på några sekunder. Poliserna var oskadda.
– Det blev lite skriverier om vem som sköt först men det tyckte vi var oväsentligt. Vi vet i alla fall att det inte var måsar som gjorde hål i vår polisbil.
– Det var kulhål i taket och vi hittade tre tomhylsor där vi hittade Mattias.
Frågan om psykiska hälsa fick stort utrymme
Under förhandlingarna i tingsrätt och hovrätt har Mattias Flink suddiga minnesbilder av kvällen. Han minns att han skjuter men inte på vem och varför.
De mördade är, som det står på minnesstenen, offer för ”det meningslösa våldet”.
Frågan om fänrikens psykiska hälsa får en huvudroll i rätten.
Den frågan avgörs i Högsta domstolen i februari 1995. Här konstaterar rätten att Flink visserligen befann sig i ett tillstånd av psykotisk karaktär när han sköt men att han inte led av en allvarlig psykisk störning under tiden före eller vid tiden för domstolsförhandlingen.
Det kan alltså inte bli fråga om rättspsykiatrisk vård som Flink yrkat på.
”…i övrigt är det inte möjligt att för en brottslighet som omfattar sju mord och tre mordförsök tillämpa annan fängelsepåföljd än fängelse på livstid”, skriver Högsta Domstolen i domen.
Anhöriga vill att försvarsmakten tar ansvar
De anhöriga organiserade sig själva efter morden. Bland annat ville de att försvarsmakten och regementet skulle axla en del av skulden. Mattias Flink var ju utbildad och anställd militär. Han hade tillgång till och sköt med sitt tjänstevapen på fritiden. Under tiden före morden hade han haft våldsamma utbrott och varit i kontakt med psykiatrin.
– Han skulle ju ha varit avstängd från sitt arbete, säger Yvone Lumila Jürgenson.
– Hade omgivningen varit mer observant hade det här inte behövt hända.
Veckan efter att Helle skjutits ner fick Yvone ett brev från den dåvarande överbefälhavaren som beklagade vad som hänt. Men försvarsmakten har aldrig tagit något ansvar för det inträffade med hänvisning till att det är ”en abnorm händelse”, menar Yvone.
Med tiden har flera av de drivande i anhöriggruppen gått bort. Förr åkte många upp till minnesstenen i Falun på årsdagen men inte nu. Gruppen är skingrad.
Mamma Yvonne funderade på att hämnas
Yvone går ner på kyrkogården där hennes Helle ligger begravd. Helst skulle hon vilja lägga allt bakom sig, ”begrava skiten”, som hon säger, men det går inte. Hon behöver inte någon påminnelse för att veta när det är den 11 juni.
– Kroppen glömmer inte det som har hänt. Kroppen minns. Jag känner det så intensivt att jag inte behöver titta på almanackan, säger Yvone.
– Det spelar ingen roll om jag får tala med 20 000 psykologer. Kroppen kan aldrig glömma.
Yvone är 80 år idag och säger att hon är för gammal för att släta över saker. Hon berättar om hur hon, som brottsoffer, känner sig sviken av samhället.
Ett fastställt skadestånd för sveda och värk men inte mycket mer.
– Det är så anonymt allting.
Dottern Helle lever ljust i minnet. Hon fattas henne.
Jag känner det så intensivt att jag inte behöver titta på almanackan
– Jag märker mer tomheten efter henne, den där stora pusselbiten som saknas. Hon var glad, jag är ganska tung. Jag är som klipporna i Bohuslän, tunga och mörka, säger Yvone.
Helles pappa var från Estland och hade flytt till Sverige efter kriget. Det var kanske därför Helle sökte sig till lottakåren, funderar Yvone. För att hon visste något om hur det var att hotas av en ockupationsmakt.
– Det var väl något därifrån och så var hon väldigt intresserad av samarbete med människor i grupp. Man märkte det när hon kom hem från mötena med lotta-kåren. Hon var så sprudlande.
Då, sommaren 1994, var Helle 21 år. Hon hade precis börjat jobba på Pharmacia och fått hjälp med insatsen till en egen lägenhet. Fast det där arbetet kanske inte var framtidsdrömmen. Men Helle var nyfiken, ville prova på saker och var bara i början av livet.
Yvone och Helle hade musiken gemensamt. Yvone är utbildad pianist och har varit verksam som pianopedagog under många år. Helle gick i Adolf Fredriks musikklasser, sjöng och spelade piano.
Efter Helles död har det inte gått att spela.
– Jag försökte ibland men det var som att hjärnan och händerna inte samarbetade. De sista noterna i notstället var från när Helle spelade sist. Pianot stod kvar där som ett hån, säger Yvone.
– Till slut bestämde jag mig för att göra mig av med det. Men jag känner ingen saknad efter det. Lusten att spela dog när det här hände.
Yvone har haft mycket tid på sig att fundera över sina känslor för mannen som sköt hennes dotter. Hon säger att hon till och med funderade på att hyra någon för att hämnas.
– Jag tycker inte riktigt så nu. Jag unnar honom livet, det gjorde jag inte i början.
I samband med att Mattias Flinks fängelsestraff skulle tidsomvandlas funderade hon på att träffa honom. Inte för att förlåta men för att få en egen bild av sina känslor för honom. Skulle hon kunna unna honom friheten?
Men det blev aldrig något möte och Yvone är inte säker på att det hade hjälpt henne.
– Det kanske hade blivit pannkaka av alltihop. Och vad är det jag hade velat säga till honom. I värsta fall hade det bara varit för att vräka ur mig de känslor av hat som jag har och jag är inte säker på att det hade fått mig att må bättre.
Polismännen Olavi Blomfjord och Berndt Bergström träffade Mattias Flink under en permission i Stockholm. De åt lunch och pratade. Om vad vill Berndt Bergström inte gå in på.
Jag unnar honom livet, det gjorde jag inte i början
– Jag har sagt att det stannar mellan oss. Men jag tror att det var bra att vi fick träffa honom och att han fick träffa oss.
Flink frigavs 2014
Sommaren 2014 blev Mattias Flink en fri man. Flera faktorer vägde in i beslutet. Flink hade varit en mönsterfånge under hela tiden på anstalten och skött sina permissioner. Risken för att återfalla i våldsbrottslighet bedömdes som låg.
Han frigavs på årsdagen för morden. Det är praxis eftersom straffet räknas från när han greps. Matematiskt korrekt men emotionellt laddat.
Han ska sitta inne för alltid
– Det är klart att det känns lite bittert…eller lite, det känns mycket bittert, säger John-Erik Mårdner i Lycksele.
Hans och hustrun Sonjas dotter Lena var en av lottorna som sköts ihjäl den där sommarnatten i Falun. För John-Erik finns det inget utrymme för samtal eller förlåtelse.
– Utifrån mina personliga värderingar så ska den här förövaren givetvis inte vara ute på fri fot. Han ska sitta inne för alltid.
Lena hade man och hade precis blivit mamma när hon sköts ihjäl. ”Lillpojken” har hunnit bli 25 år och har själv bildat familj och fått en son.
– Livet måste gå vidare, det är så. Men det är klart att jag funderar över vad ett livstidsstraff är värt i Sverige? När Mattias Flink är en frisläppt man efter att ha skjutit ihjäl fem kvinnor och två män samt allvarligt skadat den sjätte kvinnan i samma grupp.
–Det finns ju personer som har sagt att: du måste ju försöka glömma, du måste lämna det här bakom dig. Då brukar jag säga: om det hade varit din son eller dotter? Hade du glömt då? Då tystnar de. Då ställer de inga fler frågor.
Offren fick för lite stöd
Advokat Johan Eriksson representerade Mattias Flink vid förhandlingarna när straffet skulle tidsbestämmas. Det är, förklarar han, en process där rätten ska avgöra om den dömde kan återbördas till samhället eller ej.
– Hur ser den dömde på sin gärning och vad har han gjort för att förbättra sig. Väldigt mycket handlar om risken för att de ska utsätta någon för brott igen om de blir släppta. Det är det vi har som krav, att man inte får vara farlig, säger Johan Eriksson.
Alla de kriterier som finns med handlar om den dömde. Anhöriga och brottsoffers uppfattning om saken finns inte med.
– Om man tycker att straffet ska vara en hämnd så är det inte riktigt så ur samhällets perspektiv. Bara i undantagsfall, när någon mördats på ett särskilt förfärligt sätt, så kan det vara försvårande. Men anhörigas lidande för att de förlorat någon, det får aldrig någon sådan betydelse när man bestämmer påföljder. Så ser vårt system ut.
Men Johan Eriksson träffade och pratade med flera anhöriga till offren. Det är framför allt de intrycken som lever kvar.
– Jag träffade flera stycken i flera olika sammanhang. Mitt bestående intryck var att jag tyckte oerhört synd om dem. Att det kändes som att de hade fått alldeles för lite stöd och hjälp. Om ens något.
– Politiker talar mycket om strängare straff men när det kommer till det här med att ge människor ett mentalt stöd då upphör hjälpen. Sedan det här med skadestånd till anhöriga. Det måste uppfattas som fullständigt galet att få 60 000 för sveda och värk när man förlorat en anhörig. Här finns det en del att fundera på.
Yvonne tycker brottsoffer är för anonyma
Polismannen Berndt Bergström är numera pensionär. När han går ner på stan från lägenheten kan han bli påmind om den där sommarnatten för 25 år sedan.
– Det finns ett kulhål i ett staket nära där vi grep Mattias. Det är antingen från mitt eller Olavis vapen. När man ser det så händer det ju att man tänker tillbaka.
Falun är inte större än att han kan råka på lottan som skottskadades men som överlevde också.
– Vi bara nickar och säger hej. Vi vet vad vi har haft för kontakt så att säga.
För Yvone Jürgenson kommer det aldrig att vara över. Hon tänker tillbaka varje gång hon hör och läser om andra i samma situation. Oroar sig för att nästa gång det ringer så är det kanske hennes barnbarn som råkat illa ut.
– När man en gång blivit utsatt för den här typen av brott då lever man med skräcken, eller känslan, att det kan hända igen.
Det sårar mig än idag att man var så anonym som brottsoffer
Yvone Jürgenson tycker att hon varit alldeles för snäll. Hade det varit idag så hade hon krävt sina rättigheter på ett annat sätt. Strejkat utanför riksdagshuset om det hade behövts.
Som brottsoffer fick hon själv se till att hålla vardagen flytande mitt i sorgen. Gå till jobbet fast det känts tungt och sjukskriva sig när det inte gått längre.
– Det sårar mig än idag att man var så anonym som brottsoffer.
Yvone Jürgenson har sparat korrespondens som hon, och anhöriggruppen, haft med försvarsministrar, överbefälhavare och tidigare justitieministrar. Alla uttrycker deltagande med hennes upplevelser och framhåller att hennes dåliga erfarenheter som brottsoffer kan användas för att förbättra samhällets stöd i framtiden. Men någon ursäkt från Försvarsmakten har hon inte fått.
– Det hade känts som en lättnad om de tog ansvar. Den taggen sitter där, säger Yvone.
– Den bitterheten tar jag med mig in i döden.
25 år sedan skotten i Falun
Vad hände egentligen den där sommarnatten i Falun?
1994, 11 juni:
Sju personer skjuts ihjäl och tre skadas av fänriken Mattias Flink under natten mellan fredag och lördag.
Fem av de dödade är lottor som skjuts på väg hem från regementet. Även en väktare och en cyklist på väg hem skjuts ihjäl.
1995, 13 februari:
Mattias Flink döms till livstids fängelse i högsta domstolen.
1995, 12 november:
Mattias Flink döms att betala skadestånd till offer och anhöriga. Skadeståndet ligger kring 50 000 kronor med ränta för föräldrar och syskon till de dödade.
2008, 1 juni:
Mattias Flink intervjuas av TT. Han berättar att han fortfarande inte har några klara minnesbilder av vad som hänt. Under terapi i fängelset har han ”strävat efter att ta ansvar för det han har gjort genom att ta reda på vilka hans offer var och försöka förstå vad deras död inneburit för deras närstående”.
– När jag tänker på det nu är det fortfarande ett svart hål. Men jag har förstått att jag hamnade i en klassisk stressreaktion och föll tillbaka på mitt inlärda ryggmärgsbeteende att gå i fält. Hade det inte varit för vapnet så hade väl kvällen slutat som vilket krogbråk som helst.
Flink tror inte på förlåtelse från de anhöriga men uttrycker att han är nöjd om de accepterar att han finns.
– Jag önskar dem att leva utan hat.
2011, 20 december:
Livstidsstraffet tidsbestäms till 30 år, efter beslut i Högsta domstolen. Rätten tar bland annat hänsyn till hur Flink skött sig i fängelset, under permissionerna och om man bedömer att han kan återfalla i brott.
Det innebär vidare att Mattias Flink ska friges när två tredjedelar av strafftiden verkställts.
2014, 11 juni:
Mattias Flink blir villkorligt frigiven.