Annika var spelmissbrukare: ”Såg ingen annan utväg än att ta mitt liv”

Ett litet rött hus, med utsikt över åkrar och en gammal kvarn i byn Roknäs utanför Piteå. Miljön är idyllisk, ingen har kunnat ana vilken vånda, ångest och stress som länge fanns innanför husets fyra väggar.

Här bor Annika Holmberg, 42, med sin sambo Peter Karlsson, 42, mopsen Isak och chihuahuan Prozak. I familjen finns också katterna Kisse, Misse, Bob, Puck och Slasket. Men här finns inga barn, och det är delvis förklaringen till varför det blev som det blev för Annika.

– Jag drömde om en familj, om egna barn att skapa traditioner med. Det är ju meningen med livet. Jag hade inte tänkt bli gammal och inte ha några barn och barnbarn. Det är en stor sorg för mig. Jag lider av aggressiv endometrios som satt sig på tarmen, njuren och urinledarna. Jag har opererats 5–6 gånger och det är den som är orsaken till vår barnlöshet.

Annika berättar att hon och Peter fick två betalda provrörsförsök. Sedan köpte de själva ett paket med ytterligare tre. Men det blev inget barn.

Annikas spelande började oskyldigt. Hon gillade spänningen och förströelsen med nätbingo.

– Men i början spelade jag bara för en hundring eller två. När Peter satt på övervåningen och spelade sina dataspel satt jag i soffan nere och spelade bingo.

Annika minns lyckan när hon vann en tusenlapp och att hon köpte en kamera för pengarna.

Flydde in i spelberoende

Sedan kom alla kasinosidorna på nätet och reklamen poppade upp så fort Annika gick ut på internet. Annika började spela på kasino och upptäckte att där fick hon kickar hela tiden. Annika började tillbringa allt mer tid på spelsajterna och en allt större del av lönen gick till kasinosidorna. Hon flydde in i spelberoendet, som blev ännu värre när man kunde börja spela på mobilen.

– Jag spelade mer och mer, och intalade mig ändå att jag inte satte in så mycket pengar. Men jag vågade inte gå in och titta efter hur mycket det rörde sig om. Jag betalade fortfarande alla räkningar, men pengarna räckte inte hela månaden. Det skavde, och jag gick till banken och bad om att få ett Maestrokort, som inte funkar för näthandel, samtidigt som jag bad om att bli blockerad på kasinosidorna.

Men Annika blockerade sig inte från alla kasinosidor, hon var tvungen att ha kvar en snuttefilt, som hon själv säger. Och spelandet fortsatte.

Det var Annika som skötte parets ekonomi. Peter förde över pengar för räkningar och mat till henne och hon betalade räkningarna. Därför dröjde det innan Peter förstod vidden av Annikas beroende. Tills hon slutade att betala elräkningen.

– Jag kom till ett läge när jag var tvungen att välja bort fakturor. Vi värmer vårt hus med direktel så elräkningen var dyrast och jag valde att inte betala den. När Peter upptäckte det sa jag som det var. Jag hade spelat lite för mycket. Han förklarade för mig att spel bara handlar om tur och att jag kastade pengarna i sjön. Jag förstod ju vad han sa och skämdes jättemycket.

Lånade pengar – fortsatte spela

Det var en varningsklocka som ringde högt och ljudligt, men det var inte tillräckligt för att Annika skulle sluta spela. För att ha råd med räkningarna – och framför allt sitt spelande – lånade hon pengar på banken och när banken satte stopp tog hon snabba sms-lån.

Det tog bara fem minuter så var pengarna på kontot, det var som låtsaspengar som försvann lika fort som de kom. Fakturorna och lånekraven fyllde brevlådan och Annika vaktade den med sitt liv. Hon ville inte att Peter skulle hinna till brevlådan före henne.

– Jag höll på att gå under av allt smusslande och ljugande.

När skulderna växte så växte också Annikas ångest och den enda lösning hon kunde se var att hon måste vinna tillbaka sina pengar.

– I efterhand är det svårt att förstå, men jag var fullständigt spelberoende och natten innan löning låg jag vaken till midnatt. När lönen trillade in på kontot började jag spela. Jag låg med täcket över mig så att Peter inte skulle märka något och när morgonen kom hade jag spelat upp hela min månadslön. Ångesten jag kände då går inte att beskriva, och varje gång sa jag till mig själv: aldrig mer. Aldrig mer.

Annika sväljer hårt och ögonen tåras. Det är smärtsamt att prata om den här tiden när snaran snördes allt hårdare om hennes hals och hon var oförmögen att sätta stopp.

– Jag spelade när jag var på toa, jag spelade så fort jag vaknade och jag spelade på kvällen. Jag var helt uppslukad av mitt missbruk och klickade hem nya sms-lån i en rasande fart. Vi slutade umgås med vänner och vi slutade göra saker utanför hemmet. I huvudet snurrade bara tankarna på spel. På nätterna låg jag och vred mig av ångest. Jag mådde så fruktansvärt dåligt.

Till slut slog alla dörrar igen framför Annika. Nu beviljades hon inte ens sms-lån. Annika sålde kläder och saker på Tradera, men pengarna räckte ingenvart. Hennes ekonomi var ett stort haveri och lånesumman var sjusiffrig.

– Jag vill inte berätta exakt hur mycket jag spelat bort, men det var enorma summor och nu satt jag där, med lån upp över öronen och utan möjlighet att låna mer. Både min och Peters mobilabonnemang skulle stängas av, liksom strömmen till vårt hus. Jag hade inte betalat elräkningen på tre månader och beviljades ingen avbetalningsplan. Elbolaget hade fått nog.

Annika hade fått ett lån av sina föräldrar tidigare, när elbolaget hotade med att stänga av strömmen. Den gången var kravet att Annika skulle lägga korten på bordet inför Peter. Och det gjorde hon.

– Men jag berättade inte allt. Jag kunde inte säga hur mycket pengar jag lånat och det värsta var att jag fortsatte att spela även efter det.

Körde ut i skogen för att ta sitt liv

Nu såg Annika ingen annan utväg än att i sin desperation ringa till sina föräldrar igen.

– Jag ringde och de sa nej. De hade bestämt att inte låna mer till mig. Jag var desperat och mamma lovade att prata en gång till med min pappa. Det var då jag tog beslutet att köra ut i skogen och ta mitt liv. Jag har alltid varit livrädd för att hamna hos kronofogden och jag förstod att det inte fanns någon återvändo. Då ringde mamma och sa att de bestämt sig för att låna mig pengar till elräkningen, och jag vände hemåt igen. De räddade mitt liv.

Annika hade hamnat vid vägs ände och mådde så fruktansvärt dåligt att hon kontaktade psykiatrin.

– Jag hade sådan fruktansvärd ångest så att den nästan gick att ta på. Skulden och skammen var enorm och jag klarade inte av att berätta hela sanningen för min psykiater. Jag fortsatte dessutom att spela för varje hundring jag fick in när jag sålde det jag ägde på tradera.

Sökte skuldsanering

Det var ändå kontakten med psykiatrin som var vändningen för Annika. Hon fick rådet att prata med kommunens budget- och skuldrådgivning och där fick Annika hjälp med att söka skuldsanering.

– Jag fick en helt underbar handläggare. Hon sa ”släpp allt och låt det gå till kronofogden”. Min värsta skräck blev min räddning. Via psykiatrin fick jag både sömnpiller och antidepressiv medicin. Det var en otrolig känsla att vakna utsövd. Det här blev min vändning och när jag beviljades skuldsanering tog jag beslutet att sluta helt och hållet med mitt spelande.

Efter reklamen: Experten: Så stöttar du någon med psykisk ohälsa

Uppvaknandet blev tufft på flera sätt. Annika hade dövat sin sorg över barnlösheten med spelandet, nu skulle hon hantera allt det där som livet aldrig gett henne.

– Det blev som att vakna upp till en käftsmäll. Allt jag förträngt kom tillbaka på en gång och det var jobbigt att ta itu med livet efteråt. Om jag inte haft Peter, mina föräldrars och min storasyster Susannes stöd vet jag inte hur jag hade orkat.

Annika visar upp sin arm där hennes systertatuering sitter. När det var som jobbigast tatuerade båda in texten ”Jag och du genom eld och vatten” på sina armar.

Annika berättade om sitt spelberoende för arbetskamrater, släkt och vänner och möttes av värme och stöd. En kompis satte henne i kontakt med Spelberoendegruppen i Piteå, som Annika nu själv är engagerad i. Hon använder sina erfarenheter för att hjälpa andra.

– Första gången när jag fick höra att andra haft det precis som jag och gjort samma dumma saker så var det en lättnad. Jag var inte ensam. Det var inte bara jag som spelat bort lönen på några timmar och det var inte bara jag som tagit snabba sms-lån. Stödet från gruppen betyder mycket för oss som är med och jag önskar att fler vågar komma till våra möten. Här behöver man inte skämmas, vi har alla gått igenom samma saker, säger Annika som brinner för att hjälpa andra.

Det är tre år sedan Annika själv blev fri från sitt spelberoende och hon har fått ett helt nytt liv, utan ångest och skuld.

– Jag hoppas att jag aldrig glömmer hur jobbigt det var, för jag vill aldrig, aldrig hamna i missbruk igen. Jag och Peter har svetsats samman, nu är det VI tillsammans, inte var och en i varsitt ringhörn. Han har aldrig skällt på mig och tryckt ner mig, han har bara stöttat mig. Tillsammans med Peter ska jag nu komma på vad livets mening är när det inte är barn.