Farah tvingades lämna sin son för att kunna fly
Soffbordet hemma i Umeå är dukat med guldglänsande kaffekoppar och arabiska småkakor. Maryam, 16, sitter på sitt rum och pluggar och Yousef, 14, bygger med lego. Farah Mahgoob, 45, och hennes barn har nyligen kommit hem från Holland och Farah visar sina shoppingfynd samtidigt som hon ursäktar att familjen inte hunnit komma i ordning efter resan.
– Vi älskar att resa och tar ofta en weekendtripp någonstans, säger Farah och berättar att hon och barnen varje sommar åker till USA där hennes föräldrar bor.
De tre bröderna, som jobbar för Läkare utan gränser, bor i Kanada och USA och Farahs syster bor i Förenade Arabemiraten, dit hon och barnen också gärna åker och hälsar på.
Gifte sig utan att vara kär
För elva år sedan flydde Farah från Irak och hon har inte besökt hemlandet sedan dess. Inte en enda släkting bor kvar.
– Det blev omöjligt för kvinnor att studera, jobba och leva ett normalt liv efter att Saddam störtades. Samtidigt som folk i västvärlden jublade åt diktatorns fall såg jag hur kvinnors rättigheter försvann, säger Farah, vars egen värdighet försvann långt tidigare – på grund av en annan man.
Farahs livshistoria börjar i storstaden Bagdad där hon växte upp med läkarföräldrar. Barnen uppmuntrades att studera och Farah pluggade till kemiingenjör. Livet såg ut ungefär ut som ett liv i Sverige.
– Jag sminkade mig, gick på fester och körde bil dit jag ville åka. Mamma och pappa hjälpte alltid varandra, båda lagade till exempel mat hemma. Det var ingen skillnad på mäns och kvinnors värde. Vi hade ett jättebra liv och jag trodde att alla hade det så. Men när jag var 26 började det bli dags att stadga mig. Enligt vår tradition gifter man sig mellan 20 och 26 års ålder. När pappas kollega visade en bild på en man som jobbade som läkare utomlands blev jag intresserad. Han var snygg! säger Farah och berättar att de dejtade några gånger när han kom hem till Irak.
Han var utbildad hjärtläkare men hade inget hjärta
Mannen berättade om sitt stora hus i Jemen och sitt viktiga jobb. Farah var inte kär, men bestämde sig ändå för att gifta sig med honom.
– När vi kom till Jemen förstod jag att han ljugit om hela sitt liv. Det där stora huset fanns inte, i hemmet fanns knappt några möbler och han hade inte ens något jobb! Men värst av allt var att han behandlade mig illa. Jag fick inte sitta och äta med honom, utan tvingades stå bakom honom och titta på när han åt. När han var klar fick jag äta. Om jag tyckte att det var bra musik på tv:n stängde han demonstrativt av den. Han ville styra mig som en slav. Jag fick aldrig säga vad jag tyckte, eller berätta hur jag kände. Jag fick inte bestämma någonting. Han var utbildad hjärtläkare men hade inget hjärta!
Ville skiljas
I det kärlekslösa äktenskapet började Farah förtvina inombords. Hon bestämde sig för att göra sin plikt som hustru och föda ett barn, då skulle hon också fylla livet med kärlek. Mohammed, i dag 19 år, blev lyckan i hennes tillvaro. Äntligen fick hon närhet och värme i sitt liv. Redan när pojken var några månader gammal bestämde sig Farah för att börja jobba. Mannen gick bara hemma och någon måste ju dra in pengar.
– Han blev arg på mig och vägrade ta hand om vår son. Om jag skulle jobba fick jag ordna med barnomsorg, vilket jag gjorde. För mig var det en befrielse att komma ut i yrkeslivet igen.
Farah ville inte ha fler barn med den känslokalle mannen men blev oplanerat gravid med dottern Maryam.
Efter att Saddam Hussein störtats bestämde Farahs man att de skulle återvända till Irak. Där sökte Farah stöd hos sina föräldrar, som stöttade henne i beslutet att lämna mannen.
– Men när jag sa att jag ville skiljas våldtog han mig och jag blev gravid på nytt. När jag var i tredje månaden slog han mig i magen så att jag började blöda. Mamma ringde polisen och tog mig till doktorn. Tack vare att skadorna dokumenterades kunde jag begära skilsmässa. Kvinnor kunde bara skilja sig om de hade bevis för att mannen behandlat henne illa, säger Farah.
Exmaken gick med på skilsmässa om Farah lämnade hus, bil och alla andra tillhörigheter till honom. Hon var beredd att gå med på nästan vad som helst, bara hon fick skilja sig.
– När jag sedan skulle skriva på skilsmässohandlingarna med min advokat kom han med ytterligare ett krav: ”Sonen ska stanna med mig”. Mohammed var 4,5 år gammal då, säger Farah och berättar att ex-maken var övertygad om att hon aldrig skulle skriva på pappret.
Tvingades lämna sin son
Enligt Farah brydde sig mannen inte om Maryam eftersom hon var flicka.
Hon skrev under handlingarna med stor ångest. Det var den 18 oktober 2004 och sedan dess har hon inte fått träffa sin son.
– Det kändes fruktansvärt. Det är mitt livs sorg att jag tvingades lämna min äldste son. Men jag som kvinna hade inga rättigheter där, säger Farah, som för tre år sedan tog kontakt med Mohammed via Facebook. Till hennes stora sorg vill han inte prata med sin mamma.
– Han skrev att jag är en dålig mamma, att jag borde ha stannat om det så skulle ha inneburit min död. Det känns hårt, men jag har tvingats acceptera att han inte vill ha med mig att göra.
Farah födde yngste sonen Yousef efter skilsmässan och fortsatte jobba som kemiingenjör. Trots ett starkt stöd från föräldrarna var livet som ensamstående mamma inte lätt.
Kvinnornas rättigheter hade strypts och hon stoppades på väg till jobbet av män som krävde att hon skulle ta på sig slöja och sluta arbeta. Via universitetets vaktmästare skickades hot mot henne.
– Jag har aldrig burit slöja och jag vägrade att ta på mig en sådan. Ingen ska tvinga på mig en slöja, så jag bestämde mig för att flytta från Irak.
Hon flyttade till Dubai, och sedan till Jordanien där hon fick ett bra jobb som kemiingenjör. Allt kunde ha varit bra om det inte vore för arabländernas gemensamma regler som säger att barn måste bo i sina fäders hemländer, även om mamman har ensam vårdnad.
– Aldrig att jag skulle lämna bort fler av mina barn. Jag var förtvivlad och visste inte vad jag skulle göra för att kunna bygga upp ett tryggt liv med Maryam och Yousef. Jag grät varje natt. Jag ville ju bara jobba och leva! säger Farah och understryker att hennes föräldrar ställde upp på alla sätt och vis, men att de inte kunde ge henne friheten som hon varit van vid.
Min största livsuppgift är att stötta barnen
När Farah fick en varning om att barnen bara fick stanna kvar sex månader i Jordanien innan de måste tillbaka till sin pappa kom hennes egen far med förslaget att åka till Sverige. Han hade varit här på läkarkonferens och visste att Sverige är ett land där kvinnor har en stark ställning.
– Jag och barnen tog flyget till Stockholm. Jag hade två resväskor med sommarkläder med mig när vi stegade in på Migrationsverket. Jag var ledsen och vilsen när jag stod där med två små barn. Jag gav alla mina papper till en man och kunde knappt andas mellan tårarna när jag berättade om mitt liv, säger Farah.
Känner sig trygg i Sverige
Efter sju månader i Sverige fick hon och barnen uppehållstillstånd. Farah älskar sitt nya hemland och hon gick omedelbart in för att lära känna den svenska kulturen och språket.
Hon tog körkort, fick sin irakiska examen godkänd i Sverige och började på SFI.
– Samtidigt jobbade jag extra inom omsorgen och lärde mig svenska av brukarna.
Hon har blivit erbjuden jobb som kemiingenjör i södra Sverige men vill inte lämna Umeå, där hon och barnen har rotat sig.
– Jag arbetar heltid på ett företag som jobbar med personlig assistans, plus att jag jobbar extra åt kommunen på helgerna. På så vis har vi råd att resa och göra roliga saker. Men viktigast av allt är att jag och barnen känner oss trygga. Min största livsuppgift är att stötta barnen så att de blir starka och självständiga.
Farahs föräldrar har flera gånger föreslagit att hon och barnen ska flytta till dem i USA, men nej – Farah stannar i Sverige.
– Det finns inget annat land där kvinnor har lika starka rättigheter som i Sverige. Jag stannar här. Här behöver jag inte vara orolig, här vet jag att jag aldrig förlorar rätten till mina barn.
Av Birgitta Lindvall Wiik
Foto: Petra Älvstrand