Familjen förenas i sorgen efter mammans självmord
En sen eftermiddag i slutet av oktober 2012 kom Micke Olsson och hans söner hem från jobb och dagis. Det var tyst i huset och äldsta sonen Filip ropade på mamma som inte svarade. Han gick in i vardagsrummet och där låg mamma Cecilia död på soffan. Hon hade tagit sitt liv.
Vi vrider tiden tillbaka.
Micke och Cecilia möttes 2001, blev kära och hon flyttade in i Mickes lägenhet. Ett år senare föddes sonen Filip.
– Det var en härlig tid, så full av kärlek, minns Micke. Vi bodde där i fem år, bytte upp oss till större och köpte sedan en villa. Vi ville så gärna att Filip skulle få ett syskon men vi fick två missfall som tog Cecilia mycket hårt. 2009 föddes äntligen vår älskade Tim, som tyvärr har autism vilket också blev svårt.
– I början misstänkte vi ingenting men då han fick en diagnos tog Cecilia på sig det och frågade ofta hur hon skulle orka med detta också. Hon upplevde att hon hade så mycket svårt redan.
Familjen levde ett helt vanligt liv, Micke jobbade och Cecilia pluggade till förskolelärare. De umgicks mycket med hennes föräldrar, pysslade om ungarna och hemmet och åkte utomlands en gång om året.
– Vi bråkade aldrig utan hade det lugnt och skönt tillsammans, även om det var jobbigt med Tims diagnos. Det var nästan för bra för att vara sant, så perfekt så att jag aldrig tänkte på att det kunde ligga något sorgligt under ytan.
Men det gjorde det.
Höga krav på sig själv
Cecilia var en person som aldrig bad om hjälp. Hon höll allt inom sig och hade svårt för att släppa saker som hände. På så vis var hon fånge i sitt inre.
– När hon fått en egen familj ställde hon extrema krav på sig själv som hon tyckte att hon inte kunde leva upp till och kände sig misslyckad inför andra föräldrar. Hon skulle alltid ligga på topp. Vara bäst som mamma och bäst på jobbet, när Tim föddes hade hon just blivit klar förskolelärare, men trivdes inte på jobbet.
Det var många motigheter i Cecilias liv. Samtidigt tyckte hon inte att Micke var aktiv i hushållet.
– Det var så fel av mig som mest satt vid min dator och hon skötte om ungarna och huset, säger Micke ångerfullt och tillägger: Jag fick faktiskt inte fick en syl i vädret när det gällde barnen, hon ville sköta om dem själv.
Cecilia fick diabetes typ 1 när hon var elva år och led svårt av det.
– Hon var likadan med sin diabetes som med allt annat. Hon skulle ligga perfekt i värdena, men fick så många känningar på grund av lågt blodsocker. När hon sov hamnade hon ofta i koma och fick kramper. Det hände att vi fick åka in till sjukhuset. Men hon var envis och skulle ha samma värden som en frisk person och hittade på värden för att lura sjukvården.
Blev sjukskriven
Hon hade sovit dåligt i många år och dagarna gick som i dimma, ändå slet hon med sin sjukdom, ungar och jobb. Med tiden gick hon in i en svår depression och sa till Micke att det är så jobbigt med det här livet.
– Hon orkade inte med oss, säger Filip. Hon som alltid varit så lugn började skrika på Tim och mig för minsta sak. Jag som hade litat så mycket på henne. Nu orkade hon ingenting, säger Filip.
Det var som om hennes själ försvann
I mars 2012 sjukskrevs hon för utmattningssyndrom.
– Hon var så arg på oss, om Tim lekte lite högt kunde hon i sin förtvivlan skrika så att jag blev rädd och Tim började gråta.
Micke kunde inte ta in hennes förändring.
– Hon var så förbannad och skrek åt mig att jag skulle skärpa mig, en gång slog hon till mig och då förstod jag att hon var i en annan värld. Hon som alltid varit så snäll, säger han.
Filip berättar att hans mammas blick mörknat från att ha varit ljus och glad.
– Det var som om hennes själ försvann. Jag ville komma nära henne och bad henne hålla om mig för jag skulle somna. Men hon ville inte. Då sjöng jag för att trösta mig själv, men då skrek hon åt mig att jag skulle vara tyst. Ofta grät hon och undrade om jag tyckte om henne fortfarande. Jag tror att hon hatade sig själv, säger Filip.
Levde på hoppet
Micke berättar också hur närheten mellan dem minskade och att han kände det som om hon puttade ut honom och det växte till en vägg mellan dem.
– I efterhand kan jag tänka att hon ville skydda mig från det som var svårt inom henne. Min starka kärlek fanns kvar och jag levde på hoppet att hon skulle bli frisk från sin depression.
Filip mådde dåligt av att hans mamma inte ville göra något utan bara ligga på soffan med en filt över sig.
– Det är jobbigt när man har en mamma som mår så där. Jag berättade aldrig för någon om hur hon hade det. Jag skämdes väl.
Cecilia gick på regelbundna samtal hos en kurator och hon fick både sömntabletter och så kallade lyckopiller. Utan effekt.
– Vi gick i parterapi, hon blommade upp och började prata om att vi äntligen skulle gifta oss. Jag fick nytt hopp! säger Micke.
Psykisk ohälsa är som ett isberg där man bara ser toppen
Han var med hos kuratorn en gång i slutet av september 2012, själv hade hon gått där sedan i april men Micke fick bara följa med den gången.
– Hon ville inte ha med mig dit. Ville väl inte att jag skulle få veta så mycket om henne. Det är jag förtvivlad för, men det var typiskt henne; hon ville ha kontroll. Efter hennes död fick jag veta att hon redan sju år tidigare pratat om att hon inte ville leva.
Det blev allt jobbigare i Cecilias liv med hennes enorma krav på sig själv, hennes sjukdom och sömnlöshet, jobbet som inte funkade och barnens problematik. Micke duckade och höll sig i bakgrunden för att undvika gräl.
Sista grillmiddagen
Hon provade med att gå i terapi men terapeuterna genomskådade aldrig hennes fasad.
– Filips rektor och hon hade fått fin kontakt och hon blev som hennes livlina perioden före självmordet. De åkte till psykakuten, men där förnekade hon att hon hade problem och sa att det inte var så farligt. Det är ohyggligt svårt att hjälpa någon som inte vill ha hjälp, säger Micke och suckar djupt.
Lördagen före Cecilias självmord var hennes föräldrar på grillmiddag. Det var den sista gången hennes mamma och pappa såg henne.
– På måndagskvällen satt vi vid köksbordet och myste och hon frågade om det var okej om jag hämtade barnen dagen därpå så skulle hon lämna. Till min fasa berättade hon att hon hade en plan om hon skulle vilja ta livet av sig. Jag blev livrädd och insåg hur allvarligt sjuk Cecilia var. Innan vi somnade grät hon men ville inte bli tröstad.
Filip berättar att mamma kom och hälsade på honom i skolan på tisdagen.
– Jag skulle ut och leka och då var mamma där och sa att hon skulle gå och handla och att vi skulle ses sedan som vanligt.
– Vid sextiden kom pappa, Tim och jag hem. Men ingen svarade på våra hej så vi trodde att hon låg i koma av lågt blodsocker. Jag gick före in i vardagsrummet för det lyste där och fick se mamma ligga helt orörlig på soffan.
Jag var så besviken, arg, ledsen och förtvivlad som om jag mördat henne för att jag inte lyssnade bakom orden
Filip skrek på pappa som ringde 112 och gjorde hjärt- och lungräddning. Hennes läppar var blå och de förstod att hon var död.
Tim var för liten för att förstå men han har fortfarande en allvarlig separationsångest.
Filip däremot var jättearg och lika ledsen och ville inte berätta för någon om vad som hänt.
– Jag sa ingenting till en enda människa, jag var som avstängd och pappa mådde ju urdåligt så jag hade ingen att prata med. Men morfar kunde jag prata och känna mig trygg med. Det var tur det.
Han besökte också ett ställe som heter Randiga Huset i Stockholm där han fick möta andra barn som varit med om samma sak.
– Det var jättebra.
Micke anklagade sig själv väldigt mycket.
– Varför hade jag inte stått på mig inför hennes mående? Jag var så besviken, arg, ledsen och förtvivlad som om jag mördat henne för att jag inte lyssnade bakom orden. Jag la hela skulden på mig, säger Micke med en stor sorg i rösten.
Bakbunden av okunskap
Monika Svanlund är Cecilias mamma och säger tyst att hennes dotters självmord var den största förlust hon upplevt.
– Hon blev bara trettiofyra år. Det är det värsta som hänt oss.
Cecilias pappa Leif berättar att han tycker att det är så sorgligt att de inte märkte något.
– Nu har jag förstått att psykisk ohälsa är som ett isberg där man bara ser toppen, jag kunde inte se Cecilias kaos som fanns under ytan. Jag tror att hon kände sig helt maktlös inför sin inre smärta och kunde inte hitta något annat botemedel än att ta sitt liv.
Han kände sig bakbunden av okunskap och önskar att hon hade släppt in honom, men hon stängde alla ute.
– Det har tagit oss så hårt och inte minst Cecilias lillebror Niclas. Alla är vi så förtvivlade. Nu har det ju gått några år och vi har tillsammans sakta vandrat fram på bron över sorgestupet.
Som jag älskade henne
Leif är vice ordförande i Stockholmsavdelningen av Riksförbundet för SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd SPES.
– Vårt syfte är att påverka politiker och vården så att de får mer kunskap om självmord. Jag håller föredrag för andra som är drabbade av självmord. Filip och jag har haft ett föredrag tillsammans en gång. Det var på en konferens som Anhörigas Riksförbund ordnade, etthundrafemtio personer kom och lyssnade. Det är stort att få lyssna särskilt på en ung människas erfarenheter kring detta. Filip är fantastisk.
Det Filip saknar allra mest med sin mamma är de stunder då han skulle somna och fick varma godnattkramar.
– Då var hon frisk och jag glömmer det aldrig. Som jag älskade henne.
Nu har det gått sju år och Filip saknar fortfarande Cecilia även om saknaden blivit mindre.
– Jag känner att jag klarar mig utan henne, men hon är ändå alltid med mig.
Behöver du hjälp och stöd?
Har du varit med om något liknande?
SPES är en rikstäckande ideell organisation som är partipolitiskt och religiöst obunden och är till för alla som mist en familjemedlem, släkting, partner eller god vän genom suicid. De har telefonjour som är öppen dagligen samt erbjuder träffar och självhjälpsgrupper för efterlevande.
Av Kicki Biärsjö
Foto: Theresia Köhlin