Ewas stickcafé bryter ensamheten – och ger massor av skaparinspiration
Barnbarn, TV-serier och livets svårigheter. Alla samtalsämnen är tillåtna på Jankos stickcafé. Här är gemenskapen lika viktig som de vackra och värmande tröjor och sjalar deltagarna skapar och här finner de lugn och inspiration.
Utanför glasrutorna i Ewa och Lennart Jankos stora orangeri brer strandängen ut sig ett par hundra meter innan havet tar vid. Grönt och blått i all oändlighet. Och nästan alltid blåsigt!
Här inne är det varmt och vindstilla – men inte tyst.
– En av kunderna har gett mig en klocka att ringa i när jag vill göra mig hörd säger Ewa, kvinnan bakom samlingsplatsen i halländska Galtabäck, och skrattar.
– Jag missade förra onsdagen och nu känns det som evigheter sedan. Det ska mycket till för att jag inte ska komma, säger stammisen Agneta Persson och tar upp sin stickning ur näverväskan. Det ska bli en lite tjockare jumper i alpackagarn.
I korgstolen intill har Ann Persson slagit sig ner för att fortsätta med sin likadana tröja. Snart är de båda inbegripna i ett samtal.
Anita Lindén har intagit nästa stol runt det stora bordet och efter en stund hörs allt fler röster stiga mot glastaket. Mellan Anitas händer växer en färgstark kofta i silke och mjuk mohair fram. Mittemot sitter Maria Stridh och stickar just nu på en tröja, i den djärva färgkombinationen ärtgrönt och orange. Annars älskar hon ponchos.
Jankos Konst & Garn upptäckte hon av en slump när hon var nyinflyttad i trakten för tre år sedan och körde förbi
– Det verkade kul så jag gick in och det är jag himla glad att jag gjorde. Stickcaféet är så socialt. Jag blir glad när jag ser någon jag kan heja på!
På ungefär samma sätt ser det ut varje onsdag eftermiddag och även på lördagar, även om medelåldern är lite yngre då. Samma kvinnor kommer gång på gång för att delta i samvaron.
Känner de andra efter vad de skapat
– Ändå vet många inte ens vad de andra heter, berättar Ewa.
– Nej, man säger ”hon som gjorde den där tröjan” istället. Här identifierar man sig inte med ett yrke. Vi pratar mycket om böcker och TV-serier, berättar Agneta.
Inspirationen – både från övriga deltagare, garnerna från golv till tak i butiken och allt Ewa har stickat, som nu hänger på galgar runt om i orangeriet och butiken – är en annan anledning till att hon inte gärna missar ett stickcafé.
– Själva det där med räta och aviga kan jag ju göra hemma, resonerar Agneta.
Ewa går runt bland deltagarna, ger råd om garn, färgval och tekniker och hör sig för om hur var och en har det. Men ibland gör surret av röster det svårt för henne att delta.
– Jag har hörapparat och kan nästan inte vara härinne när alla sätter igång att snacka. Folk är så svältfödda på umgänge efter pandemin.
Samtidigt är det ju precis vad hon vill – att erbjuda gemenskap för sina kunder. Det betyder mycket, både när det gäller vardagliga samtal för den som behöver bryta sin ensamhet och som en plats där allt är som vanligt när man drabbas av bekymmer i livet.
– I sådana situationer blir stickkaféet en oas att komma till, säger Ewa.
Stämningen är vänskaplig och tillåtande.
Egentligen finns bara en regel. Den är å andra sidan stenhård. Man får inte flytta på några stolar. Är man ett gäng, som kommer tillsammans, får man sprida ut sig i sittgrupperna och blanda sig med övriga besökare. Ingen ska behöva sitta ensam vid ett bord!
Det funkar och många vågar sig hit på egen hand.
Den som inte vill prata kan sitta tyst och lyssna på de andra och ändå vara med på ett hörn.
Många kommer för miljön och lugnet
– Många kommer för miljön och lugnet också. ”Nu ramlar axlarna ner!” säger de när de går nerför trappan till orangeriet, säger Ewa.
Garnbutiken och stickcaféet i Galtabäck firar tioårsjubileum i år men historien bakom är längre än så.
– Jag stickade, som alla andra, på åttiotalet. Sedan tog jag upp det igen i början av 2000-talet och gick några helgkurser i att färga garn och tova, berättar Ewa och fortsätter:
– Det är så fascinerande med alla garnkvaliteter och olika sätt att sticka. Det roligaste är att sätta ihop färger och att hjälpa andra med samma sak.
Ewa är från början undersköterska och flyttade till Varberg när hon fick arbete på intensivvårdsavdelningen på sjukhuset där. Efter 13 år ville hon prova något annat och fick anställning om resesäljare. Efter några år köpte hon resebyrån själv.
Ewa och maken Lennart, som har arbetat som sjuksköterska vid sidan av sitt konstnärskap, tycker om att renovera. De har bott på tio olika ställen, som de gjort till sina och satt sin prägel på. Livet har varit intensivt och när bådas mammor blev sjuka och gick bort samma vinter gick luften ur Ewa och Lennart. De insåg att de behövde en paus.
De bestämde sig för att tillbringa en längre tid i Grekland. Året var 2008 och planen var att inte göra någonting under vistelse utan bara ta det lugnt.
– När vi kom ner till Parga bjöds vi in till ett dop samma kväll. På dopet serverades en åttarättersmiddag och prästen dansade zorba på bordet, minns Ewa.
Efter det var de båda svenskarna en del av bylivet. De köpte bröd hos bagaren och kött hos slaktaren. Grönsakshandlaren, som skällde konstant på dottern eftersom hon bara satt i telefon, var ett kapitel för dig. Rätt som det var hade Ewa och Lennart en egen verksamhet också.
– Lennart hittade en lokal där han kunde ställa ut sina fotografier. Jag stickade och lyckades sälja tio par vantar i Grekland i augusti, säger Ewa med ett leende.
Nu föddes drömmen om en liknande verksamhet hemma i Sverige. När de kom hem fortsatte de med sina vanliga jobb. Ewa gick småningom tillbaka till IVA.
Letade gemensam lokal i Sverige
Men vid sidan om hyrde de en lokal i Varberg, där Lennart kunde visa sin fotokonst och Ewa hålla i sitt första stickcafé.
Efter några år började de leta efter ett nytt ställe.
Det var då de hittade Päars i kustbyn Galtabäck söder om Varberg. Huset har legat här under stråtaket sedan 1886 med sitt uthus och en himmelsvid och obruten utsikt mot havet.
Stickcafé i orangeriet
2012 köpte Ewa och Lennart fastigheten, satte igång med ännu en renovering och flyttade hela verksamheten hit. Här har Lennart sin ateljé, där han skapar bilder, och ett litet galleri.
Till att börja med höll Ewa stickcaféet inne i den lilla butiken. När orangeriet tillkom blev det plats för fler stickerskor och varma dagar, när vinden ligger rätt, flyttar hela gänget ut på den ombonade innergården.
Numera kommer även många och sätter sig för att sticka på Päars alla tider butiken har öppet. Ewa har fått börja baka bullar inför varje öppethållande.
Att bedriva verksamheten under pandemin med alla restriktioner och inställda mässor har varit tufft. Ewa är glad över att hon har orkat hålla ut och fått se sina ”sticktanter” komma tillbaka igen. Hur länge hon ska hålla på innan hon går i pension på riktigt är ännu inte klart.
– Jag fyller ju sjuttio nästa år, säger Ewa.
Själv kommer hon dock inte att bli sysslolös den dagen det blir så.
– Jag började föra bok i september och nu är jag uppe i fyrtio plagg. Jag jobbar heltid med butiken och stickcaféet och stickar nästan bara på kvällarna. Det tar tio-elva dar att få en tröja klar, säger hon.
Detta är Ewa Janko
Ålder: 69 år.
Familj: Maken Lennart, 72 år, konstnär.
Yrke: Driver Janko Konst & Garn tillsammans med sin man. Tidigare undersköterska, resesäljare och resebyråägare.
Fritidsintressen: Kreativt skapande, renovering, resor och att läsa böcker.
Motto: Lev här och nu!
Text: Karin HylanderFoto: Karin Wildheim
Många kommer för miljön och lugnet också
Ewas garnfilosofi
För Ewa Janko är inte bara omsorgen om dem, som besöker hennes butik och stickcafé, viktig. Hon är också noga med hur garnerna produceras. Både de djur, som bidrar med sin päls, och textilarbetarnas arbetsmiljö är viktig.
– Det finns mycket djurplågeri i garnbranschen, säger Ewa.
Därför är garnerna i butiken noga utvalda och hennes kunder får välja på kvalitetsgarn av ull, merinoull, alpacka, mohair, lin, hampa och bomull.
Kvalitetstänket gäller även mönster. Ewa satsar mycket på norska tröjor och danska designers, som Petiteknit.
– Danskarna är ju så bra och duktiga på kläder över lag, säger hon.
Ny våg av stickintresse
Under 1980-talet drabbades Sverige av stickfeber. Efter att ha setts som något omodernt, som bara gamla tanter ägnade sig åt, började ungdomarna sticka. Nästan varenda tjej stickade, ofta koftor i modellen ”oversized”. Det stickades i skolor och på bussar och parkbänkar, överallt.
Med tiden avtog stickintresset igen. Vem trodde att det skulle kunna nå samma styrka än en gång? Men nu har det hänt. Hajpen under pandemin har till och med lett till garnbrist, främst vad gäller islandsull.
Nytt för den här omgången är att det i dag finns ett stort antal stick-influencers att följa. Stickcaféer anordnas på många platser, bland annat som ett sätt att integrera nyanlända, och knit-along har blivit ett begrepp. Det innebär att en grupp sticksugna påbörjar varsin stickning enligt samma mönster en viss dag och sedan stickar under en bestämd period. Under stick-alongen lägger man ut bilder på sina stickningar på sociala medier för att inspirera varandra och få hjälp med svårigheter.