Evabritt Strandberg saknar inte jobbet: ”Så skönt att slippa den där ångesten”

Efter en lång karriär som skådespelare gick Evabritt Strandberg i pension vid 75. Beslutet hade hon fattat långt tidigare. Redan i unga år bestämde hon sig för att inte jobba in i det sista även om hon skulle kunna.

– Om jag fick leva och ha hälsan ville jag göra annat som är kul. Och det gör jag. Jag är en ganska rörlig person som är aktiv med sådant jag tycker om, som att åka och hälsa på barnbarnen.

Efter reklamen: Se också: Sven Wollter om döden i Réenes brygga: "Kan inte fly"

Och så har hon det dagliga nöjet att gå ut med hundarna. Hundar har alltid varit ett av de stora intressena. I dag har hon fyra stycken i högst skiftande storlekar, från den stora och snabba vinthunden till den lilla och inte fullt så snabba chihuahuan. Och däremellan en blandras och en ungersk vallhund. Det är svårt att föreställa sig en promenad med fyra så olika individer i koppel, men hon tycker inte det är något problem.

– Nej nej. Jag har alltid haft en chihuahua ihop med större hundar och det är den som bestämmer. Alltid.

Växte upp med starka kvinnor

Hundintresset har hon haft sedan tidig barndom. Hon följde med när grannar gick ut med sina fyrfota vänner eftersom hon inte fick någon själv. Hon var ensambarn och uppfostrades av sin mamma och mormor som bodde på gångavstånd från varandra på Södermalm i Stockholm.

 – Det var två starka kvinnor som lärde mig att ta vara på mig själv. Jag blev tidigt mycket självständig. Och eftersom jag också var nyfiken, det är jag fortfarande, så satte de alltid på mig något rött så att de skulle hitta mig när jag drog iväg för att upptäcka Götgatan.

Som 16-åring började hon på teaterskola och arbetade därefter på Dramaten, Riksteatern och Göteborgs stadsteater innan hon blev frilans i början av 1980-talet. Hon har också framträtt som vissångare i många sammanhang, ofta med Jacques Brel och Edith Piaf på repertoaren. Evabritt Strandberg har haft turen att få arbeta med duktiga regissörer, tycker hon själv. Men ibland har självständigheten och den starka viljan fått henne att sätta ned foten.

– Det har hänt att jag lämnat en repetition och bara gått därifrån. Om jag får order att gå till vänster på scenen och frågar varför, och svaret blir: ”Gör det bara”. Då går jag. Som skådespelare har jag lagt ned mycket arbete på att sätta mig in i karaktären och det måste vara ett givande och tagande.

Långa förhållanden

Hon talar om rastlösheten som har följt henne genom livet. Den har fått henne att pröva nytt och gå utanför bekvämlighetszonen, men också att dra sig ur sådant som börjat gå på tomgång.

– Får jag ingen energi slår jag bakut och går. Det har jag gjort från äktenskap också. Jag har haft fyra längre förhållanden men vi har alltid förblivit goda vänner sedan. Det tycker jag har varit väldigt värdefullt, särskilt för barnen.

Barnens pappor var skådespelare de också. Dottern Lina fick hon med Sven Wollter och sonen Matti med Lars-Erik Berenett. Sedan 21 år bor Evabritt Strandberg på Vindö som är en stor ö i Stockholms mellersta skärgård.

I dag har hon återhämtat sig bra efter att för åtta år sedan ha drabbats av ett bråck på aortan, den stora kroppspulsådern. Läkaren sa efter operationen att det var den värsta aortan han sett. Tillståndet var livshotande men ingreppet räddade livet på henne.

–  Jag har inte samma kondition som innan trots att jag är ute med hundarna två timmar om dagen. Men det kan ju vara åldern också. Läkaren förklarade att minnet kunde försämras efter operationen och lite så har det blivit. Eller så har jag förträngt, ibland är det ju skönt att inte komma ihåg vissa saker.

Kan du sakna jobbet i dag?

–  Inte alls! Snabbt svar, eller hur? Det är så skönt att slippa den där ångesten man gick omkring med hela dagen innan man skulle ha föreställning på kvällen. Skönt att bara leva och vara, helt utan tidspress. Jag kan i och för sig sakna att sjunga men inte att jobba som skådespelare.