Eva: Mina döttrar utnyttjade mig som barnvakt
Jag har alltid ansett att man ska hjälpa till när man kan. Det gäller naturligtvis också för de närmaste.
Om inte föräldrarna finns där för sina barn och hjälper dem – vem ska då göra det?
När våra döttrar blev tonåringar var det viktigt för mig och min man Jan att stötta dem så mycket som möjligt.
Efter en lång dag i skolan tyckte vi att de kunde få ta det lugnt så vi krävde aldrig att de skulle hjälpa till hemma.
Ställde upp och hämtade barnen
Vi ställde alltid upp och hämtade dem när de hade varit på konsert eller fest. Tidpunkten spelade ingen roll.
Några av våra vänner tyckte att vi skämde bort Mathilda och Caroline, men för oss var det viktigare att de kom hem säkert än att vi fick sova hela natten.
Ibland märkte jag att våra döttrar tyckte att det var jobbigt att vi insisterade på att de alltid skulle ringa oss när de var ute och ville hem, men för det mesta var det okej.
När de flyttade hemifrån saknade vi dem, men vi gjorde vårt bästa för att fokusera på vårt eget liv och brukade åka på weekendresor med vår husvagn runt om i landet.
Tradition att de kom över på middag
Mathilda och Caroline träffade varsin trevlig kille och hade fullt upp med sina egna liv. Därför var det trevligt att vi gjorde det till en tradition att de och deras respektive åt middag hos oss varannan fredag kväll.
Båda våra döttrar arbetade i butik så de uppskattade att få sätta sig vid ett dukat bord när arbetsveckan var över. Jan och jag tyckte också om att ha dem hos oss.
När de erbjöd sig att plocka undan efter maten skakade jag alltid på huvudet.
– Nej, nu ska ni sitta ner och koppla av. Det ser ut som att ni behöver det.
Stolt mormor till fem barnbarn
Caroline blev mamma först. Jag var omåttligt stolt när jag fick hålla lille Hektor. Två år senare fick hon en dotter.
Sedan var det Mathildas tur. Hon fick tvillingpojkar. Hon skrattade och sa att det var skönt att ha det avklarat på en gång. Men så blev det inte. Redan efter ett år var hon gravid igen och fick en flicka.
Plötsligt var vi mormor och morfar till fem härliga barnbarn och vi gjorde självklart allt vi kunde för att stötta de två familjerna, som oftast hade fullt upp.
Jag hade arbetat halvtid i flera år och det var jag glad för nu för det hände titt som tätt att Mathilda och Caroline bad mig hämta barnen på dagis.
Jag sa aldrig nej. Jag njöt ju verkligen av att ha mina små barnbarn hos mig, men ärligt talat tog det på krafterna.
När våra två äldsta barnbarn hade börjat skolan frågade Caroline om vi hade lust att ta med dem på en veckas semester i husvagnen.
Självklart hade vi det. Vi hade haft husvagn i många år och det var bara roligt att barnbarnen följde med oss på en tur.
De skulle åka till Paris
En dag råkade jag höra att mina döttrar pratade om hur skönt det skulle vara att åka på semester utan barnen. Jag sa ingenting, men jag anade vad som var på gång. Mycket riktigt ringde Caroline mig ett par dagar senare och frågade om vi kunde ha alla barnen över påsken.
Vi var faktiskt bjudna till några vänners sommarstuga, men Caroline väntade inte på att jag skulle säga ja utan fortsatte bara med att berätta att hon och Mathilda och deras respektive hade bokat en resa till Paris.
– Det ska bli så roligt. Helt fantastiskt, sa hon.
Vi kan inte. Pappa och jag har andra planer. Jag hade orden på tungan, men jag sa dem aldrig.
Kunde inte säga nej
I stället var det en liten röst inom mig som viskade att jag borde vara glad att våra döttrar stod varandra så nära. Det var jag självklart tacksam för, men samtidigt kände jag mig sårad över att de inte hade frågat mig innan de beställde resan.
Jag svarade att vi gärna tog hand om barnen. Samtidigt funderade jag på vad vi skulle säga till våra vänner. Jag kunde inte precis höra om det gick bra att vi kom med fem barn.
Våra vänner tog det bra, men Jan blev sur när jag berättade vad som hade hänt.
– Du kunde ju ha hört med mig innan du sa ja, suckade han.
Jag berättade inte att våra döttrar redan hade köpt biljetter innan de frågade om vi kunde vara barnvakter. Det var ju onödigt att göra Jan ännu surare.
Det blev en trevlig semester. Vädret var fint så vi åkte ut på vårens första tur med husvagnen. Men oj, vad mycket det var att ordna när vi var sju som skulle iväg.
Jättestressad inför semestern
Jag var jättestressad när vi körde hemifrån med den stora bil som vi hade bytt till för att alla barnbarnen skulle få plats.
Jag hade opponerat mig lite när vi köpte den, men nu var jag glad att vi hade den. Det var säkert inte sista gången vi hade alla fem med.
– Bara allt går bra nu. Det hade kanske ändå varit bättre om vi hade stannat hemma, sa jag.
– Kommer inte på fråga. Vi har väl också rätt till semester, sa Jan. När de åker till Paris kan vi väl i alla fall få ta en tur hemmavid.
Jag kunde inte låta bli att le för Jan hade ju rätt. Men även om jag älskade våra barnbarn kändes det inte riktigt som semester när de var med och jag hade ansvar för dem. Jag var alltid rädd för att något skulle hända.
Men allt gick bra och även resan till Paris hade varit lyckad, så alla var nöjda och glada.
Ett par helger senare åkte Jan och jag ut med husvagnen själva. Vi kom överens om att inte säga något till våra döttrar.
Vi visste båda att om barnbarnen fick höra om det skulle de vilja följa med och då skulle vi inte klara av att säga nej.
Vi åkte mitt på dagen på fredagen och kom inte hem förrän på söndag kväll. Vi hade haft en underbar tur då vi bara kopplade av och njöt.
Rusade ut och smällde igen dörren
Våra döttrar fick förstås reda på att vi hade varit ute med husvagnen över helgen.
– Det kunde ni väl ha sagt, sa Caroline när hon tittade in. Barnen hade tyckt att det varit roligt att följa med och jag hade verkligen behövt en helg utan barn.
Det var droppen! Jag blev riktigt arg.
– Pappa och jag behövde vara själva, sa jag kyligt. Dessutom tycker jag att vi har ställt upp som barnvakter så ofta att du inte behöver ge mig dåligt samvete nu. Ni förväntar er att vi alltid ska ställa upp och det har blivit för mycket. Era barn är faktiskt inte vårt ansvar.
Kanske var mina ord för hårda, men jag menade vad jag sa.
Caroline blev röd i ansiktet. Hon reste sig upp och tittade argt på mig.
– Det här hade jag inte förväntat mig av dig, mamma. Du har alltid sagt att du älskar barnen, men nu vill du tydligen helst slippa dem.
– Du överdriver Caroline, så är det inte.
– Om det är så jobbigt att passa dem, så behöver du inte göra det mer, skrek hon och rusade ut och smällde igen dörren.
Vill inte missta kontakten med barnbarnen
Jag blev självklart ledsen. Jag ville inte vara ovän med min dotter och jag ville inte missta kontakten med mina barnbarn. När Jan kom hem berättade jag bedrövat vad som hade hänt.
Han la armen om mina axlar och tittade kärleksfullt på mig.
– Det går över, min vän. Det var på tiden att hon fick veta att vi vill ha lite tid för oss själva.
Ett par dagar senare kom Mathilda förbi. Hon frågade genast om det stämde att jag inte ville ha med barnbarnen i husvagnen fler gånger.
– Nej, det stämmer inte, sa jag.
– Men Caroline har sagt att du inte orkar med dem mer.
– Sätt dig ner, så ska jag berätta vad jag sa för det gäller dig också.
Äntligen fick vi prata ut
Jag återgav vad som hade hänt när Caroline var hos oss. Mathilda rodnade, men hon blev inte arg. När jag var klar sa hon:
– Vi har varit alldeles för egoistiska. Nästa gång, om det blir en nästa ska jag inte bara utgå ifrån att du och pappa står beredda.
– Det blir en nästa gång. Förhoppningsvis blir det många gånger till, sa jag stilla.
Mathilda och jag pratade fortfarande när Caroline ringde.
– Jag är så ledsen över det som har hänt, började Caroline. Jag inser att både jag och Mathilda har tagit er hjälp för given. Är du mycket arg på mig?
– Nej, min flicka. Har du tid att komma hit? Mathilda är här och vi har det riktigt trevligt, men vi saknar dig.
– Jag kommer meddetsamma, sa Caroline.
Caroline och Mathilda stannade i flera timmar och vi pratade äntligen ut med varandra.
Jan och jag vill gärna ta med våra barnbarn i husvagnen. Det finns många saker som vi vill göra med dem. Våra döttrar lyssnade uppmärksamt och jag kunde se att de förstod.
Jag skulle ha sagt ifrån långt tidigare och kanske gjort det mer diplomatiskt, men det viktigaste var att jag gjorde det.
Det är rätt och riktigt att kunna säga nej för då är ett ja något som betyder något och är sagt med värme.
Eva