Eva: "Jag vill inte alltid passa barnbarnen"
När jag blev mamma gick jag ner till halvtid för att ta hand om mina barn. Först kom Rebecka och två år senare Elin.
Det gjorde att mina karriärmöjligheter minimerades och jag fick även gå ner i lön. För mig var det självklart att barnens bästa skulle gå före mitt arbete och det har jag aldrig ångrat.
Både Rebecka och Elin vill göra karriär. Rebecka är journalist på ett tv-bolag medan Elin arbetar med reklam.
Elin var först med att göra oss till morföräldrar och vi var otroligt lyckliga när lilla Tristan föddes. Han kom tidigare än planerat och Elin var då mitt uppe i en stor reklamkampanj. Självklart ställde vi upp för att hon skulle kunna jobba mellan amningarna.
Sedan dröjde det inte länge förrän hon väntade barn nummer två.
Ständig barnvakt
Rebecka väntade då sitt första barn och vi anade att det skulle bli likadant där. Hon har arbetstider som är omöjliga för en småbarnsförälder.
– Visst kommer du väl att hjälpa mig lika mycket som du har hjälpt Elin? undrade Rebecka en månad före förlossningen.
Ja, visst hade vi tänkt att ställa upp även för henne, men de kunde ju inte räkna med att ständigt ha oss som barnvakt.
Både min man och jag var nyblivna pensionärer. Jag hade valt att gå vid 63 år för att vi skulle ha ett härligt liv medan vi fortfarande orkade. Nu ville vi resa.
Vi fick dock vänta med resandet då det uppenbarligen var kris om vi inte ställde upp. Elin och hennes Adam är snart trebarnsföräldrar och Rebecka väntar nu barn nummer två.
Bortskämda och anklagande
Det har aldrig varit tal om att fråga oss om vi har tid och lust att passa våra barnbarn medan de gör karriär. En dag fick min man nog när han såg hur trött jag var efter att Elins barn bott hos oss i fyra dagar.
Göran bokade en kryssningsresa för bara oss två, något jag drömt om länge. Vi skulle vara borta i 18 dagar. Rebecka och Elin hade tre veckor på sig att fixa annan barnpassning.
Jag vet inte vad jag väntat mig när deras pappa berättade att han gav mig resan i present. Kanske att de skulle bli glada för min skull, men så blev det inte.
I stället stod båda där som två bortskämda tonåringar och anklagade mig för att överge dem när de behövde mig som mest.
Om några dagar ger vi oss iväg på en härlig Medelhavs- kryssning och jag riktigt längtar. Jag tror att de innerst inne trodde att jag skulle avstå från resan för att stanna hemma och hjälpa dem. Men nu är det så att även jag har ett liv.
Eva