Eva: Jag har gett upp hoppet om min syster
Hon gjorde allt för att förstöra min stora dag
Anna och jag var födda med ett års mellanrum, hon var äldst. Vi var som ler och långhalm när vi var barn, och gjorde allting tillsammans. Vi var mer som bästisar än som systrar, och så fortsatte det ända upp i högstadiet. Men där hände något. Anna fick helt nya intressen, som skilde sig mycket från mina. Hon ville bara umgås med killarna i det ”tuffa gänget” och hon drack och provade även droger.
Själv var jag mer tillbakadragen. Visst, jag svärmade också för en och annan kille, men det var inte alls på samma nivå. Jag var alldeles för blyg för att ha en pojkvän ”på riktigt” medan Anna hade ett helt annat sätt. Det gjorde henne förstås populär, men samtidigt fick hon snabbt ett ganska dåligt rykte, inte minst för att hon inte drog sig för att, som det kallades, stjäla andras pojkvänner om hon fick chansen.
Våra skilda livsstilar gjorde att vi gled isär alltmer. Och när vi började gymnasiet började också ett nytt kapitel i våra liv. Anna valde att gå på gymnasiet hemmavid, medan jag valde ett gymnasium många mil bort vilket innebar att jag bodde på internat och bara kom hem ett par gånger per termin. Vi höll kontakten, men alltmer sporadiskt, för jag började bli lite trött på min syster. Det var alltid samma sak med henne; hon drack för mycket, träffade fel slags killar, misskötte studierna och låg och sov halva dagarna.
Själv trivdes jag med att studera och hade planer på att läsa vidare på universitetet. Det gjorde inte att jag såg mig själv som en bättre människa än min syster – men det gjorde att vi hade väldigt lite gemensamt.
Misskötte sig på jobbet
I tredje ring hoppade Anna av gymnasiet, skaffade jobb i Stockholm och flyttade dit. Hon fick tag i en andrahandslägenhet som hon bodde i något år, och en gång åkte jag dit och hälsade på henne. Jag blev nästan chockad över hur hon hade det. Jobbet misskötte hon grovt – hon var sjukskriven flera gånger i månaden enbart för att hon hade varit ute och druckit kvällen innan – och hennes umgänge var absolut inte det jag själv skulle välja. En del av dem kallade sig poeter, andra musiker, men allt de egentligen gjorde var att missbruka från morgon till kväll.
Efter det besöket drog jag mig själv undan från min syster och fokuserade på mitt eget liv. Jag tog studenten, skaffade en journalistutbildning och gick sedan vidare till att jobba på en lokaltidning. Jag stortrivdes med mitt liv, det var omväxlande och intressant, och när jag sedan träffade Tomas var lyckan fullkomlig. Han kändes verkligen som min själsfrände, och vi var båda lika kära och lyckliga.
När vi gifte oss bjöd jag förstås min syster. Vid det laget hade hon bytt både lägenhet och jobb flera gånger om och jag visste inte ens var hon bodde, men mina föräldrar hade adressen. Hon svarade inte på inbjudan men dök upp ändå – berusad och otrevlig och i sällskap med en man som var ännu mer berusad och otrevlig. Jag kände det som om hon gjorde allt för att förstöra min stora dag, och fast hon ringde dagen efter och bad om förlåtelse kunde jag inte riktigt komma över den känslan. Och när vi fick vårt första barn och det skulle ordnas dop bjöd jag henne inte alls.
Anna kom till dopet oinbjuden
Våra föräldrar blev arga på mig och tyckte att det var fel av mig att frysa ut min syster. Det gjorde mig ledsen – hade de inte märkt hur hon bar sig åt på bröllopet? Tomas stöttade mig och jag stod upp mot mamma och pappa, som till sist accepterade mitt beslut. Det var i alla fall vad jag trodde, men någon av dem hade ändå avslöjat tid och plats, för när vi befann oss i kyrkan dundrade Anna in genom porten. Hon var så berusad så hon vinglade och hon skrek och pratade högt om allt och ingenting medan vi försökte fortsätta med dopceremonin. Till sist var det en annan gäst som lyckades få med henne ut ur kyrkan och jag drog en suck av lättnad.
Efteråt, vid kaffet, skällde Anna på mig för att jag inte bjudit henne. Jag försökte förklara varför men hon vägrade höra på det örat. Hon var inte full, bara lätt salongsberusad, och det var det minsann inget fel med! När jag försökte förklara för henne att jag misstänkte att hon hade ett beroende blev hon ursinnig och började skrika okvädingsord åt mig. Till slut var Tomas tvungen att ringa polisen, eftersom hon började hota att slå mig. När poliserna till sist kom och tog henne med sig var det sista gången jag såg henne på många år.
Hon blev våldsam
Mamma och pappa fortsatte hålla kontakten och jag förstod att hennes liv var minst sagt kaotiskt. Hon kunde aldrig behålla ett jobb, bytte hela tiden bostad och hade alltid slut på pengar. Mamma och pappa hjälpte henne med flera tusen kronor varje månad.
De gånger hon hade en relation var det med män som missbrukade eller slogs eller båda delar. Hon var våldsam själv också, vid ett tillfälle hade hon gett sig på en kvinna på bussen bara för att denna protesterade mot att hon rökte trots rökförbudet. Det räckte alltså för att hon skulle explodera. Och när hon ringde till mamma så var det alltid någon annans fel – aldrig hennes. Hon saknade totalt insikt om det destruktiva i sin livsstil.
Vid några tillfällen hände det att hon tycktes inse att hennes livsstil inte fungerade och att hon faktiskt hade ett missbruksproblem. Då lade hon in sig på behandlingshem under en period. Efter att hon kommit ut var hon som den ”vanliga” Anna ett tag, och då försökte hela familjen stötta henne. Vid ett tillfälle ordnade våra föräldrar en bostad och ett arbete åt henne via goda vänner, så att hon skulle komma ifrån Stockholm och vännerna där ett tag. Hon hyrde ut sin lägenhet och flyttade tillbaka och det såg riktigt ljust ut en period.
Men det dröjde bara något år tills hon föll in i sina dåliga vanor igen. Hon misskötte jobbet, struntade i att betala hyran och var snart tillbaka i Stockholm. Pappa och mamma stod där med flera månaders förfallen hyra, och de skämdes förstås.
Jag gav upp på min egen syster
Samma sak var det året därpå, då en god vän till henne hjälpte henne att få arbete som personlig assistent. Anna misskötte jobbet, men inte bara det – hon stal dessutom från sin brukare, något som naturligtvis kom fram till hennes chefer. Men Anna förstod inte alls allvaret i vad hon gjort. Hon hade ju ”bara” tagit ett paket cigaretter och några hundralappar, det var väl inget att bråka om?
Då insåg jag att det inte längre var någon mening med att hoppas på att Anna skulle förändra sig. Jag gav upp. Om min egen syster. Och nu har vi inte haft någon kontakt på flera år. Jag vill helt enkelt inte ha det, för jag blir alltid ledsen och besviken på henne. Visst, det är klart att jag hoppas att hon ska komma ur sin destruktiva livsstil och få ett värdigt och bra liv, men jag orkar faktiskt inte vara med och hålla henne under armarna längre. Hon är min syster och jag älskar henne. Men ibland behövs det mer än kärlek. I Annas fall behövs det insikt. Och det kan bara komma inifrån henne själv.
/Eva