Eva förlorade sin make hastigt: Kände mig apatisk
När de träffades första gången var Klas upptagen och Eva inte speciellt intresserad. Men sommaren 1986 skulle Eva tågluffa, och av en slump skulle Klas resa till Spanien vid samma tid. De träffades och bestämde sig för att göra varandra sällskap.
– Vi hade fantastiskt roligt och skrattade hela tiden, säger Eva Bergqvist, 54.
Väl hemma igen hade Klas avslutat sitt förra förhållande och några månader senare blev han och Eva ett par.
– Vi var lite tafatta båda två, så det blev jag som fick ta initiativet. Det var lite fånigt, vi satt i en soffa och jag la mitt huvud i hans knä, ler Eva.
Tyckte om att resa med familjen
Efter resan som de gjort ihop som kompisar visste de redan att de delade samma värderingar och intressen. Lite trevande kom romantiken ifatt dem. Resor, fester och äventyr skulle betyda mycket i deras liv tillsammans.
– Vi var sociala och älskade att bjuda hem folk. Vi väntade med att skaffa barn, det var först 1996 som Klara kom. Aron kom sex år senare, berättar Eva.
Men även med barnen blev det många resor, oftast varje år. De samlade på sig fantastiska upplevelser, från bland annat Australien och Japan.
Svårt att andas
Men så blev Klas sjuk. Det var 2013 och han skulle cykla Vätternrundan. Klas hade redan tidigare astma och tog medicinen Bricanyl vid träning. Han fick det rejält jobbigt med pollen under loppet, men att han inte blev bättre över sommaren var märkligt.
– Han hade jobbigt att andas och gick till olika läkare. Han fick väl 6–7 diagnoser under den här tiden, säger Eva.
När han till slut blev akut sjuk togs tester som visade på en sällsynt autoimmun sjukdom, Churg-Strauss syndrom, som sätter sig på blodkärlen och kan påverka andningsorganen.
– Vi blev oroliga först, men läkaren sa att man numera kan leva ett helt normalt liv med sjukdomen om man får medicin, berättar Eva.
Blev sämre under semestern
Klas blev bättre. Men eftersom de höga doser kortison han fick är inte bra att ta under lång tid drog han 2015 ner på medicinerna. Han började må dåligt igen.
– Han blev andfådd bara av att gå uppför en liten backe. Det kändes inget kul och han fick en ny medicin strax innan jul.
Det blev bättre igen och under februarilovet bestämde sig Klas för att han och Aron skulle åka med kompisen Pär och hans son Gustaf till fjällen.
Klas skulle ta det lugnt och bara pröva lite längdskidåkning, men det utvecklades åt fel håll. Under den sista dagen i spåret tog det stopp nästan direkt. Han hade svårt med andningen. Eftersom det var långt till närmaste sjukhus ville Klas vänta med läkarbesök tills han kommit hem igen.
– Han ringde sjukvårdsupplysningen, och inte heller de trodde det var någon fara. Jag pratade själv med Klas på kvällen och han lät precis som vanligt. I efterhand är det ju lätt att se att han skulle åkt direkt, men han såg det ju inte som någon farlig sjukdom och det var inte första gången han haft andningsbesvär.
Proppar i lungorna
Dagen därpå åkte sällskapet hemåt. Men när de stannade till vid ett hamburgerställe mådde Klas så dåligt att han inte kunde äta. Pär hjälpte honom ut till bilen där han svimmade. Pär gav hjärt- och lungräddning tills ambulansen kom fem minuter senare. Klas kördes akut till Karlskoga med Pär och barnen i bilen efter.
– Han röntgades och man såg mängder av proppar i båda lungorna. Jag hade kontakt med Pär som ringde mig direkt efter ambulansen hämtat Klas, berättar Eva.
Frågan var om Eva skulle släppa allt i huset i Borås och åka till sjukhuset. Men läkaren hade sagt till Pär att han kunde fortsätta hemåt – Klas fick propplösande medicin och läget skulle stabiliseras. De kände till Klas diagnos och verkade ha full koll på läget.
– När läkaren ringde mig var han helt lugn och sa att Klas nog skulle bli kvar över helgen. Jag kunde inte kunde göra så mycket, läkaren skulle be Klas höra av sig någon timme senare när de var färdiga med medicindroppet.
Ett fruktansvärt besked
Lugnad av läkaren väntade hon på samtalet från Klas – men det kom inget. Till slut ringde hon själv till hans mobil, men fick inget svar.
– Fem minuter senare ringde det på hemtelefonen. Det var läkaren igen. Jag fattade ingenting – varför ringer han och inte Klas? tänkte jag.
Eva hörde läkarens röst. Om att Klas fått ett hjärtstillestånd. Att de inte fått igång hjärtat igen. Han beklagade, men de kunde inget göra. Klas var död.
– Det kändes som att jag såg mig själv utifrån och jag tänkte att han måste skoja med mig. Men det var ju inte roligt alls. Det var bara helt absurt.
Läkaren frågade Eva om han skulle ringa Pär och barnen redan nu medan de var på väg hem.
– Jag hade ingen aning om vad jag skulle svara. Jag sa åt honom att ringa.
När läkaren la på luren var hon ensam hemma med sina tankar. Dottern Klara var på en jorden runt-resa och befann sig i Thailand.
Samtidigt tog läkaren kontakt med Pär.
– Som tur var bad han Pär att stanna bilen först. De stod vid vägkanten när de fick beskedet. Dessutom såg han till att Pär inte hade högtalartelefonen på, för barnens skull. Det var fint gjort, säger Eva.
Eva grät inte, kände sig bara tom och benen skakade. Hon pratade med Aron och med Pär. Beskedet gick runt bland de allra närmaste. Det värsta var att berätta för Klara. Eva väntade tills det var morgon i Thailand och tog mod till sig.
– Det hördes nog på min röst att det var allvarligt. Hon började storgråta direkt.
Hon kunde inte gråta
Eva ordnade allt det praktiska för att Klara skulle kunna resa hem. Mellan samtalen kände hon sig bara apatisk. Alla andra grät, men inte hon. Hon kunde ännu inte.
– Jag bara var. Låg i soffan och väntade på att det skulle bli en ny dag för att kunna åka till Karlskoga och se Klas.
Klas syster körde och det skulle komma att bli en viktig resa. Mottagandet på sjukhuset var väl genomtänkt och Eva fick möjlighet att få svar på sina frågor och träffa de flesta som tagit hand om Klas.
– Jag och Aron gick tillsammans till bårhuset för att se honom. Jag har aldrig tidigare sett en död människa, men det var bara som ett skal. Det kändes inte som någon som sov, berättar Eva.
Efteråt åkte hon hem till Borås igen och sov över hos Klas syster.
– Det var lite liv och rörelse omkring mig, någon som grejade i köket. Det behövde jag, säger hon.
Fick se kroppen tre gånger
Ett par dagar senare kom Klara hem. Hon behövde få se sin pappa och de körde än en gång till Karlskoga. Det blev en nästan terapeutisk resa med bra musik i bilen och lite vårkänsla.
– Det blev mycket tid för eftertanke, det kändes bra, säger Eva.
Klas kropp transporterades sedan till Borås, där Eva fick ett tredje oplanerat möte med honom.
– Jag och Klara var ute och gick i närheten av sjukhuset när vi av en slump mötte Klas föräldrar som tagit farväl av Klas. Vi bestämde oss helt spontant att vi ville till honom igen. Vi sprang upp till entrén och blev insläppta, berättar Eva.
Den här gången var det hennes tur att ta farväl, och nu kom gråten. Hon var inte längre ett stöd för någon annan. Hon kunde börja sörja på riktigt.
Därefter följde en tid av praktiska frågor. Begravning, ekonomi och annat upptog mycket av vardagen.
– Jag visste inte om vi kunde bo kvar, men det visade sig till slut att det gick, vilket var vad jag önskade.
Eva reste till Stockholm där Klas jobbade mycket under veckorna. Hon träffade arbetskamraterna som han pratat så mycket om och fick nya historier om Klas. Hon träffade hans reumatologläkare och fick veta mer om Klas diagnos. Sakta kunde hon lägga nya pusselbitar som hjälpte henne i sorgen och saknaden.
– Jag är en person som alltid vill veta mer – och det fick jag.
Har gått vidare
Än idag händer det att något får henne att börja gråta, men bit för bit har livet gått vidare. Hon har varit med i en bra samtalsgrupp i Svenska kyrkan och har pratat mycket om det som hände.
– Det var ju en oväntad och plötslig förlust, men samtidigt tänker jag på hur jag själv skulle vilja dö. Alla vill ju somna in snabbt, inte ligga och lida länge. Klas hade ju verkligen levt livet, och vi hade gjort otroligt mycket tillsammans. Vi sköt ingenting på framtiden, säger Eva.
Tankarna har gått från ett evigt malande om att Klas faktiskt har dött, till att det mesta känns lättare och att framtiden hamnat i fokus. Aron och Eva åkte på en fotbollsresa i Toulouse i Frankrike som hela familjen började planera medan Klas levde. Det blev en glädjefylld upplevelse och en känsla av att Klas var med.
– Att prata om Klas och vad vi gjort tillsammans har aldrig varit ett problem för någon av oss. Men just det att han dog, dit har vi inte kommit än. För mig har det värsta varit fredagsmyset, då har det varit tomt. Men nu känns det okej igen. Det har gått framåt, berättar hon.
Eva har läst mycket om sorg och om personer som varit i en liknande situation, både för att inte känna sig så ensam i sin upplevelse, men också för att få inspiration.
– Men framförallt tänker jag på hur Klas skulle agerat. Han var alltid så positiv. Det vill jag bära vidare.
Text: Susanne Stamming Foto: Susanne Stamming, Privata