Eva: Jag har fått nog av min familj – vill inte ha dem i min närhet

Efter reklamen: Se också: Så hanterar du någon som du inte tycker om

Jag är uppväxt med att få höra att jag inte duger. Det här har följt mig genom livet och i alla år har jag burit en längtan efter att bli respekterad för den jag är. I dag har jag gett upp och struntar i de människor som kallas min familj.

Min pappa har inte varit någon lätt människa. Han har burit med sig en ryggsäck genom livet från sin uppväxt. Jag vet inte, vi har aldrig pratat om det, men det skulle kunna vara en förklaring till hans hemska humör som ofta gick ut över just mig.

Jämt och ständigt fick jag höra att jag inte dög. Jag var värdelös på både det ena och det andra. När min storebror skaffade tjej tog hon över vår familj fullständigt.

”Vad har i sådant fall jag?”

relationerJessica: Jag ifrågasätter min väns diagnos

Jag är den enda som har studerat

Våra traditioner ratades till förmån för hur min brors flickvän och hennes familj brukade göra. Detta gällde precis allt från vilken typ av födelsedagspresenter man skulle köpa till hur vi skulle äta vår mat på julafton.

Mamma jamsade med. Mina åsikter var det över huvud taget ingen som lyssnade på. Att Lina var dominant har ni säkert redan räknat ut. Hon hade bestämda åsikter om allt.

Mamma visade tydligt vem som numera var favoriten genom att låta Lina bestämma. Plötsligt fick man inte önska sig vad som helst i födelsedagspresent, utan det skulle vara personliga saker, helst då smycken. Dessa skulle vara speciella märken som Lina valde ut. Mamma utplånade sig själv i sina ansträngningar att vara till lags.

Bjuder inte in dem

Nu har det gått många år och dessa människor har fortfarande inte en aning om vem jag är.

Jag är den enda som har pluggat, men betraktas ändå som det svarta fåret. Jag är en fri konstnärssjäl som har arbetat som frilans och gjort en massa saker
i mitt liv.

Han överlevde Förintelsen

samhälleMichael fick aldrig veta vad som hände mamma

Jag har rört mig en del och bott i olika delar av landet. Jag har bott utomlands. Detta har lärt mig att vara självständig. Men i familjens ögon betraktas jag som någon att håna och komma med elaka kommentarer till.

Detta trots att varken min bror eller Lina har läst eller gjort något särskilt spännande med sina liv. Det värsta är nog ändå att de har fört över sina åsikter om mig till sina barn som öppet hånar mig vid de tillfällen vi ses.

Precis som deras pappa gjort i alla år. Pikarna kan handla om allt från min städning till att jag arbetar för lite. Mitt sätt att leva duger inte. Men det märkliga är att de inte vet någonting om mig.

De har aldrig varit intresserade av att ta reda på vad jag gör och hur jag försörjer mig. Vid de familjesammankomster som vi träffats har de endast varit intresserade av att prata om sig själva.

Jag kan inte tvinga någon annan att se mig. Jag kan bara släppa taget. Det finns ett liv för mig att leva och den största plikten har jag mot mig själv.

Snart kommer jag att ha vernissage till en stor utställning. Min familj är inte bjuden. Jag litar inte på att de kan låta bli att håna mig, och jag vill inte bli bortgjord bland alla andra människor. Jag tar helt enkelt inte den risken.