Ett oväntat möte gjorde Helén och Monica till brevvänner för livet

Svarta träskor kan vara avslöjande när man som svensk reser utomlands. I alla 1980, för då hade denna modedetalj liksom inte riktigt slagit igenom i andra delar av världen än.

Helén Wallnedal hade på sig träskor när hon stod vid bussen i Los Angeles och det kom att bli avgörande för vad som sedan hände. När Helén var 19 år bokade hon en resa till USA. Det var första gången hon flög och allt var spännande. På gymnasiet hade hon lärt känna en utbytesstudent – en amerikansk tjej. De blev kompisar och hade behållit kontakten lite sporadiskt.

– Plötsligt fick jag en inbjudan till hennes bröllop. De bodde ­nära den kanadensiska gränsen och jag ville gärna åka dit naturligtvis.

Det var ett stort steg – Helén ­hade aldrig rest så långt på egen hand tidigare. Men hon kom iväg och allt gick bra. Efter bröllopet fick hon hjälp att hitta en familj att jobba hos som au-pair och genom sina kontakter åkte hon sedan till Los Angeles och bodde hos en äldre dam medan hon upptäckte staden.

– Jag bestämde mig för att göra utflykter till Universal Studios och Disneyland, berättar Helén.

Pratade hela bussresan

Det var när hon väntade på bussen som skulle ta henne till Disneyland som hon träffade Monica Fiala.

– Hon hade brunt hår, var mellanlång som jag, men betydligt mer framfusig. Hon kom fram sådär som aldrig svenskar vågar göra... Sedan frågade hon om jag var från Sverige eftersom hon sett mina träskor. Hon hade en morfar som var från Båstad och hade alltid varit nyfiken på landet. Jag svarade att det var ganska nära där jag bodde.

Helén och Monica fann varand­ra direkt och pratade hela timmen som bussturen varade. Sedan skulle de åt olika håll.

– Hon var lättsam, social och smart, väldigt påläst om det mesta. Tre år äldre än jag, säger Helén, som själv är 58 år i dag. Monica kom från Kanada och hade också kommit som turist till Los Angeles.

– Innan vi skiljdes åt bytte vi adresser och sågs inte mer, säger Helén.

Det var ett kort, intensivt möte och ingen av dem kunde ana att det skulle leda till en livslång kontakt. För i över 39 år har de skickat brev till varandra – ett varje år.

– Vi har följt varandras liv, kärlek, barn, barnbarn. Motgångar, sjukdom och ljusa händelser. Jag har berättat om mina katter och livet här på landet. Fast Monica är bättre på att skriva långt och göra bildcollage, berättar Helén.

Känslosamt möte

Hon har följt sin vän på samma sätt som många gör på Face­book. Skillnaden var att det blev betydligt större spänning när brevet skulle öppnas inför varje jul.

– Det har ju hänt mycket för oss genom åren. Jag jobbade på resebyrå i 24 år och då reste jag mycket för att uppleva hotell och resmål på plats. Jag har verkligen fått se världen. Sedan har jag tre barn: Simon, Amanda och David som nu är vuxna, berättar Helén.

Hon är sjätte generationen på den gård i Ullared där hon, maken Sören och tre älskade katter bor i dag. Monica i sin tur är konstnärlig och jobbar mycket ideellt, bland annat med att aktivera äldre.

– Hon är en fantastisk människa och skriver himla fina brev.

Genom åren har de ofta nämnt att de borde träffas igen. Men det skulle dröja ända till 2015 innan det skedde.

– Vi hade inte pratats vid på 35 år när hon ringde upp en dag i januari. Det var verkligen en chock att höra hennes röst, säger Helén.

Monica, numera gift med efternamnet Burrow, berättade att hon och hennes man Doug planerade att komma till Sverige under våren för att se platser som hennes släkt kom ifrån, allt från Skåne till Dalarna.

– Hon ville gärna träffa mig och jag sa att hon var mer än välkommen.

Resan blev av i början av juni.

– Vi skulle mötas i Båstad och det var väldigt spännande. Jag hade ingen aning om jag skulle känna igen henne eller hon mig.

Helén och Sören väntade i bokhandeln vid torget. Då såg hon Monicas ansikte skymta förbi i en bil som kom körande.

– När jag sedan såg henne gå mot mig kom tårarna. Vi kramades länge och grät. Det är märkligt hur känslosamt det blev. Hon hade fått lite grått hår, annars kände jag igen henne direkt.

Visade upp Sverige

Dagen fylldes därefter av ett möte med föreningen Gamla Båstad för att få se var Monicas släkt bott, och en trevlig lunch i stan.

– Sedan bjöd vi in dem till vår gård. Jag ville att de skulle få träffa min familj och släkt. Dessutom firade vi silverbröllop och skulle ha stor fest.

Monica och Doug stannade några dagar och fick uppleva svensk sommar med svensk mat och ett fantastiskt firande med Heléns familj. Det blev en fest med många skratt och trevlig stämning.

– Oförglömligt skulle jag säga. Vem kunde tro det – att vi skulle träffas igen.

Dagen efter blev det besök på Gekås, som ligger nära gården, och ett naturreservat innan det var dags för Monica att fortsätta sin Sverigeresa.

– Det var tråkigt att säga adjö, men jag tror vi ses igen och det kommer inte att ta lika lång tid hoppas jag.

Kontakt via sociala medier

Numera kan Helén och Monica också ha kontakt via Facebook, men de årliga breven är ändå lika viktiga.

– Facebook och Instagram har öppnat många möjligheter. Men man behöver inte ersätta det ena med det andra. Våra brev är lika viktiga och det blir ingen stress att svara samma dag. Det allra roligaste är att se mer av Monicas kreativitet. Hon gör lapptäcken och konstverk. Helt otroligt fint, berättar Helén.

Hennes egna brev handlar mycket om hennes katter, som när hennes långhåriga bruntabby Gösta försvann spårlöst och hittades av ett medium.

– Jag var beredd att försöka med allt när min älskling inte kom hem. Mediet nämnde en brunn och mycket riktigt hade han fastnat i en gödselbrunn inte långt härifrån. Jag var överlycklig när vi hittade honom, förklarar Helén.

– Jag älskar mina katter, så är det bara. Det finns alltid mycket att berätta om i breven och det har utvecklats till en speciell vänskap. Inte fylld av möten, prat på telefon eller mängder av inlägg på sociala medier, utan mer enkelt och sparsamt. Men kanske har det smugit sig på en förändring för kontakterna har blivit tätare och ett nytt framtida möte blir allt mer troligt.

– Jag hoppas verkligen vi kan åka över till Ka­nada och träffa dem. Det vore en dröm. Jag vet att vi är välkomna.

Monica om Helén: ”Värdet av vår 
vänskap bara ökar”

Sverige har alltid varit en speciell plats för Monica. Hennes släkt härstammar från olika delar av landet, från söder till norr.

– Jag växte upp i Kanada med svensk mat, svenska sånger och både äldre och modernare svenska traditioner och föremål, så jag kände mig mycket bekväm när jag var på besök, säger Monica.

Dessutom hade hon ju Helén som guide. De har en ovanlig vänskap, men Monica har aldrig varit förvånad. Redan när hon och Helén träffades första gången i Los Angeles kände hon en samhörighet.

– Om Helén bara ville behålla kontakten visste jag att hon skulle bli en nära vän. Och jag tror på att det är lättare att vara riktigt genuina vänner genom att brevväxla, än om man hade kunnat träffas precis när man vill, förklarar Monica.

Att ses igen efter så många år var väldigt roligt.

– Jag kände igen henne direkt och känslan var som att träffa någon från min familj.

Monica beskriver det som ett ansikte som hon sett mycket av – även om det bara varit på foton – och som kommit att betyda oerhört mycket.

– Helen har alltid känts som en av mina väninnor, tills jag kom till hennes hus och insåg att det var mycket mer. Hon hade sparat alla brev och jag förstod att jag betytt mer för henne än jag hade trott, säger Monica.

– Helén har varit så vänlig mot mig genom åren.

Har delat glädje och sorg

De har delat allt genom breven – pojkvänner, äkta makar, bilder på bebisar och på barnen när de växte upp.

– Det har varit glädje och sorg. Hon har stöttat mig när mina föräldrar gick bort och nu fick jag träffa hennes föräldrar och krama dem, berättar Monica.

Hon minns sitt besök i Sverige med värme och speciellt viktigt var det att känna det välkomnande hon fick av Helén. Återträffen genomsyrades av acceptans och öppna armar.

– Och nu när livet fortsätter känner jag att vår vänskap lyser ännu starkare och dess värde ökar för varje år, inte minst för att världen i övrigt går allt snabbare och har blivit allt mer otålig. Jag hoppas verkligen att få träffa Helén och hennes man i Kanada snart.