Ett medium förutspådde AnnBritts dotters död
När tvåbarnsmamman AnnBritt Lindén fyllde 40 år fick hon ett besök hos ett medium i födelsedagspresent av sina vänner. Det var med kluvna känslor som hon gick dit.
– Jag är uppfostrad att be både bordsbön och aftonbön, berättar AnnBritt när vi träffar henne i hennes hem, en idyllisk gård nordväst om Skövde.
– Och som utbildad distriktssköterska och hälsoplanerare var jag nog också lite skeptisk inför sådant som kan sammanfattas som ”det okända”.
Men mediet imponerade. Hon verkade veta det mesta om AnnBritt och hennes närmaste.
– Naiv och just frånskild förväntade jag mig då att få bekräftat att min nya livskamrat Bengt och jag skulle få ett långt och lyckligt liv tillsammans, ler AnnBritt. Istället fick jag mitt livs chock.
AnnBritt sitter tyst, tvekar, men berättar sedan det som hon under de gångna sjutton åren bara har anförtrott ett fåtal.
– Plötsligt sa mediet att min äldsta dotter, Sofia, snart skulle lämna detta liv. Jag satt som paralyserad. ”Vad kan jag göra för att förhindra det?” klämde jag ur mig till slut. ”Ingenting, bara visa henne din kärlek”, fick jag till svar. ”Båda dina flickor kommer att få det bra, var och en på sitt sätt.”
Blev febersjuk
I drygt sju månader hölls AnnBritt som i ett psykiskt skruvstäd av den oväntade informationen.
– Jag var naturligtvis utom mig av oro, berättar hon. Jag fruktade allt från trafikolyckor till mord. Och jag blev väldigt lyhörd för Sofias uttalanden som tydde på att hon var medveten om att hon inte skulle få uppleva sin egen 17-årsdag.
Samtidigt blev AnnBritt arg på mig själv.
– Hur dum fick man vara, hur kunde jag tro på det där? tänkte jag.
En bit in i februari 2001 visade AnnBritts då 16-åriga dotter Sofia tydliga influensasymtom. När AnnBritts föräldrar – som ätit middag hos dem den 11:e – skulle åka hem sa Sofia: ”Hej då, mormor och morfar, ni ska verkligen veta att jag älskar er.”
Det reagerade AnnBritt på. Så brukade Sofia aldrig säga.
– Jag la mig hos Sofia den kvällen, vi pratade om livet, kärleken och de människor som betydde mycket för oss. Sofias feber var på nedgång men hon hade det ändå jobbigt.
– Mitt i natten ringde jag akutmottagningen i Skövde. Sköterskan jag fick prata med gav samma råd som jag gett så många andra i liknande situationer. Och jag tänkte att blir det inte bättre får vi åka till vårdcentralen när de öppnat.
Dog i sängen
Vid femtiden på morgonen den 12 februari 2001 satte sig Sofia upp i sängen. ”Näe, mamma”, sa hon. ”Nu orkar jag inte mer!” Sedan dog hon.
– Döden var omedelbar, det var inte ett enda andetag till, påpekar AnnBritt. Jag ropade på Bengt som har samma sjukvårdsutbildning som jag.
Han kom och gjorde hjärt-lungräddning medan jag ringde efter ambulansen, men ingenting hjälpte. AnnBritt skrek som ett skadat djur under en stor del av färden till Kärnsjukhuset i Skövde, men tystnade sedan plötsligt.
– Jag kände exakt var och när Sofias själ lämnade kroppen, hävdar hon. I den stunden visste jag att det inte fanns något mer att göra.
Eftersom Sofia dött i hemmet förklarade två rutinerade barnläkare att Sofias kropp måste genomgå en rättsmedicinsk obduktion i Göteborg.
De sa också att de skulle kontakta polisen och socialtjänsten, och det var något i deras kyliga ton som gjorde AnnBritt upprörd.
– Det kändes som om de misstänkte mig för att ha mördat min egen dotter, säger hon. Jag kände mig oerhört kränkt.
– Då plågades jag också i min utsatthet av självförebråelse. Varför hade jag inte åkt till sjukhuset med Sofia? Tänk om det gått att rädda hennes liv där?
Virus på hjärtat
Andra natten efter Sofias bortgång vaknade yngsta dottern Maria och AnnBritt samtidigt och började båda sjunga Det går en liten ängel bredvid mig säger mor. Versen fick efter det bli en del av Sofias dödsannons.
Obduktionen visade att dödsorsaken var ett virus på hjärtat som orsakat hjärtmuskelinflammation.
– Det finns virus som sjukvården inte rår på, berättar AnnBritt. Det pratar man väldigt tyst om i Sverige. Jag har via VIMIL, ett nätverk för människor som mist någon mitt i livet, haft kontakt med föräldrar som i liknande situationer tvingats fatta beslutet att stänga av respiratorn. Det är jag väldigt tacksam för att jag slapp.
”Jag visste inte att sorg kunde göra så fysiskt ont”, skrev AnnBritt när det var som värst.
– Bengt var min räddning, säger hon om mannen som fortfarande finns vid hennes sida. Han såg till att jag fick i mig mat och han lyssnade till mina svåra tankar.
– Märkligt nog tog han aldrig ifrån mig bilnycklarna, trots att jag många gånger sa att jag ville vrida på bilratten när jag mötte en långtradare.
”Nu åker jag till psyk och lägger in mig”, sa AnnBritt när hon fruktade att hon höll på att bli tokig. ”Tror du att de lagar bättre mat där?” undrade Bengt med glimten i ögat. Då insåg AnnBritt att hon hade det bäst hemma.
Gjorde själsliga resor
På Sofias 17-årsdag gav AnnBritt sig själv ett guldarmband med två hjärtan, ett armband som hon fortfarande bär.
– Jag slets länge mellan Sofia och mina närmaste här på jorden, berättar AnnBritt.
Den 27 juli 2002 gifte sig AnnBritt och Bengt i Strömstad, på den plats där de fått upp ögonen för varandra i ett mareldssken flera år tidigare.
Samtals- och bildterapi, liksom symboliskt drama och studier i bland annat healing, har hjälpt AnnBritt. Musik har än så länge gett henne mer smärta än lindring.
– Sofia var en musikalisk glädjespridare, förklarar hon. Förutom hos Bengt och Maria har jag nog haft mest stöd av en lokal grupp kvinnor som också mist barn under chockartade omständigheter.
Tillsammans med Bengt och Maria har AnnBritt gjort många själsligt läkande resor till olika delar av världen.
– Nu funderar vi på att resa till Mexiko. Bengts brorson Jonas, som gick bort i cancer för mindre än ett år sedan, sa ofta att vi borde besöka en viss plats där, berättar AnnBritt och fortsätter:
– Och nyligen fick jag veta att barnmorskan som var med när Sofia föddes är engagerad i ett barnhem just där.
AnnBritt ler försiktigt. Under den mentala resa hon gjort sedan hon fyllde 40 har hon blivit alltmer lyhörd för det som många betecknar som slumpen.
Såg sin döda dotter
Tiotusentals människor har besökt AnnBritts Facebooksida ”Till minne av Sofia Johansson”.
Nu tänker hon ge ut en bok, med titeln Hör-i-hop.
– Det känns som att tiden är mogen för att berätta hela historien, säger AnnBritt som sett sin egen bottenlösa förtvivlan sakta men säkert förvandlas till något ljust och hoppfullt.
– Under de gångna 17 åren har den ena pusselbiten efter den andra fallit på plats. Vi var många som såg Sofia redan vid tacksägelsegudstjänsten i Tidaholms kyrka den 18 februari 2001. Hon gick omkring med sin pigga, busiga blick och tröstade de mest förtvivlade.
AnnBritt hyser inte längre några som helst tvivel om att det finns en fortsättning efter döden.
– Men det gäller att ta till vara livet här och nu, säger hon och visar oss en teckning som hon själv har gjort och som hon tänker sig som omslag till boken.
Av Mats Å Johansson
Foto: Leif Boström