Eric Torells mamma: ”Han var bara ett oskyldigt barn”
En tidig morgon i början av augusti ringde dörrklockan hemma hos Katarina Söderberg i Stockholm.
”Är du Eric Torells mamma”, frågade två poliser.
Paniken spred sig i kroppen.
”Eric har avlidit. Han uppträdde hotfullt med ett vapenliknande föremål i handen och tre poliser tvingades öppna verkanseld mot honom”, fortsatte de.
Katarina andades ut. Polisen måste tagit fel på person. Det kunde inte vara hennes Eric.
– Han har Downs syndrom och det är helt omöjligt att tolka hans speciella rörelsemönster som hotfullt. Eric vet inte ens vad hotfullt är. Han kan bara pussas och kramas och leka, berättar Katarina.
Ett dödligt skott
Men ett mailat foto till Karolinska sjukhuset bekräftade att det faktiskt var Katarinas son som dött. Polisen hade skjutit 25 skott och Eric träffades av tre av dem. Det sista, dödande skottet, sköts i ryggen.
Vi backar bandet. När Eric föddes för snart 20 år sedan spreds en tystnad i rummet. Något var fel. Barnmorskan kallade på en läkare som konstaterade att Eric hade Downs syndrom. Katarina blev chockad.
– Så fort jag fick se honom förstod jag att det stämde. Trots att han bara var 20 minuter gammal syntes det att han hade det speciella utseendet som kännetecknar Downs syndrom.
På den tiden, långt före Ica-Jerry och tv-programmet En annan del av Köping, var funktionsvariationer osynliga i samhället och okunskapen var stor. Även hos Katarina och hennes man.
Eric vann allas hjärta
Men efter ett första kaotiskt år insåg de vilken gåva det var att ha fått en son med Downs syndrom och de kände sig stolta och utvalda.
– Han var så glad och naturlig, kramade alla. Det var helt omöjligt att inte tycka om Eric. Han vann allas hjärtan och vi var så glada för att han hade kommit till just oss, berättar Katarina.
Att bo i en storstad hade stora fördelar. Det fanns goda möjligheter att tidigt lära sig teckenstöd och för Eric, som inte kunde prata, blev det ett sätt att kommunicera med sin omgivning.
– Vi var tre mammor med barn med Downs syndrom som höll ihop. Vi sprang på en massa teckenkurser och hade så roligt! Både vi mammor och barnen har varit vänner i alla år.
Men det fanns ett enda ord som Eric, efter tre års träning, kunde uttala: Mamma.
– Jag var så glad när han sa det, berättar Katarina stolt.
Pistol av plast
För snart 15 år sedan flyttade familjen till en större lägenhet i Vasastan. Samma år fyllde Eric fem och i en av vännernas paket låg en begagnad leksakspistol i plast. Det hade varit kompisens favoritleksak. Eric, däremot, föredrog sina Fisher price figurer.
– Egentligen är de gjorda för små barn men Eric gillade dem för att de var stadiga och lätta att leka med. Han lekte aldrig med pistolen. Jag såg inte ens att han någonsin höll den i handen.
Eric behövde rutiner
Två minuter från det nya boendet låg den stora lekplatsen Postparken. Det var Erics favoritpark och familjen gick ofta dit. Först ville Eric klättra på klätterställning, sedan gunga och så några varv genom leksakshusen.
– Leken följde speciella rutiner med olika stationer som skulle klaras av. Eric behövde rutiner och förutsägbarhet så det hade stört honom om vi gått till någon annan park.
– När han blev äldre och lekte mindre fortsatte vi ändå gå dit och fika.
Vid ett par tillfällen smet Eric hemifrån, precis som en del barn med funktionsvariationer gör, men han hittades snabbt igen. Varje kväll gömdes alla nycklar noggrant för att Eric inte skulle kunna lämna lägenheten obemärkt på natten.
Eftersom han bedömdes vara på en treårings mentala nivå förstod han inte att något kunde vara farligt. Därför ansökte familjen om ett rörelselarm. Men de fick avslag. Då ansökte de i stället om ett armband med övervakning.
– Det avslogs också för att det kunde vara integritetskränkande.
Eric älskade polisen
Men efter några år utan rymningsförsök så slappnade familjen av, lättade över att den perioden var över. Då, 14 år gammal, hittade Eric nyckeln i en jackficka och smet ut i natten. Några kvarter hemifrån gick han in i en nattöppen spelbutik. Personalen larmade polisen – som skjutsade hem honom.
– Eric var överlycklig! Han var så nöjd över att få åka polisbil! Han log stort där han satt i framsätet. Polisen hälsar ofta på i särskolan så Eric älskade dem. Dessutom gav de honom ett klistermärke.
Åren rullade på med skola, lek och aktiviteter, precis som hos vilken familj som helst. I början av sommaren tog Eric studenten och till hösten väntade daglig verksamhet med inriktning på djur och natur.
När han var redo fanns också en plats ledig på ett gruppboende. Livet låg framför honom.
– Han skulle snart fylla 21 år så var det dags för honom att gå vidare i livet på sitt sätt.
Fick åka färdtjänst hem
Efter ett långt äktenskap bestämde sig Katarina och Erics pappa för att gå skilda vägar förra året. Katarina flyttade till en lägenhet i Skarpnäck, 20 minuter från Vasa stan. Då kunde Eric, som ogillade förändringar, vara hos mamma på dagarna men åka hem till pappa och den vanliga, välkända sängen för att sova.
– Det fungerade jättebra! På morgonen skjutsade färdtjänsten honom till mig och på kvällen, innan han skulle sova, åkte han tillbaka till pappa.
Eric var ivrig att komma till mamma och dagens alla aktiviteter. Det var han också den ödesdigra dagen i augusti. Han visste att de skulle åka och bada i Katarinas väninnas pool.
– Eric var som en fisk i vattnet och kunde simma redan innan han fyllde sju år. På sommaren badade vi i stort sett varje dag.
Som ofta under lovet, med de långa ljusa kvällarna, hann klockan bli mycket innan färdtjänsten hämtade Eric igen. 23.10 åkte han tillbaka till pappa.
Eric smög ut i natten
Det var den sista gången som Katarina såg sin son vid liv. För mitt i natten smet Eric ut och tog med sig leksakspistolen.
– Jag visste inte ens att den fanns kvar. Vi hade rensat bort nästan alla leksaker men sparat en del småsaker i en låda under sängen för att hans vänner skulle ha något att leka med.
– Eftersom Eric aldrig lekte med pistolen hade jag inte reflekterat över den. Men just den natten ville han uppenbarligen ha den.
Han gick till sin favoritplats Postparken för att leka. Exakt vad som hände sedan, från leken i parken till att Eric dog på en innegård strax intill, är oklart. Men det har framkommit att de tre poliser, varav två var nyutexaminerade, letade efter en grovt kriminell man – som för övrigt redan satt häktad – och förväxlade Eric med honom.
Eric sköts och dog i den ljumma augustinatten. Familjens sorg har inga gränser.
– Man hamnar i chock och sorgen går inte att beskriva. Man kan inte ta till sig att ens barn har dött. Längtan efter Eric är oändlig!
Han var inte hotfull
Samtidigt är frågorna ändlöst många. Hur kunde det gå så fel? Hur kunde poliserna uppfatta Eric som hotfull?
– Han har ett rörelsemönster som en lekande femåring. Det var inte ens mörkt ute. Hur kunde de missa att han har Downs syndrom?
– Alla vittnen såg det klart och tydligt. Det skulle synas från rymden. Han hade tjocka glasögon, ett klassiskt månansikte, muskelsvaghet, allt var karakteristiskt.
– Han var inget tveksamt fall utan 100 procent Downs syndrom.
De tre poliserna sköt 25 skott. 22 av skotten träffade cyklar, blomkrukor och husfasader i omgivningen. Tre skott träffade Eric.
Men märkte inte poliserna att Eric inte sköt tillbaka? Varför fortsatte de skjuta när de inte fick moteld, frågar Katarina.
– Det första skottet som träffade Eric var inte dödligt så om de lugnat sig lite hade han segnat ihop men överlevt. Det sista skottet i ryggen träffade kroppspulsådern och han dog direkt.
– Varför sköt de dödande skott mitt i kroppen istället för att skadeskjuta? Hur kunde han uppfattas som hotfull när han stod med ryggen vänd mot dem? Hur kunde de inte se att pistolen var en leksak i plast? Den väger ju ingenting.
En utvecklingsstörd pojke
Det gick cirka 18 minuter från att Eric stötte på poliserna till att det dödliga skottet avfyrades. De hade lång tid på sig att läsa av helhetsbilden, se att det inte var en farlig brottsling utan en utvecklingsstörd pojke på en 3-årings nivå som troligen lekte tjuv och polis, poängterar Katarina.
Eftersom Eric bara hade bra erfarenheter av poliser så fanns det inte i hans värld att någon skulle vara dum mot honom, fortsätter hon.
– Eric var dessutom bara 1,60 lång. Hur kunde han upplevas som hotfull? Och varför tog poliserna inte skydd i stället för att skjuta om de kände sig hotade? – De kunde inväntat insatsstyrkan som var på väg i stället för att skjuta hej vilt och leka cowboy. Insatsstyrkan skulle säkert ha kunnat läsa av situationen.
En kortege genom Stockholm
Tre dagar efter Erics död samlades uppåt 500 motorcyklister i en kortege genom Stockholm till minne av Eric. Hemköp i Skarpnäck delade ut obegränsat med gratis dricka och frukt. Platsen där Eric dog fylldes av blommor, nallar och kort.
Eric beskrevs som solskenet självt, som den fredligaste och snällaste. Begravningen i Gustav Vasas kyrka var fullsatt.
– Eric var så omtyckt! Jag har upplevt så mycket värme och kärlek! Men ingen från polisen har hört av sig, inte ens beklagat sorgen.
För sorgen är outhärdlig. Eric är borta. Hennes son kommer aldrig tillbaka. Insikten börjar sakta sjunka in.
Kanske kommer Katarina aldrig få svar på alla frågor, aldrig få veta vad som hände den sista stunden i hennes sons liv. Om åklagaren inte väcker åtal mot poliserna kommer utredning att sekretessbeläggas.
– Jag vill verkligen veta vad min son var med om under de sista minuterna i sitt liv, när han lekte med polisen. Hur kunde det gå så fel?
– Eric var bara ett oskyldigt barn. Jag har förlorat min son för att tre färska poliser inte kunde läsa av situationen.
Fotnot: Allas har varit i kontakt med polisen, som valt att inte kommentera ärendet så länge utredningen pågår.
Av Angelica Berg
Foto: Angelica Berg, privatbild, IBL