En sista intervju med Kristian Gidlund: ”Uppdämt behov i Sverige av att prata om döden”

Efter reklamen: Se också: 7 viktiga saker att tänka på om du står nära någon i sorg

Författaren Kristian Gidlund vet att han ska dö. Snart. Men Kristian Gidlund gör det bästa av sin tid här på jorden och är inte rädd för vad som händer sedan.

Drabbades av obotlig cancer: ”Har tid ett tag till”

Först kommer hunden. Sedan kommer Kristian Gidlund. Hittehunden Pysen får mycket mer uppmärksamhet än husse själv på det stora bokförlaget. Men så är också Pysen en ovanligt bedårande liten hund.

Pysen hoppar upp i författarens knä och låter sig bli smekt med långa och lugna handrörelser medan Kristian ser mig djupt i ögonen.

– Jag förhandlar med döden i realtid. Det paradoxala är att jag aldrig har varit mer sugen på livet än nu.

29-årige Kristian Gidlund är journalisten, författaren och rockstjärnan som drabbades av aggressiv cancer för två år sedan. Nu säger läkarna att det är kört, att det bara handlar om tid. Och då skaffar han en hund!

Att du vågade?

– Det är ju klart att det är en liten chansning, men det har funkat bra. Jag har tiden, tror jag. Ett tag till. Han var hemlös. Jag trodde inte det var möjligt i Sverige. Men det är tydligen ganska vanligt. Det var som om han trillade rakt ner i mitt knä och efter ett par dagar så kändes det som om jag inte kunde vara utan honom.

– Jag befinner mig just nu i ett behandlingsuppehåll och det första jag gjorde var att åka ut på en resa med ett par kompisar. Jag hade tänkt länge på det här med att skaffa hund. När vi kom hem från resan kände jag att jag var på väg in i exakt samma rutiner som jag hade förut. Då tänkte jag att antingen går jag omkring och funderar på det här med hund i all evighet, eller också gör jag det. Så jag gjorde det, och det känns bra.

Boken I kroppen min

Din blogg som boken I kroppen min bygger på och som också handlar om din kamp mot cancern har fullkomligt exploderat – med närmast ofattbara sju miljoner besök. Varför, tror du?

– Det finns ett oerhört uppdämt behov i Sverige av att prata om döden. Av den enkla anledningen att vi inte gör det. Vi har demoniserat den och gjort den till ett stort monster som vi inte törs närma oss. Men vi kommer alla att dö och jag tror inte på rädslan. Jag kan inte gå runt och vara rädd för något som jag måste göra. Och jag är tacksam för att jag hade skrivandet med mig in i den här pro- cessen. Att jag kunde kanalisera mina känslor på något sätt. Det hade lika gärna kunnat vara att man hade målat eller maniskt snickrat fågelholkar, men man måste få ut det på något sätt.

Hur började allt?

– Jag har alltid varit lite av en arbetsnarkoman och vintern 2011 trodde jag att jag höll på att fara in i väggen, vilket yttrade sig bland annat i ett magsår. Men magsåret visade sig vara en tumör som var lika stor som en hand, den satt i magsäcksväggen och sträckte sig mot mjälten och bukspottskörteln. På en gång kastades jag in i cellgiftsbehandlingar och en stor operation. Cellgiftsbehandlingarna avbröts i oktober 2011, och det såg ut som om jag hade klarat det.

Han fortsätter:

– Allting verkade bra fram till i somras då jag fick väldigt svårt att äta. Det visade sig att cancern hade kommit tillbaka. På ett värre sätt. Just nu kämpar jag mot två tumörer som sitter på omöjliga ställen och utvecklar sig på ett hopplöst sätt och läkarna bedömer inte att man kan göra någonting åt det. Den behandling jag får är bromsmedicinering och jag får palliativ vård, vård i livets slutskede.

Om vi backar till nittiotalet, ni startade ert band, Sugarplum Fairy, redan i skolan?

– Victor och Calle är bröder och vi växte upp två, tre gator ifrån varandra i Borlänge. När vi började i högstadiet började jag och Kalle i samma klass. En sommar ramlade vi bara in i musiksalen och gick loss på alla instrumenten och märkte att fan, det här var rätt kul. Vi har allihop varit väldigt mycket ”allt eller inget”. Ska man göra någonting så ska man göra det ordentligt annars kan man lika gärna skita i det. Så vi satsade allt och sedan gick det bra.

Du verkar vara bra på vänskap.

– Vi i bandet har haft en väldigt speciell relation. Vi är bästa vänner, arbetskamrater, vi har haft ett företag ihop, rest runt världen flera varv ihop, levt ovanpå varandra väldigt intensivt och skapat en relation som är ovanlig. Men jag har även andra vänner som betyder väldigt mycket för mig i dag. Jag är lyckligt lottad på den punkten.

Komplicerat med relationer

Är du lika bra på kärlek?

– Nej, jag är visserligen mycket romantiskt lagd och har jag ett stort behov av att få och ge bekräftelse. Men jag har en väldigt komplicerad relation till kärlek och förhållanden. Det är en förbannelse.

Han fortsätter:

– När jag sedan fick min cancer så är det ju en 30-, 40och 50-årskris samlad i en enda händelse. Det är min ensamseglats runt jorden. Jag tror inte att det går att förklara för någon som inte sitter i den här situationen, det verkar inte så, för jag har försökt. Men man vill inte dra in fler människor än nödvändigt i det här. Jag har en tröskel. Jag kan släppa in människor till en viss nivå, sedan är det tvärstopp.

Pappan fick också cancer

Din pappa fick också cancer, när du var 25. Minns du vad du kände och tänkte då?

– Jag var paralyserad av skräck. Livrädd. Pappa har alltid varit fundamentet, den starka, lugna, den eftertänksamma och handlingskraftiga. Att plötsligt få för sig att man ska se den där styrkan försvagas och bli någonting annat var fruktansvärt. Men han blev aldrig lika svag som jag och hans lugn har nog påverkat hur jag själv tog beskedet när jag fick cancer. Att han även när det hettade till sa att ”nu tar vi en sak i taget och vi ska inte måla fan på väggen och vi tar det som det kommer”. Det lugnet har jag inspirerats av.

Du ville bli krigskorrespondent?

– Så var det. Men jag hamnade i ett annat krig, på en annan frontlinje att rapportera ifrån. Cancern är mitt krig och som enda journalist har jag fått tillträde till rebellstyrkans hjärta.

Cellgiftsbehandlingarna tar du ändå med någon sorts jämnmod, men inte detta att du tappar håret?

– Det är fruktansvärt. Det är en stor del av ens identitet som försvinner av någon annans agerande. Det är kränkande. Det kommer en osynlig gast som tränger sig in i våra liv och förstör våra kroppar och ett tecken, ett ok, som vi som har blivit sjuka tvingas bära är att vi tappar allt hår. Som en sista liten örfil, som att resten av skiten inte vore nog, så ska vi tvingas bära runt på någon sorts markör, brännmärkning.

– Därför rakade jag själv av mitt hår innan det föll av. Det kändes värdigare. Jag tycker att det är vackert att falla, men bara när man faller på sitt eget misstag, på sitt eget grepp, för då har man i alla fall försökt.

Hade barnlängtan: ”Egna barn förblir en dröm”

Du skriver mycket om din längtan efter barn. Hur ser den ut?

– Det ligger ett substitut på golvet här, haha. Vi kanske inte kan klättra i träd tillsammans, men vi gör andra grejer. Snart ska vi ut och röja runt i löven som kommer fram efter vintern.

Kristian klappar hunden som ligger på golvet och betraktar oss med viss otålighet.

– Min barnlängtan kommer nog ifrån att jag har haft en trygg barndom själv och vet vilken fin relation en förälder kan ha med sitt barn. Jag vet att jag skulle må bra av att ha barn, jag skulle prioritera om på ett annat sätt, jag har lätt att fastna i arbete annars. Jag skulle behöva ta ett par steg tillbaka och bara ägna mig åt någon som pratade om hur den ser på världen, så där som barn gör. Vi skulle ha väldigt roligt. Jag tror jag skulle ha blivit en bra förälder. Jag har fått så mycket kunskaper och erfarenheter av mina föräldrar och mina syskon av hur man skapar välmående människor. Den kunskapen vill man föra vidare på något sätt.

Är det den största sorgen?

– Mina egna barn är ju och förblir en dröm. Så den faktiska sorgen ligger i att jag kommer att dö från min familj och de människor som finns i min närmaste närhet. Men på ett drömskt plan ja, då är min största sorg att jag inte kan få barn.

Du har gjort en lista på saker du vill hinna med innan du dör. Jag vet att du trodde att du aldrig skulle få se Kalifornien, men det gjorde du! Vad har du kvar?

– Ja, jag hann med Kalifornien. Det är otroligt! Och jag hann tala om för mina vänner att jag älskar dem, det är inte det sämsta. Jag hoppas fortfarande kunna åka till Orsa björnpark med Mårten, min brorson. Och jag vill förstå hur stor en val är. Det är en sorts hang-up jag har, så jag vill åka på valsafari. Jag skulle hemskt gärna vilja se Istanbul. Jag vill cykla på sommaren. Jag vill gå upp en tidig sommarmorgon och gå ut och känna världen vakna.

Vad tror du är viktigast i livet?

– Det fina i den här kråksången är att vi har tid till avsked. Vi kommer aldrig att känna att vi hann bli klara med varandra. Men nu har vi möjligheten att prata ut och ställa frågorna. All populärkultur man har klämt i sig från barnsben har ju handlat om det där. Ta vara på chansen, liksom. Men människan är ju rätt korkad. Och har väldigt svårt att förstå det där. Att det är det som faktiskt spelar roll. Helt skrattretande egentligen, löjeväckande! Människor som kan lägga ner miljarder på atomforskning och skicka människor till månen, men de kan inte förstå att vi måste ge varandra lite uppmärksamhet. Vi måste berätta för människor hur mycket det betyder för oss. Det kan vi inte förstå. Lennon har sammanfattat det jävligt bra: ”Life is what happens when you’re busy making other plans.”

Pysen har ställt sig vid dörren och visar med all tydlighet att intervjun är över. Kristian kramar mig till farväl. Han ser mig djupt in i ögonen och ler. När jag kommer ut på gatan ringer jag min man och säger att jag älskar honom och är så glad att vi lever.

Kristian Gidlund om…

…bloggen: Det är viktigt för mig att jag skapar något som är tillgängligt, för alla. Något som en akademiker på ett universitet har lika lätt att ta till sig av som en som går på nattskiftet på Kvarnsvedens pappersbruk. De två ska kunna mötas i det här och förstå varandra.

…läsarnas gensvar:

Jag har lite svårt att ta till mig alla reaktioner jag får. Men det som betytt mest för mig är när någon säger att de gått hem tidigare för att hämta sina barn på dagis eller att de har börjat läsa för sina barn på kvällarna eller att de kan stå och se på sina barn när de sover och tänka att ?fan, vad vi har det bra ändå?

…smärta:

Inför första behandlingen så sa läkarna: ?Du kommer förmodligen att må ganska dåligt.? Och jag som har varit episkt bakfull och mått dåligt av olika anledningar många gånger i mitt liv tänkte väl att nog ska jag kunna klara av det här. Men det går inte att föreställa sig en annan persons smärta. Det är svårt att beskriva det, det är ungefär som att skriva om sex ? det kan falla platt och bli helt värdelöst om det inte görs ordentligt.

…mamma:

Min mamma har alltid varit beslutsfattaren och initiativtagaren i vår familj. Väldigt närvarande, väldigt uppoffrande. Hon prioriterade oss tydligt, egentligen var hon en utbildad arkitekt som valde att bli dagmamma för att hon skulle få vara hemma med oss. Ofta när vi ringer varandra så säger den andra: ”Åh, jag skulle precis ringa dig, jag står med telefonen i handen…”

Kristian Gidlunds död

Kristian Gidlund dog den 17 september 2013. Det sista inlägget på Kristian Gidlunds blogg pryddes av orden: ”Så föll ett långsamt regn genom trädgården. Och jag gick ut för att stilla en oövervinnelig törst.”