En oväntad vänskap: "Efter cykelolyckan fann vi varandra"
Brita Backgärde, 81, minns inget tre timmar innan olyckan, och inget tre timmar efter. Sex timmar är raderade från denna första junidag förra året. Vad hon vet är att hon siktat på att njuta av det vackra vädret på en av sina vanliga långa cykelturer från hemmet i Bjärred genom flera skånska småbyar. Hon minns det inte men kan räkna ut hur olyckan gick till. Hon befann sig i tunneln under tågspåret vid Burlövs station.
– Jag tror att jag har bländats av solen, hunnit bromsa in något innan svängen och känt att jag kommit för nära den kant som skiljer gångbanan från cykelbanan. Sedan tvärt fallit i marken.
Och tvärt var fallet, till och med våldsamt, det vet Malin Forsander, 24. För hon var där. Helt av en tillfällighet. Hon var på väg från Malmö, där hon hämtat upp en nyckel till sin nya lägenhet, till Lund där hon pluggade och skulle på ett möte men hindrades av ett tågstopp. Hon tänkte att Burlöv säkert hade en pressbyrå eller affär där hon kunde köpa något att äta innan mötet hon skulle på.
– Det är märkligt hur tillfälligheter i livet kan vara så avgörande, säger hon eftertänksamt. Men jag kom gående där i tunneln och plötsligt kommer en cyklist och faller handlöst ner i marken.
– Jag blev chockad, jag har aldrig upplevt en akut situation på det sättet innan, säger Malin.
Fakta. Brita Backgärde
Ålder: 81 år.
Bor: I Bjärred, Skåne.
Familj: Dottern Helena, sonen Magnus och två barnbarn.
Gör: Pensionär. Har jobbat som husmor, kokerska och kallskänka.
Intressen: Cykling, akvarellmålning, handarbete, bakning med mera.
Fakta. Malin Forsander
Ålder: 24 år.
Bor: I Malmö.
Familj: Sambo David, mamma, pappa och lillasyster.
Gör: Kommunikatör på Ikea.
Intressen: Målning, virkning, att umgås med vänner och familj.
Blod i ansiktet och medvetslös
Hon har däremot ofta tänkt på hur hon skulle reagera i en sådan situation. Vem skulle hon bli när allt ställs på sin spets och någon behöver hennes hjälp? Skulle hon bli handfallen och rädd, eller skulle hon agera?
Det visade sig att det var det senare.
– Brita föll rakt framför mig. Ett snabbt fall. Jag blev jätterädd, tänkte att hon inte levde. Hon låg medvetslös och hade blod i hela ansiktet och huvudet. Det var ett djupt jack, säger Malin och vänder sig mot sin nyfunna vän.
Brita nickar. Hon är tacksam att det var Malin som var på plats. Att hon var rådig, ringde ambulans och höll kontakt med dem medan andra kom och gick omkring dem.
– Det var ju hon som tog kontakt med min dotter också, hon lyckades öppna min mobil.
Ditt knä blev stort som en fotboll!
– Ja, du vaknade till, jag kunde till slut få din kod. Men du var mycket förvirrad och visste inte vad som hänt. Du klagade på att ditt knä gjorde ont och jag såg hur det svullnade upp – det var stort som en fotboll! Och så pratade du ju om att vi måste kontakta din dotter men jag hade problem att höra hennes efternamn, säger Malin och tittar leende mot på Brita.
– Ja, Backgärde är inte vanligt och kanske inte helt lätt att höra på skånska, säger hon och ler stort tillbaka.
Av det viktiga mötet i Lund blev det ingenting, tågen kom och gick medan Malin satt kvar hos Brita i tunneln. Det tog fyrtio minuter för ambulansen att dyka upp, och samtidigt kom dottern Helena och hennes man i hans bil.
– Helena följde med till sjukhuset, hennes man tog hem cykeln i bilen.
Blödning i skallen och fraktur på kindbenet
Polisen kom och fick en kort redogörelse, sedan åkte de också. Kvar blev Malin.
– Då kom chocken, allt kom ifatt mig. Jag insåg vilken obehaglig upplevelse det varit. Att se någon falla så illa, se allt blod, ringa 112 och se någon ha så ont var obehagligt. När det hände låg fokus på att hjälpa Brita. Men allt kom ifatt mig när ambulansen åkte iväg och jag skulle fortsätta min dag ”som vanligt”, säger hon och markerar med fingrarna runt de sista orden.
– Resten av dagen undrade jag så klart hur det gått för Brita och det var fint att hennes dotter sms:ade på kvällen och gav en uppdatering om att hon hade det bra.
Och Brita var utom fara, men rejält mörbultad. ”Hon skulle inte ha överlevt om hon inte hade cykelhjälm” sa läkaren till Britas dotter.
Själv minns Brita ingenting förrän tre timmar efter olyckan.
– Nä, ingenting. Men tydligen var jag vaken – och ganska tjatig enligt läkaren.
Hon ler.
– Jag frågade om och om igen vad som hänt och sa att jag hade ont i knäet.
Jag tappade lusten och kreativiteten
Hon hade fått en blödning i skallen, en fraktur på kindbenet och på ett revben. Men jobbigast var ett sår på knät som skulle leda till flera sjukhus-besök ...
– Såret blev infekterat och värkte något oerhört, och när jag kom hem kunde jag inte mer än sitta och vila. Jag som är van vid att cykla och röra på mig, helst flera mil varje dag. Då får jag ju dels motion, dels inspiration till mina tavlor. Men nu kände jag ingen lust alls för någonting, trots all tid jag fått när jag egentligen hade kunnat måla när jag ändå tvingades att sitta still. Det blev mest att jag satt på min balkong. Jag hade tråkigt.
Ringde ambulansen och fick antibiotika via dropp
Sedan kom natten när hon drabbades av feber. Hon var förbryllad, hon åt ju redan antibiotika för infektionen.
– Jag ville inte väcka min dotter, hon hade gjort så mycket redan. Så jag fick ringa ambulans, jag var orolig för att jag hade fått sepsis.
Efter olika turer om hon skulle behållas på sjukhuset eller ej så fick hon läggas in och få antibiotika via dropp.
Sakta återfick Brita livs-andarna. Och då tog hon tag i det hon tänkt hela tiden: Hon ville tacka flickan som tagit så fin hand om henne. Numret hade dottern Helena, så Brita ringde upp och presenterade sig. Kunde hon få komma och överlämna en tavla som tack?
– Då var jag på väg till Linköping för att fira midsommar och ha semester, berättar Malin. Så jag föreslog att hon skulle ringa mig igen i augusti. Så tänkte jag lite för mig själv att hon nog inte skulle göra det, att det skulle rinna ut i sanden för båda.
Lillgammal som älskar att baka och virka
Men i augusti ringde Brita igen. Och snart stod hon framför Malin med sin egenhändigt målade tavla och ett nybakat bröd.
– Min mormor är väldigt pysslig och omtänksam och brukar baka bröd till mig när jag kommer hem, vilket gjorde Britas gest så symbolisk när hon kom på besök för att tacka mig.
För det vackra i den här annars ganska blodiga historien är att det sa klick mellan de båda kvinnorna. Den 81-åriga Brita och 24-åriga Malin.
– Det känns så roligt, säger Malin.
– Jag har hela min familj i Linköpingstrakten, har alltid umgåtts mycket med dem. Även kusiner, mor- och farföräldrar. Jag åker ofta hem till mamma, pappa och lillasyster och hälsar på. Min syster är tio år yngre och har Downs syndrom, det har nog bidragit till att vi har ett extra starkt band till varandra.
– Då är det inte så dumt att ha en extramormor och familj här, säger hon och ler.
– Ja, jag brukar säga att jag är hennes extramormor, säger Brita stolt om sin skyddsängel.
Malin kallar sig själv för lillgammal. Hon älskar att baka och virka. Och så gillar hon att måla.
– Vi upptäckte att vi har så mycket gemensamt. Brita målar i akvarell och är ett riktigt proffs, jag målar bara på hobbynivå och i akryl. När vi sågs igen fick jag en liten kurs av henne, så himla intressant.
Ja, Brita är något av en lokal kändis som då och då syns på utställningar med sina konstverk. Och så klart på sin cykel på turerna runtom i Lomma.
Hon har inte blivit avskräckt efter olyckan.
– Nä, jag cyklar på som vanligt och på samma cykel, konstigt nog blev det inte en skråma på den.
– Det var intressant att se hur folk reagerar vid en olycksplats, fyller Malin i. Många stannade ju och ville hjälpa, medan andra stod och bara tittade eller till och med klagade på att vi stod i vägen på cykelbanan.
Gemensam konstutställning efter olyckan
Själv funderar Brita ibland på de där sex förlorade timmarna.
– Ja, det är lite jobbigt att inte veta vad som hänt, att jag har ett tidsglapp. Hur många har stannat och tittat på mig? Vad sa jag? Ja, det där kan fara runt i skallen på mig ibland.
Båda har bearbetat händelsen i tunneln den där försommardagen förra sommaren. Med varandra och andra. Men nu är det det ljusa, följden av den jobbiga olyckan, som står i fokus för dem båda.
– Om en vecka ska vi ju på teater, säger Malin glatt.
– Och i höst ska vi ha en utställning ihop, replikerar Brita. Det är målet! ■