En läsare berättar: Mamma ljög för mig hela livet
Min storasyster Susanne och jag var runt femtio när våra föräldrar dog med bara några månaders mellanrum. De hade båda drabbats av cancer. De levde ändå så länge att båda hann fylla 80 år, men även om de haft långa, fina liv så var det jobbigt att mista dem båda så snabbt. Vi var nu föräldralösa och äldst i vår släkt. Det var en konstig känsla.
Vi hade haft en fin uppväxt. Pappa hade jobbat på slakteriet och mamma deltid på stans finaste restaurang. Vi hade haft det knapert, men bra och mina föräldrar var glada i varandra, som jag minns det.
Brev från advokatfirma
Därför kom brevet som en fullständig chock.
Det kom från en advokatfirma i Stockholm och jag ögnade snabbt igenom det med bultande hjärta. Vad kunde detta vara? En stämning, kanske, men varför?
Det var ingen stämning. Det handlade om ett dödsbo och ett testamente. Sammanfattningsvis stod det att jag ensam ärvde en man som hette Lars Johansson, eftersom jag var hans enda barn. Jag skulle ärva en summa på 1,5 miljoner kronor. Jag höll på att svimma. Min man Tobias skyndade över till min sida av bordet och höll om mig och sedan läste han också brevet.
Jag kunde inte ta in det. Det kändes som en dålig roman, inte som något som hände mig i mitt stilla liv. Jag drack ett glas vatten och läste brevet igen. ”Lars Johansson” ett vanligt namn, men nog kände jag igen det lite på något sätt. Men varifrån?
Vi var inte syskon
Senare den dagen ringde jag min storasyster Susanne. Hon blev om möjligt ännu mer chockad än jag. Hon var övertygad om att det var något misstag. Men när hon samlat sig kunde hon ge mig en fingervisning om varför jag kände igen namnet.
Lars Johansson hade varit mammas chef och ägare av restaurangen. Plötsligt kunde jag se hans ansikte framför mig. Farbror Lasse! Varje jul hade han kommit med julklappar till mig och Susanne och en gång hade mamma och jag ätit fin lunch på hans restaurang. Det förklarade ju en del, men jag kunde ändå inte tro det.
Följande vecka lät Susanne och jag göra ett test som skulle avgöra om vi var helsyskon eller inte. Det var vi inte. Vi hade alltså inte samma pappa.
Nu gick det inte att förneka längre. Frågorna hopade sig, men jag hade ingen att fråga. Hade mina föräldrar haft ett olyckligt äktenskap? Var jag oönskad? Det måste jag väl ha varit, åtminstone i början. Det kändes hårt att tänka på.
När jag fyllde år fick jag ett långt brev från mamma bästa väninna Ingegerd. Hon skrev varje födelsedag. Jag läste brevet och konstaterade att hon verkade vara lika klar som alltid, trots sina 85 år. Jag ringde tillbaka och tackade för brevet och bjöd in mig själv på kaffe. Hon kanske visste något?
I början av samtalet svarade hon undvikande på mina frågor. Men när jag förklarade att det inte längre fanns någon hemlighet att slå vakt om, började hon att berätta. Ingegerd var den enda som vetat.
– Av respekt för din far.
Respekt för min far?! Mamma hade ljugit ett helt liv, varit otrogen och fött ett barn som inte var hans. Hur kan det vara respektfullt?
Förhållande i 10 år
Ingegerd berättade att mamma och Lasse hade haft ett förhållande i tio år. Det slutade med graviditeten. Mamma hade vetat vem som var far och jag hade verkligen inte varit oönskad, tvärt om. Det var en stor lättnad för mig att höra.
Ingegerd underströk att mamma och Lasse varit djupt förälskade, men att skilsmässa inte varit något alternativ den gången. Mamma ville inte splittra familjen. Hon var Lasses stora kärlek och han gav aldrig riktigt upp om att vinna mamma, därför kom han över med gåvor till oss barn.
Jag minns ju dessa möten men hade aldrig anat varför han kom hem till oss. Han hade älskat oss båda på avstånd, men respekterat mammas önskan att stanna i äktenskapet. Lasse hade aldrig träffat någon annan kvinna.
Jag försökte ett ögonblick att sätta mig in i Lasses val. Det var ju synd om honom. Visserligen hade han haft sitt jobb att gå upp i, men ändå. För mig, hans enda dotter, hade han bara varit en snäll farbror på mammas jobb.
Jag förlät min mamma
När jag efter flera timmar tog adjö av Ingegerd var jag än mer förvirrad. Varför försvarade hon mammas lögner?
Men när jag hade bearbetat allt några månader senare, fick jag en mer försonande syn på varför hon valt att leva med en sådan lögn. Det kanske inte var av egoistiska skäl som jag först trott. Vad skulle egentligen hänt om hon berättat sanningen?
Egentligen hade mitt liv varit lättare om lögnen följt henne i graven som hon tänkt, men jag tror att Lasse velat att jag skulle veta. Och han berättade sin historia från graven – och genom Ingegerd.
Ingegerd och jag träffades mer efter detta och hon svarade på alla mina frågor när hon kunde. Jag vande mig till slut vid tanken på hur jag kommit till världen. Och viktigast av allt: jag kunde förlåta mamma för hennes lögn.