En läsare berättar: "Återträffen fick ett otäckt slut"

Klockan var runt fem, det var fredagseftermiddag och jag var på väg hem från mitt jobb som telefonförsäljare. Försommarsolen sken från en ljusblå himmel och luften var ljummen.

På väg till tunnelbanan passerade jag en galleria. Jag hade inget planerat för kvällen så varför inte passa på att kika runt i butikerna där, med lite tur kunde jag kanske fynda lite sommarkläder.

Skyltdockorna var klädda med tunikor och klänningar i årets sommarfärger. Även om de flesta kläderna inte riktigt var min stil tog det inte lång stund innan jag hittade en snygg blommig klänning.

Den blir perfekt, tänkte jag och tog med den till provhytten. Den satt riktigt bra. Glad över fyndet sicksackade jag mig fram mellan klädställningarna för att ta mig till kassan och betala.

En gammal vän

Killen i kassan stod med ryggen mot mig. Jag konstaterade snabbt att han hade likadan frisyr och hårfärg som Tommy Nilsson haft på åttiotalet. När han vände sig om tittade han förvånat och nyfiket på mig under lugg.

– Nej men hej, visst är det du Maria?! Känner du inte igen mig?

Killen bakom kassan log mot mig och lät uppriktigt förvånad.

Det var någonting bekant med det sneda leendet. Jag utforskade hans bleka ansikte, den raka näsan, de gröna ögonen, munnen. Nej men herregud, det var ju Johan.

Vi var jämngamla och hade gått samma program på gymnasiet. Under våra två år på skolan umgicks vi flitigt. Mina kompisar Johanna och Bodil plus Johan och hans tre andra kompisar blev ett riktigt partygäng.

– Åh, men nu känner jag igen dig, Johan. Vad kul, jobbar du här nu? Jag trodde att du hade flyttat till Västerås.

Jag blev verkligen glad av att se honom, det måste vara nästan tio år sedan vi sågs senast.

– Jo, jag bodde där ett tag, läste några kurser på högskolan, men kände att det inte var min grej, liksom. Sen hamnade jag i något slags livskris, fick inget jobb och blev sjukskriven för depression. Fast det var bra, för då förstod jag att jag verkligen behöver Stockholms puls.

– Jobbigt. Men så himla kul att se dig, svarade jag uppriktigt.

– Men vad gör du nu för tiden?

Nybliven singel

– Jag jobbar som telefonförsäljare, men jag har sökt in till högskolan i höst. Så vi får se vad som händer. Jag har precis blivit singel också … Har du hört något från de andra?

– Nä, sist jag träffade Håkan hade han blivit pappa. Inte klokt. Haha. De andra har jag ingen aning om, man kommer liksom ifrån varandra efter plugget, nya rutiner och nya vänner, du vet. Men vad gör du i kväll då? Ska vi ses, ta en öl och snacka gamla minnen?

Han lät riktigt uppåt.

– Varför inte, när slutar du?

Det kan bli trevligt att ses tänkte jag.

– Om en timme. Jag vet ett mysigt ställe vid Mariatorget. Ska vi säga klockan åtta där?

– Ja, det blir bra. Vi ses.

– Kul, Maria!

Minnen och nostalgi

Det var med lätta steg som jag begav mig till tunnelbanan. Jag kunde inte fatta att tiden gått så fort, tio år sedan, inte klokt. I gymnasiet hade jag nog tyckt att Johan var lite söt faktiskt. Som jag minns pratade vi ofta om känsliga och existentiella frågor, ja, han hade nog varit både djupsinnig och lite speciell, så det kanske inte var så konstigt att just han drabbats av en depression.

Ja, ja, men nu mådde han ju bra, och att prata lite minnen och bli nostalgisk med en gammal vän kunde ju bli en hur trevlig fredagskväll som helst.

Klockan åtta stegade jag in på baren. Min blick sökte efter Johan i lokalen, jo där satt han, vid ett litet barbord alldeles intill blackjackbordet. Han höjde sin hand och vinkade lite osäkert. Han gled leende ner ifrån barstolen och tog ett steg emot mig.

– Vad kul att se dig, Maria! Har du käkat något? undrade han lite forcerat och nervöst medan han kramade om mig.

– Nä, har du?

– Nej, men vi kan ju börja med att dela på lite nachos, de har goda dippsåser här, fortsatte Johan medan han baklänges krängde sig tillbaka upp på barstolen.

– Det blir hur gott som helst. Vad dricker du? Husets röda? undrade jag.

Johan nickade.

– Vad bra, då tar jag också ett glas husets röda, sa jag och svingade mig upp på barstolen.

Gick hem till honom

Vi hade så mycket att prata om, alltifrån våra galna år under gymnasietiden och förhållanden, jobb och resor till Johans depression, han hade verkligen haft det tufft psykiskt.

Johan berättade att han tog antidepressiva tabletter sedan två år tillbaka, men att han nu hade hittat ett sorts lugn i tillvaron.

Han bodde i en liten etta, en bostadsrätt han fått ärva av sin mormor.

Tiden bara försvann, det var så trevligt att prata med Johan. Han hade verkligen min humor och vi verkade ha liknande åsikter. När den lilla baren stängde vid tolv började vi bli hungriga igen.

– Vad säger du om att följa med upp till mig och käka lite pasta, lyssna på gamla band och bli riktigt nostalgiska? undrade Johan.

– Varför inte, svarade jag snabbt. Jag hade alltid varit impulsiv, och dessutom älskade jag pasta.

– Jag är grym på att göra färsk pesto, särskilt med ett par glas rödvin innanför västen, sa Johan medan han höll upp den tunga glasdörren och lät mig passera förbi honom, först ut ifrån krogen, och ut på gatan.

Vinet smakade konstigt

Johans lägenhet låg i porten bredvid baren, och var urmysig. Vardagsrummet vette ut mot torget och hade små vinklar och vrår.

Inredningen var inte alls som jag förväntat mig, sparsmakad och ungkarlslik, utan gick i en varm indisk stil. Jag satte mig i den stora röda plyschsoffan.

Utifrån köket hörde jag Johan slamra med kastruller och starta mixern. Tänk att bo så här centralt. Jag reste mig och tittade ut genom fönstret mot torget. Mixern hade tystnat i köket.

– Åh, vad mysigt du har, sa jag avundsjukt och tänkte på min orenoverade tvåa med plastgolv.

– Vill du ha lite vin?

Johan ropade från köket.

– Ja, tack! ropade jag tillbaka, trots att jag redan kände mig smått berusad av de tre glas vin vi druckit på baren, men det var ju så trevligt. Det är inte varje dag man träffar sina gamla klasskompisar.

Johan kom in med ett glas vin och ställde det på det mörka indiska vardagsrumsbordet. Han satte sig på golvet vid stereon och började leta bland sina cd-skivor.

– Nu ska vi se vad jag kan bjuda på, pastan har kokat upp, peston är klar, så maten är klar snart. Nu ska vi bara ha lite örongodis.

Johans röst lät förväntansfull. Han såg på mig med värme. Vad var det för mening med att jag är här egentligen, tänkte jag medan en våg av värme böljade genom min kropp. Vad var det? Känner jag någonting annat för Johan än bara nostalgi? Nä, inget pirr, vad vill jag med det här? Åh, jag ska alltid analysera allting.

Han valde skivan ”Blowin’ Your Mind!” med Van Morrison, som var så fantastiskt bra. Jag tog en stor klunk vin, det smakade inte så gott, men det kanske passar bra till maten, tänkte jag.

– Vad är det för vin? frågade jag.

– Italienskt bordsvin, billigt.

Johan skrattade upprymt. Har han inte blivit lite väl onykter, tänkte jag fundersamt.

Hade han drogat mig?

Jag tog en mun vin till, visst smakade vinet lite beskt, var det gammalt? Det var något konstigt med smaken, syntetiskt. Jag började känna mig lite luddig i huvudet. Han hade blandat ner något i vinet, men vad? Jag blev både arg och rädd.

– Johan, vad har du gjort? skrek jag och reste mig ur soffan. Vad har du haft i vinet? Det smakar illa!

Min röst lät konstig. Hade jag börjat sluddra? Jag vinglade till, mina ben kändes ostadiga.

Johan satt lugnt kvar på golvet, paniken gjorde att blodet i mig isade till.

– Men Maria, jag tänkte att vi kunde koppla av lite. Jag tog några lugnande tabletter och la i, det är inte så farligt.

Johan flinade osäkert. Köksklockan ringde ute i köket, han reste sig och gick obekymrat ut dit.

Tankarna for runt i mitt huvud. Vad hade han tänkt sig? Våldta mig?! Kom jag ut härifrån? Gud, jag måste ringa en taxi. Jag kände inte igen mig själv, jag var påverkad men av vad? Han hade säkert drogat mig hela kvällen. Min väska, var hade jag lagt den, inte i soffan, i hallen?

Jag försökte kontrollera var jag satte mina fötter, vinglade ut i hallen, åh tack och lov, där stod min väska på hallgolvet. Jag fattade handtaget på ytterdörren, dörren var olåst. Åh, tack gode gud. Jag hörde hur Johan visslade med till musiken ute i köket, helt oberörd.

– Johan ditt as, skrek jag och kastade mig ut från lägenheten.

Vid trappan var jag tvungen att hålla i trappräcket, benen ville inte riktigt lyda. Tankarna fortsatte att mala. Kommer han efter mig? Måste jag till sjukhuset? Hur dum får man bli, är jag så lättlurad? tänkte jag skuldmedvetet.

Jag darrade i hela kroppen av både rädsla och ilska, och öppnade den tunga porten. Väl ute på gatan hade det ljusnat. Det stod en taxi utanför Pressbyrån, jag vinglade mig fram till den och först när jag öppnade bildörren kom tårarna.

Maria