Emmy var 26 år när hon fick sin dödsdom – en hjärntumör
Emmy Lundberg från Forsheda älskar att resa och efter avlagd lärarexamen for hon till Australien för att resa runt några år och ta tillfälliga jobb.
— Jag jobbade på ett kafé i Melbourne i fjol när jag plötsligt en dag blev alldeles förvirrad och började skaka mitt under lunchserveringen. En kvinna som beställt juice fick kokosvatten i stället och jag kunde inte slå in knapparna rätt på kassaapparaten heller. Jag var tvungen att sätta mig en stund. En kollega trodde att det var stress och jag hade ju jobbat väldigt mycket den senaste tiden.
Trodde anfallen var epilepsi
Anfallet gick över men kom tillbaka nästa dag. Emmy blev yr, förvirrad och fick en konstig smak i munnen. Hjärtat bankade och hon blandade ihop saker medan höger arm domnade bort.
— Jag fick kanske två anfall per dag i en vecka innan chefen sa att jag måste till doktorn. På vårdcentralen konstaterade läkarna att det inte handlade om stress. Det var snarare epilepsi eller svår migrän. Blir det värre måste du till sjukhus, menade de.
Misstänkt hjärntumör
Det blev värre. Emmys pojkvän, som hon träffat en månad efter ankomsten och som hon varit ihop med i nästan ett år, såg till att hon kom till akuten. Därifrån fördes hon direkt till neurologen där hon lades in för provtagning och observation.
— Läkaren som pratade med oss talade fackspråk. Jag förstod ingenting men min pojkvän föll ihop i mitt knä och började gråta. De har hittat något, sa han. ”De tror att du har en hjärntumör.” Jag fick fullständig panik så sköterskan fick ge mig lugnande medicin.
Den var elakartad
Emmy lades in men fick ringa sin mamma. Följande dag gjorde läkarna en magnetröntgen för att få veta hur stor tumören var. De måste dessutom gå in i skallen och ta en biopsi, en liten bit av tumören, för analys.
Provtagningen var en operation som tog sex timmar att genomföra. Efter analys av materialet fick Emmy besked om att hennes tumör var elakartad. Hon hade cancer. Återstod att ta reda på i vilket stadium den befann sig. Om den var i stadium I-II skulle den kunna behandlas. Var den däremot i stadium III-IV fick man koncentrera sig på att göra livet så drägligt som möjligt för Emmy den tid hon hade kvar.
— Tumören var i stadium II och möjligen III i ytterkanterna. Den satt dessvärre så illa till att den inte kunde opereras bort och då hade jag som mest 15 år kvar att leva men i värsta fall bara ett. Det var den 24 juli 2015, jag var 26 år och fick en dödsdom. Det kändes som att jag stod i ett hörn medan alla kastade stenar på mig. Det gjorde fruktansvärt ont! Vad skulle det nu bli av alla mina drömmar och framtidsplaner? Det enda jag kunde tänka på var att jag inte skulle få bli mamma. Jag kunde ju inte skaffa barn nu när jag visste att jag skulle dö och måste lämna dem.
Emmy bestämde sig för att åka hem till Sverige. Men efter biopsin fick hon inte flyga på sex veckor, det var för farligt. Hon bokade av en planerad resa till Nya Zeeland och insåg att hon kanske nu måste nöja sig med de resor hon redan hade gjort.
— Den jävla tumören förstörde allt! Jag var så arg på den och började kalla den Bruce när jag blev för trött på att säga ordet tumör. Ingen vet varifrån den kom, när eller varför jag fått den. Den kan ha kommit i Australien men jag kan också ha haft den sedan jag var barn. Det fanns en period i min barndom när jag svimmade ofta och plågades av huvudvärk, berättar Emmy.
En enda lång mardröm
De sex veckorna av väntan på att få åka hem blev en enda lång mardröm. Emmy var förtvivlad och så arg att hon bankade händerna i sin madrass när ingen såg på. Och inte blev det bättre av att hon läste på internet att bara fem procent överlever med hennes diagnos.
— Jag hade väldigt stor ångest men gjorde allt för att dölja det. Jag berättade bara glada nyheter för nära och kära. Inte ens mina föräldrar kände till den verkliga prognosen. Min pojkvän var väldigt ledsen men han fanns där för mig i alla lägen. Han skulle flytta till London med sitt arbete och tanken hade varit att vi skulle bo där. Nu gick det inte längre men han ville ändå inte göra slut.
Emmy skrev en lista på sådant hon ville göra innan livet tog slut. Hon ville fira jul en gång till, känna sig vackrast i världen en dag och se Niagarafallet. Hennes kropp skulle kremeras och begravas vid ett nyplanterat äppelträd nära en flygplats.
Förberedde sin egen begravning
— Jag tänkte att människor skulle kunna plocka med sig äpplen på sina resor. På så vis skulle jag ändå få resa ut i världen på något vis.
Emmy skrev ett tal till sina begravningsgäster också. ”Ni ska inte vara ledsna. Jag har levt ett bra liv. Nu ska ni ha roligt och äta god tårta.”
Allt för att döva sin ångest.
Klockan nio på morgonen dagen efter att Emmy hade landat i Sverige togs hon in på Universitetssjukhuset i Linköping. Hennes mamma hade sett till att läkarna på neurologen hade fått tillgång till hennes sjukjournal.
— Läkarna sa till min stora förvåning att det faktisk fanns en möjlighet att operera bort Bruce. Förutsättningen var att jag var vaken. Då tändes plötsligt hoppet igen! Jag ville ju inget hellre.
Blev sämre
Operationen som krävde 15 specialisters närvaro dröjde. Under tiden blev Emmy allt sämre. Till sist orkade hon bara ligga hemma i soffan om dagarna.
— En natt hände något underligt. Jag låg i min säng och vet inte om jag sov eller var vaken. Plötsligt såg jag mig själv gå längs en gång kantad av vackra träd och blommor. Jag kände mig glad och hoppfull. Det var så vackert. Framför mig såg jag en öppen port klädd i blommor och ur den strömmade ett starkt vitt ljus som inte alls störde mina ögon. Jag såg mig själv ligga i min säng och ännu en Emmy stod bredvid. Plötsligt ropade hon med bestämd röst: ”Ge inte upp! Låt inte Bruce vinna! Gå inte in där! Kom tillbaka!”
Med ett ryck satte hon sig upp i sängen. Den märkliga synen var borta men hon kunde inte somna om.
— Jag förstod att det inte alls var dags att ge upp.
Fick en stroke under operationen
Operationen genomfördes den 1 december 2015. Vitsen med att Emmy skulle vara vaken var att läkarna då kunde se hur hon påverkades. Så länge hon kunde tala och röra höger arm fortsatte de. Vid minsta påverkan måste operationen avslutas.
— Jag minns att jag sa att jag ville ha Bruce efteråt för att bränna honom och stampa på hans aska. Läkaren skrattade och sa att han redan hade skickat iväg det mesta till labbet. Det som fanns kvar ville jag verkligen inte ha, sa han.
Operationen avbröts efter fyra timmar när Emmy började prata konstigt. Hon sövdes och läkarna gjorde sig beredda att sy ihop hennes huvud med de 47 stygn som krävdes. Då drabbades hon plötsligt av en stroke.
— Eftersom läkarna redan var där kunde de behandla hjärnblödningen direkt, säger Emmy. Jag är väldigt tacksam för det. Det tog åtta timmar att behandla stroken, sy och avsluta operationen.
Lärt sig att tala och skriva på nytt
Efter 18 timmar på uppvaket insåg Emmy att hon satt i en rullstol och åt soppa. Hon kunde inte längre prata och höger sida var förlamad.
— Jag tänkte på engelska och kunde bara säga ”ja, nej och skit samma”. Men jag var glad ändå. När jag kom upp på avdelningen fick jag ligga nerbäddad ensam i ett tyst rum. Det var så lugnt och skönt. Sedan kom mina föräldrar och min lillasyster.
Emmy har sakta men säkert lärt sig tala både svenska och engelska på nytt. Hon skriver och räknar igen och hon tränar både kroppen, minnet och förmågan att vila.
— Jag uppmanades att sätta upp några mål för det närmaste halvåret och valde att kunna tala, röra mig och resa till London. I februari for jag dit. Därifrån reste vi vidare till Edinburgh, Toulouse och Paris innan vi återvände till London. Jag nådde alla mina mål inom tre månader.
Bättre och bättre för varje dag
Emmy berättar att en fjärdedel av det som tidigare fanns i hennes skalle är borta efter operationen. Hjärnan har fått gott om plats och fungerar bättre och bättre för varje dag. Bara 10–20 procent av tumören finns kvar. Det får hon leva med. Niagarafallet vill hon fortfarande se och ett annat mål är att bila runt i USA i tre, fyra månader. Först om fem år vill hon bilda familj och få barn.
— Jag vill först se hur det går med Bruce, säger hon. Min läkare säger att jag kan leva tills jag blir hundra men jag kan också bli överkörd och dö i morgon. Mer än så vet vi inte, säger Emmy där hon sitter bland sina flyttkartonger hemma i Forsheda. Om bara några dagar bär det återigen av till London. Den här gången för gott, hoppas hon. Men var tredje månad måste hon hem till Sverige för läkarbesök.
— Jag hoppas få jobba med cancersjuka barn i London. Kanske kan jag med min speciella erfarenhet vara till stöd och hjälp för barn som drabbats eller för deras ofta under sjukdomstiden bortglömda syskon. Många vill ofta inte prata om sin cancer men ibland vill de det. Då kan det kanske vara till tröst och stöd om jag berättar vad jag har varit med om.
Fotnot: Efter operationen i Sverige videobloggade Emmy under rubriken ”Episodes about Cancer” som ligger på Youtube för att stötta och ge hopp till andra människor med cancer.
Av Monica Antonsson
Foto: Tommy Hvitfeldt, privata