Emma var 11 år när hon utsattes för sexuella övergrepp
Hon var så förväntansfull som bara en elvaåring kan vara. Emma Inganäs, skulle åka på scoutläger, en av årets höjdpunkter. Hon älskade scoutlivet med gemenskap och aktiviteter.
Föga anade Emma att just detta läger skulle sätta mörka avtryck i hennes inre, göra det svårt för henne att fortsätta vara barn och ge henne smärtsamma minnen som plågat henne tills för bara något år sedan…
I det lilla småländska samhälle där hon växte upp fanns egentligen bara två fritidsalternativ. Antingen spelade man fotboll eller så var man med i kyrkan. Emmas föräldrar var inte sportintresserade så för dem var det kyrkan som gällde och båda två var scoutledare.
Emma kom därför tidigt i kontakt med scoutrörelsen och hon var inte särskilt gammal första gången hon deltog på ett scoutläger. Efter det var dessa läger alltid en höjdpunkt på sommarloven.
I dag hade detta betecknats som våldtäkt mot barn
Sommaren 1984, när hon var 11 år, skulle hon dela tält med en fem år äldre pojke som hon kände väl och litade på. Hon glömmer aldrig den där kvällen när de gått och lagt sig och han började klia henne på ryggen och det tyckte hon om.
Trevande händer
Men plötsligt fanns hans händer på ställen där de inte skulle vara och Emma var för liten för att förstå vad som egentligen hände. Allt kändes bara fel och smutsigt.
– Han förgrep sig på mig, säger Emma som är 45 år idag.
– Han hade aldrig sin snopp inne i mig, men jag glömmer aldrig hans trevande händer då han undersökte mitt sköte. I dag hade detta betecknats som våldtäkt mot barn.
– Jag tror inte att han ville göra mig illa eller plåga mig, säger hon och skakar på huvudet. Han hade förmodligen aldrig utforskat någon kvinnokropp och han tänkte säkert inte på åldersskillnaden mellan oss eller hur fel det var.
Emma förstod inte vad hon hade varit med om och saknade vokabulär för att beskriva händelsen.
I dag vet alla barn att det kvinnliga könsorganet kallas snippa, men det ordet existerade inte när hon växte upp och penetration fanns inte i hennes begreppsvärld. Hon kunde inte beskriva det hon varit med om och därför var hon tyst väldigt länge.
– Kvällen efter övergreppet bytte jag tält och sov tillsammans med min storasyster.
Redan på lägret började det göra ont inne i henne och när hon kommit hem flyttade hon in i ett skal. Hon fortsatte med skolan och scoutlivet, men känslan av att det var fel på henne växte sig allt starkare. Hon såg sig själv som smutsig och äcklades över sin egen kropp.
Visst hände det att jag blev förälskad och till och med kär, men så fort jag insåg att det var ömsesidigt drog jag mig undan
– Jag gjorde mig själv till ett offer, säger hon.
Den söta, pigga, glada och påhittiga Emma genomgick en personlighetsförändring.
Hon slöt sig som en mussla, blev inåtvänd och tystlåten och kunde inte anförtro sig åt någon – kanske främst för att hon saknade många minnen från den tiden efteråt.
Både hon och hennes storasyster Anna tror att hon berättade om händelsen först tre-fyra år senare och att det var systern hon anförtrodde sig åt.
Fick självmordstankar som 15-åring
De mörka funderingarna grodde och när hon var 14-15 år började Emma få självmordstankar. Hon kände sig inte värd att älskas, allra minst av sig själv, och trots att hon hade starka band till sin familj började hon se döden som den enda utvägen.
– Jag kunde inte tänka mig ett liv utan man och barn, men jag trodde aldrig att det skulle kunna bli verklighet för mig. Då var döden en bättre utväg, jag vågade ju inte gå in i några relationer med det motsatta könet. Visst hände det att jag blev förälskad och till och med kär, men så fort jag insåg att det var ömsesidigt drog jag mig undan.
Emma klarade inte av några nära förhållanden och fick panik när någon kille visade intresse. Hon var ju spottad, hånad, förbrukad och använd, så vem skulle vilja ha henne? Då var det bättre att utplånas, grubblade hon.
Emma gjorde aldrig några självmordsförsök men tankarna lämnade henne ingen ro.
Gick i terapi i USA
När hon i början av 90-talet åkt som utbytesstudent till USA märkte värdmamman att hon inte mådde bra och frågade henne om hon ville gå i terapi.
– Det var ju inte så vanligt i Sverige vid den tiden, men i USA var det utbrett och värdmamman hade själv gått i terapi. Hon föreslog ett program med inriktning på att man som människa själv kan välja hur man ser på sitt liv. Detta tilltalade mig.
Emma började gå i terapi och kände att det var det bästa hon gjort. Terapeuten satte fingret på ömma punkter och plockade sönder hennes problem bit för bit. Han trodde inte att hon innerst inne ville dö utan gjorde klart för henne att det var tankar och känslor hon delade med många andra tonåringar.
– Han var lugn och lyhörd. Vi fick väldigt fin kontakt, samtalen var långa och djupa och jag kände att jag hade träffat en människa som verkligen såg mig.
Det var med sorg i hjärtat hon skildes från honom när året som utbytesstudent var till ända och hon åkte hem till Sverige.
– Det var tufft när jag kom hem och jag brottades fortfarande med mörka tankar. Mina föräldrar såg att jag inte mådde bra och de tyckte att jag skulle fortsätta att gå i terapi.
Mörk självbild
Emma kämpade på men kände sig fortfarande misslyckad och hade en mörk självbild. Hon såg bara det svarta och hade helt och hållet förträngt den hon en gång var: en söt och kul flicka som alltid hade saker på gång.
Alla hennes positiva egenskaper hade tryckts undan efter övergreppet. Som tonåring och ung kvinna ville hon varken vara vacker eller attraktiv – var man det blev man bara våldtagen…
Den mörka självbilden bar hon med genom åren även om hon kunde skönja ett litet ljus. När hon var 23 bestämde hon sig för att flytta till Stockholm för att studera.
– Det var en väldigt rolig tid samtidigt som jag var oerhört rastlös, minns hon. Men jag fick bra kompisar som delade mina kulturella intressen, att hänga på krogen var inte min grej.
Hon och livet började samsas riktigt bra. Emma hade killar men hon såg sig fortfarande som något av ett offer. Men hon trivdes i Stockholm och stannade kvar när hon var klar med sina studier.
Mötte kärleken
Och 2003 förändrades allt. Då träffade hon Gustav som i dag är hennes man. Han fick henne att inse att kärlek mellan två personer är något väldigt fint och hon började hoppas på att hennes gamla flickdröm om man och barn nog ändå skulle kunna bli sann.
– Det blev den, säger hon med ett varmt leende. Vi gifte oss och i dag är vi föräldrar till Olle och Ingrid.
Men såret i Emmas inre fanns kvar och inget tycktes hjälpa fullt ut. Inte förrän hon för tre år sedan kom i kontakt med en kvinnlig terapeut som totalt vände ut och in på hennes destruktiva självbild.
Hon började med att säga att Emma var vacker, och det var det sista hon ville höra!
– Hon förklarade att hon kunde hjälpa mig under förutsättning att jag själv var beredd att göra jobbet.
Kan jag hjälpa en enda människa till ett bättre liv så är det värt det.
Emma fick läxor och träffarna med terapeuten var oerhört viktiga. Sakta började hon läka från botten av sig själv. Hon insåg att hon hade ett val, och måste slänga sin offerkofta om hon ville nå det liv hon drömde om. Hon måste sluta att förvägra sig själv att ta plats och att känna sig i underläge.
Hon fick gå tillbaka till övergreppet och titta på det med vuxna ögon – och insåg då att det som hänt inte var hennes fel.
– Jag har kommit underfund med att saker och ting sker, men att det inte lönar sig att vara arg och bitter. Det har varit en utmanande process, men för mig det enda sättet att bli hel.
I dag har hon, med terapeutens hjälp, lagat sig själv och är stolt över den nya Emma. Hon är en levnadsglad, klok, andlig kvinna i medelåldern som gått igenom mycket.
– Det har gjort mig rolig, modig och lite knäpp, säger hon med ett skratt. Tack vare dessa nya insikter har jag äntligen kunnat skriva den bok som jag velat skriva sedan jag var 18 år.
– Kan jag hjälpa en enda människa till ett bättre liv så är det värt det.
Av Anna Lindau Backlund