Emma: ”Min mamma försökte manipulera mig”
Mina ryggproblem började med en diffus smärta när jag var i 20-årsåldern. Jag hade just börjat läsa på universitetet och antog därför att det berodde på obekväma sittplatser i föreläsningssalarna. När jag sedan började jobba blev värken värre. Det spekulerades i om det kunde finnas en koppling till en ridolycka i tidiga tonåren då jag blivit avkastad av en häst, men läkarna hittade inga fysiska fel och skickade mig vidare till en sjukgymnast. Jag gick till ett flertal sådana genom åren men det gav mig bara tillfällig lindring.
Ryggen fortsatte att ställa till det genom åren. Jag fick låsningar och värk av att bära mina barn när de var små, men jag hade mer eller mindre vant mig vid att leva med smärtan. Men när barnen passerat 10-årsåldern förvärrades problemen över en natt. Jag tvingades sjukskriva mig flera veckor varje månad och det blev helt ohållbart.
Protesterade högljutt
Nu fanns det bara ett alternativ och det var att börja ta starka smärtstillande tabletter. Tack vare dem klarade jag jobbet och vardagen började fungera på nytt. Dock fick jag inte längre lov att köra bil. Det blev en viss omställning av familjens rutiner, men det största motståndet kom från ett oväntat håll. Det blev problem med min mamma som protesterade högljutt mot att jag inte längre kunde skjutsa henne när hon behövde det.
Mamma hade alltid haft stora krav på mig som dotter. Under min uppväxt förväntades jag välja henne i alla lägen. Om jag valde att spendera en söndag med mina vänner i stället för att gå på loppmarknad med henne så blev hon stött. Om hon och pappa bråkade var det självklart att jag skulle stå på hennes sida. Och gjorde jag inte det gav hon mig väldigt dåligt samvete i efterhand.
Nu handlade mammas protester mot att jag tog starka mediciner egentligen om att jag inte längre skulle kunna köra runt henne. Min pappa hade dött året före och efter det blev min mamma ännu mer av en martyr än tidigare. Hon hade själv bil och körkort men hittade gärna anledningar till att få mig att köra i stället för att hon ville ha sällskap. Hon hade haft problem med ett knä och när hon sa att värken gjorde det besvärligt så var det extra svårt att säga nej. Jag kunde ju inte gärna anklaga henne för att ljuga även om jag ofta misstänkte att hon åtminstone överdrev.
Känslomässig stress
Nu när jag inte längre kunde köra bil hade jag en giltig ursäkt att säga nej. Men det hade hon svårt att acceptera och försökte få mig att testa alternativa behandlingar i stället för medicinerna. Kanske var det den alltmer uppenbara egoismen i hennes beteende som fick mig att tröttna. Jag började prata om hennes beteende med några av mina väninnor och ju mer jag berättade, desto tydligare framstod ett mönster.
Jag insåg att intensiteten i mina ryggproblem stod i direkt relation till hur mycket stress jag hade att hantera. Speciellt känslomässig stress, och det var ofta förknippat med min mamma. Det här var en insikt som fick enorm betydelse för mig. I stället för att fokusera på det fysiska riktade jag min uppmärksamhet på det känslomässiga. Jag började gå i samtalsterapi och det hjälpte mig att hantera mamma och hennes krav på mig.
Jag tror att jag förmodligen har någon fysisk skada i ryggen som skapat grundproblematiken men att stress gör det värre. Att jag själv kan påverka situationen har dock gett mig ett nytt lugn och jag ser ljust på framtiden. Och numera har jag inga problem med att säga nej till min mamma när jag vill eller behöver, och det i sig är en fantastisk förbättring.
”Emma”