Emil tvingades bo hos en pedofil
När höjdhoppsstjärnan Patrik Sjöberg 2011 gick ut och öppet berättade om de övergrepp han som ung utsatts för av sin tränare betydde det mycket också för andra utsatta unga. Emil är en av dem. Sjöbergs berättelse gav Emil modet att efter många års tystnad äntligen avslöja vad han själv utsatts för av mannen i stödhemmet där han bodde på helgerna under sina tidiga tonår.
Emils historia börjar med att han som 13-åring blev placerad i ett stödhem när hans mamma behövde avlastning. Men det som skulle bli en lugn och trygg miljö blev i stället ett helvete. Emil våldtogs av den trettio år äldre mannen.
– Det höll på i fyra år och jag kommer aldrig att glömma hur ont det gjorde, både mentalt och fysiskt, säger Emil och skakar på huvudet.
Han klappar en av sina tre hundar. Huset han bor i med sin fru ligger idylliskt inbäddat i ett av Sveriges vackraste naturområden. Här får Emil ro till att bearbeta sin traumatiska uppväxt.
– Det är skamligt att berätta att man har blivit våldtagen av en annan man. Jag kände mig smutsig. Det har satt sina spår i min själ för alltid, säger Emil och ser ut över ängarna utanför fönstret.
Han kan i dag, 43 år gammal, se att han var ett tacksamt offer för pedofilen. Emil saknade trygghet. När han var 2 år försvann hans pappa ur tillvaron. Hans mamma träffade en man som misshandlade henne och Emils behov av kärlek och omsorg sattes åt sidan. Det gjorde att han mådde dåligt och blev utåtagerande.
Till slut vägrade Emil att gå till skolan och socialtjänsten kopplades in. Hans mamma, som både arbetade och studerade på heltid, orkade inte ta hand om sin son. Hon var slutkörd och ville ha avlastning. Emil placerades i ett stödhem på helgerna.
Men den då 43-årige mannen som han skulle bo hos var allt annat än stabil.
– Han bjöd på öl till maten. Sedan blev det starksprit. Jag, som aldrig hade druckit alkohol innan, blev aspackad varje helg, berättar Emil, som även bodde hos mannen delar av sommarloven.
Kriminella rumskamrater
Emil delade rum med andra ungdomar som rånat butiker eller gjort inbrott. De bodde där för att få stöd och hjälp att komma ifrån det kriminella livet. Tonen och atmosfären var stundtals hård och Emil kände att alkoholen fick honom att slappna av. Och det var då mannen slog till.– Det började som en lek. Han sa att han hade glömt bädda min säng och att jag fick sova hos honom i stället. Jag var berusad och la mig därför bredvid honom, säger Emil.
Mannen antastade Emil på olika sätt. En kort tid senare våldtog han Emil, som var berusad.
– Jag minns fortfarande smärtan, den kommer jag aldrig att glömma, säger Emil.
Han tar en paus innan han fortsätter berätta om våldtäkterna, som fortsatte helg efter helg.
– Han sa att det var naturligt att män gjorde så här med varandra. Vad visste jag? Jag litade på honom och kände att utan honom så skulle jag inte klara mig.
I dag kan Emil se att mannen var manipulativ och han själv var en osäker tonårspojke, där mannen blev hans trygga punkt i tillvaron. Emil vågade inte berättade för sin mamma eller någon annan vuxen vad han utsattes för. Han var rädd för att inte bli tagen på allvar och skämdes för att ha druckit så stora mängder sprit. Dessutom lovade mannen att ge Emil allt han pekade på, bara han höll tyst.
– Jag fick massor av presenter. Jag levde i en bubbla som jag inte kunde se utanför och förstod inte riktigt vad som hände.
Ingen tillsyn
Ingen från kommunen inspekterade hemmet när Emil bodde där, och ingen frågade någonsin om han trivdes.
– Jag kanske hade vågat berätta om någon hade satt sig ner och verkligen lyssnat på mig eller på de andra pojkarna. För jag är övertygad om att jag inte var den ende som mannen förgrep sig på, säger Emil och häller upp en kopp kaffe.
Han konstaterar dystert att han var i händerna på en man som utnyttjade att han var ett barn som ingen brydde sig om. En man som berättade för hans mamma hur duktig han var och hur bra han trivdes. Det fick Emils mamma att känna sig trygg.Emil mår illa när han tänker på att mannen fick 8 000 kronor per barn plus lön.– Indirekt fick han ju faktiskt betalt för att ha sex med mig, säger Emil och slår ut med armarna.Han är påtagligt upprörd, men blir lugn när han gått ut en stund i trädgården för att hämta luft.Vändpunkten kom när Emil var 17 år. Han blev kär i en flicka och började ifrågasätta varför han hade sex med en äldre man.– Det kändes så fel alltihop. Men mannen tyckte att jag skulle lugna ner mig och sluta träffa tjejer i min ålder. Det ville jag såklart inte, säger Emil.
Drog sig undan
Emil drog sig undan alltmer från mannen och bodde hos sin flickvän på helgerna. När han var 19 flyttade de ihop och några år senare fick de en son. Emil fick arbete som hantverkare och försökte glömma det han hade varit med om. Men mannen som våldtagit honom vägrade att släppa taget.
– Jag tror att han var rädd för att jag skulle berätta för andra vad han hade gjort. Det var nog därför som han började charma min sambo. Han lockade med att fixa en lägenhet med låg hyra.
Det var ett erbjudande som Emils sambo nappade på. Men ju oftare mannen besökte familjen och började krama hans son, des-to mer växte ilskan inom Emil. Eftersom han var aktiv i hemvärnet hade han vapen med ammunition hemma, och en dag när mannen kom på besök i bostaden var Emil nära att döda honom.
– Jag la mig på taket med ett skarpladdat gevär och siktade mot hans huvud när han stod utanför huset och pratade med min sambo. Just som jag skulle trycka av tänkte jag: Nej det är inte värt det. Tänk om jag skjuter mitt barns mamma i stället. Jag slutade inom hemvärnet och lämnade tillbaka geväret, för jag ville inte frestas att göra om det.
Men hatet mot mannen växte sig allt starkare, ju mer Emil förstod vad han faktiskt hade gjort mot Emil.
– Jag mådde dåligt och försökte ta livet av mig två gånger. Jag blev räddad av min sambo i sista stund. Men jag kunde fortfarande inte berätta för henne vad som hänt – jag skämdes för mycket.
När deras andra barn hade fötts flyttade familjen till ett annat hus. Men bråken med sambon blev till slut för mycket och separationen var ett faktum.När sambon började lämna barnen till mannen som barnvakt fick Emil nog. Och efter hård kamp slutade hans söner vara där.– De har sagt att han inte har rört dem. Och det litar jag på, säger Emil och tar fram ett fotografi på sönerna.Han ler och säger att han är stolt över dem. När det känts som mörkast har han tänkt på dem.
Brakade ihop
För tre år sedan brakade Emil ihop. Han blev deprimerad och drack stora mängder alkohol på helgerna. Emil blev sjukskriven. Det förflutna hade hunnit ikapp honom.
– Ljuset i mörkret var att jag träffade en ny kvinna och vi gifte oss. Stödet från henne och mina vänner fick mig att äntligen våga berätta.
Emils mamma blev så upprörd att hon genast gjorde en polisanmälan om våldtäkt mot barn. Polisen tog emot anmälan, men utredningen las ner: eftersom våldtäkterna skedde i slutet av 1980-talet så är brottet preskriberat.
Emil tycker att preskriptionstiden på tio år för att kunna döma någon för detta brott borde tas bort. Nu är det för sent för hans egen del att få upprättelse på detta sätt. Men det är viktigt att andra ska få den möjligheten, anser han.
– Tio år är ingenting – det är den tid det nog tar för många att våga berätta. Det innebär att de som utsatts för våldtäkt som barn inte kan sätta dit sina plågoandar i vuxen ålder, säger Emil.
Han har i efterhand fått veta att mannen blivit polisanmäld, misstänkt för sexuella övergrepp, redan innan Emil placerades hos honom.
– Kommunen har sagt att de litade på den här mannen och att de gått efter sina rutiner. De kan inte göra något, eftersom brottet är preskriberat, säger Emil och tar upp en av sina sju katter i knät. Han försöker nu gå vidare i livet. Emils högsta önskan är att mannen blir dömd. Inte bara för Emils skull, utan för att mannen inte ska ge sig på andra barn.
– Jag kommer aldrig att glömma det han har gjort mot mig. Jag är dömd till en inre smärta resten av mitt liv, medan han fortfarande går fri.
Av Therése Weber Cedergren