Elisabeth: Jag kom på min man med en annan kvinna
Micke och jag hade levt tillsammans i över 15 år. När vi träffades hade varken han eller jag varit ihop med någon annan på allvar och vi gjorde som man skulle: flyttade ihop, fick barn och köpte hus.
När barnen närmade sig skolåldern märkte jag att Micke blev mer undanglidande. Vi hade inte riktigt lika mycket att prata om längre och livet kretsade mest kring vardagslogistik. De senaste åren hade varit tuffa ekonomiskt, särskilt som varken jag eller Micke är bra på att hålla i pengar.
En mardrömssyn
Ändå var jag rätt nöjd med livet, och hade ingen annan tanke än att han också var det. Därför kom det som hände som en blixt från klar himmel.
Det var tisdag, och jag tog för en gångs skull en promenad på lunchen. Jag bestämde mig för att gå förbi vårt hus för en snabb kopp kaffe innan jag vände tillbaka. På uppfarten stod bilen som Micke kört till jobbet samma morgon.
Jag klev in, letade och ropade efter honom, men inget svar. Plötsligt hörde jag hur duschen gick i gång på övervåningen. När jag öppnade badrumsdörren väntade en syn som jag aldrig kommer att glömma. Hur förbereder man sig på att se sin man i full färd med en annan kvinna i duschen?
Jag skrek till, vände mig om och sprang ner för trappan med tårarna rinnande. På väg ut ryckte jag med mig bilnyckeln, tog bilen och körde iväg. Micke arbetade en mil utanför stan och skulle knappast kunna ta sig tillbaka till jobbet utan den.
Jag körde i desperation, utan mål, medan tankarna snurrade. Vem kvinnan var hade jag ingen aning om, men jag insåg att mitt och Mickes äktenskap var slut. Det fanns inte på kartan att jag skulle kunna ta i honom efter vad jag sett.
Efter någon timme lyckades jag samla mig så pass att jag kunde meddela mitt jobb att jag inte skulle komma tillbaka den dagen. Tårarna hade för länge sedan slutat rinna, i stället bubblade ilskan upp. Jag skickade ett sms till Micke, skrev att jag tänkte hämta barnen och att han måste vara ute ur huset innan vi kom hem. Som väntat fick jag inget svar, och när jag låste upp ytterdörren var min puls skyhög. Jag skulle aldrig ha orkat möta honom just då.
Ville inte gråta
Det slapp jag också. När barnen somnat stålsatte jag mig och ringde upp honom, men när vi väl lagt på fick jag anstränga mig för att inte slänga telefonen i golvet av ilska. Där och då bestämde jag mig för att inte gråta en tår till över honom. Och även om jag inte hållit löftet fullt ut så har jag åtminstone försökt.
Det dröjde inte länge förrän Micke flyttat till sin nya kvinna, som hette Kristina. Han levde kärnfamiljsliv med henne och hennes två barn, och lämnade mig och sina egna barn i sticket. Samtidigt krävde han än det ena, än det andra och förväntade sig att jag skulle låta honom hållas. Men han kunde inte ha haft mer fel.
Det var som om ilskan hjälpte mig framåt och fick mig att orka. Att kunna ta tag i det praktiska kring vårt hus, vår bil och sådana saker. Ingen av oss hade råd att behålla huset på egen hand, så mitt i allt blev jag tvungen att ordna med försäljning och hantera strulet när jag och Micke skulle enas om priset, köpare och annat.
Stol över mig själv
Jag levde i ett slags limbo det följande året. Ofta undrade jag vad som hänt om jag helt enkelt struntat i lunchpromenaden den där dagen. Än i dag vet jag inte hur länge Micke och Kristina haft en relation – och jag har aldrig velat veta. Jag har mest bara varit arg.
Men nu är det som att jag ser solen igen. Barnen har klarat sig bra, vi har flyttat och bor i en lägenhet. Jag och Mickes kontakt är fortfarande minst sagt frostig, men vi har hittat sätt att hantera det på. Skilsmässan blev smutsig, men jag är stolt över mig själv för att jag tog mig igenom den och höll ihop. Och jag vet att klarade jag det här så klarar jag allt.
Elisabeth
