Elisabet Höglund berättar om barnlösheten
Elisabet Höglund gick ut skolan med toppbetyg, har flera SM-guld i cykel, en lång och framgångsrik journalistkarriär och två På spåret-segrar i bagaget. Känslan av att hela tiden vilja visa vad hon kan är en revansch mot barndomens mobbare men också mot hennes egen mamma.
Först som 25-åringen lyckades hon flytta hemifrån. En snöig nyårsafton 1969 packade hon den röda Opeln med gitarr, cykel och skidor och körde till Borås.
– Jag försökte flytta redan när jag gick på universitetet, men då la sig min mamma på golvet och sparkade och skrek. De blev hysteriska, och jag var för svag och orkade inte ta den konflikten. Men när jag kom till min etta i Borås den nyårsnatten, och låg på madrass på golvet med tänt ljus, då var det den bästa stunden i mitt liv. Jag var fri! säger hon i en intervju med Expressen.
Elisabet Höglunds man
Känslan av att vilja vara fri har sedan följt henne genom livet. Hon hamnade ofta i rollen som älskarinna och hade affärer med gifta män. Tanken på att inleda ett seriöst förhållande, gifta sig eller skaffa barn fanns inte förrän efter hon hade fyllt 40.
– Jag ville inte binda mig, och då var det ganska bekvämt att ha ett förhållande vid sidan av. Jag behövde inte ta ansvar för en sådan relation. Samtidigt började jag känna mig kränkt och förnedrad av att alltid vara den andra kvinnan. Ingen tyckte om mig tillräckligt mycket för att skilja sig för min skull. Till slut valde jag att leva ensam i sju år innan jag träffade Bosse.
Fick aldrig bli mamma
När Elisabet Höglund träffade sitt livs kärlek Bosse hade hon precis fyllt 50. Hon finner fortfarande en sorg i att hon aldrig fick bli mamma.
– Mina föräldrars olyckliga äktenskap hade säkert också en avskräckande effekt. Men framför allt var det friheten, och det hade inget att göra med att jag inte tyckte om barn. Jag tycker jättemycket om barn och hade inget hellre önskat än att jag hade fått det. En liten dotter! Jag hade till och med bestämt vad hon skulle heta, säger Elisabet Höglund till Expressen.
– Jenny. Det tyckte jag var fint. Men det blev ingen Jenny.