Efter hjärtbytet: Nu är jag Petra 2.0

När Petra Nordén 54, mådde som sämst var hennes enda tanke att hon ville få en möjlighet att överleva så att hon kunde följa sina tonårssöners uppväxt.

Men prognosen var mycket dyster. Hennes hjärta var i så dåligt skick att hon inte ens orkade gå upp för trappan till övervåningen i villan i Råå söder om Helsingborg.

Utan en hjärttransplantation skulle hon högst ha några år kvar att leva.

– En kväll var jag så trött på allt så jag vräkte i mig en massa sömntabletter, berättar hon.

Det blev vändpunkten. När hon vaknade upp på sjukhuset inleddes processen som skulle leda till att hon fick genomgå den livsnödvändiga hjärttransplantationen.

– Det känns som jag fått ett nytt liv. Jag är så oerhört tacksam mot donatorn och dennes familj som gett mig en ny chans. Det är en gåva som jag ska vara mycket rädd om, säger hon.

Stor kontrast mot förr

Hos Petra är villan är full av flyttkartonger. Det har det gått nästan två år sedan hon genomgick hjärttransplantationen. Ett nytt kapitel är på väg att öppna sig i hennes liv.

– Nu känner jag mig tillräckligt stark att klara av det. Jag mår bra i dag, men jag måste vara rädd om mig. Jag är mycket infektionskänslig på grund av all immunhämmande medicin jag måste ta.

Kontrasten mellan den gamla Petra och den nya Petra 2.0, som hon kallar sig själv med ett leende, är märkbar. Nu springer hon utan problem upp för trappan till övervåningen.

k

– Tidigare var jag tvungen att stanna och vila mig minst en gång, berättar hon.

Men resan till där hon befinner sig i dag har varit lång och svår och som sagt även innefattat ett självmordsförsök.

– Som tur var tog jag tydligen inte så mycket sömntabletter som jag själv trodde. Det var inte så genomtänkt och välplanerat. Jag var bara trött på att vara så sjuk, berättar hon.

Petras sjukdomshistoria började sommaren 2012 med att hon märkte att hennes fingrar och vader svullnade upp. I början reagerade hon inte på det utan trodde det berodde på värmen.

– Men en kväll när jag skulle gå en runda kände jag att jag inte orkade. Jag kom inte längre än runt hörnan innan jag segnade till marken.

Petra förstod att det var något fel och kontaktade sin husläkare som tog flera prover på henne.

– Hon ringde sedan klockan 18 en fredagskväll och började med att säga ”bli nu inte orolig”. Men det räckte för att jag verkligen skulle bli orolig, säger Petra med ett leende när hon minns tillbaka.

Läkarens råd räddade livet

Husläkaren berättade att ett av proverna visade att det var något som inte riktigt var som det skulle med Petras hjärta. Hon rekommenderade att hon tog vätskedrivande medel under helgen.

– Den helgen kissade jag ut 3,8 kilo vätska som jag samlat på mig. Min husläkare räddade mitt liv. Om hon inte rått mig att ta vätskedrivande hade jag inte överlevt.

Samtidigt remitterade husläkaren Petra till en kardiolog och hon fick gå igenom en lång rad olika undersökningar av hjärtat.

– Vid en ultraljudsundersökning av hjärtat såg de att ena förmaket var förstorat.

För Petra var det ett chockerande och överraskande besked. Hon hade alltid känt sig kärnfrisk och idrottat och motionerat i hela sitt liv utan att känna att det var något fel på henne.

– Men nu fick jag även återkommande hjärtflimmer och tvingades åka till sjukhus för att få elkonverteringar som fick hjärtat att slå som det skulle.

Ändå försökte Petra leva som vanligt och arbetade som administratör i sin och maken Niklas företag. Ett av deras stora fritidsintressen tillsammans med sönerna Philip och Eric, som i dag är 17 respektive 23 år gamla, var alpin utförsåkning.

– Lördagen den nionde november 2013 var det städdag i backen på Vallåsens skidanläggning i Halland där våra söner var aktiva och jag och min man var med för att hjälpa till. Dagen innan hade jag varit på en elkonvertering och jag kände att det nog inte var så bra för mig att gå där i backen.

Något allvarligt hade hänt

Senare samma kväll åkte hon till en väninna när hon plötsligt upplevde att hon inte kunde få fram det hon ville säga.

Se också: Nicolas, 4, överlevde tack vare annat barns hjärta:

Efter reklamen: Nicolas, 4, överlevde tack vare ett annat barns hjärta

– Jag hade en mening i huvudet, men jag kunde inte säga den. Min väninna blev orolig, men efter att jag suttit en stund kände jag att jag kunde köra hem, vilket naturligtvis inte var så klokt.

Men när hon kom hem var det uppenbart att något allvarligt hänt. Hennes söner reagerade på att hon pratade konstigt och när hon gick ut i badrummet såg hon att högra sidan av hennes ansikte hängde ner.

– Min äldsta son ringde Niklas som var och handlade i affären några kvarter härifrån och sa att det var något konstigt med mig.

När Niklas kom hem ringde de en ambulans och operatören förstod omedelbart på beskrivningen att det handlade om en stroke.

– Det var allvarligare än vad jag först trodde, men jag kom snabbt till sjukhuset och det gjorde att jag klarade mig bra. De enda men jag fick efter stroken är att jag kan bli lite hjärntrött ibland och att jag har problem med avståndsbedömning.

Det var i samband med undersökningarna efter stroken som Petra fick beskedet att hon hade ett medfött hjärtfel - non-compaction kardiomyopati - som ofta inte visar sig förrän man är i 45-årsåldern.

– Att jag skulle haft ett fel på hjärtat under alla år var ett chockerande besked. Jag har alltid känt mig fysiskt stark. Det enda jag reagerat på är att jag alltid har haft lätt för att samla på mig vätska.

Kardiologen skrev ut blodtryckssänkande medicin och betablockerare som skulle få Petras hjärta att arbeta lugnare och mer effektivt. Men hon fick oftare och oftare förmaksflimmer och tvingades flera gånger åka till sjukhuset för elkonvertering.

– Jag tappade räkningen på alla gånger min man körde mig till sjukhuset här i Helsingborg. Jag kunde somna på kvällen och sedan vakna med förmaksflimmer. Det blev bara värre och värre och jag blev tröttare och tröttare.

Gjorde självmordsförsök

Till slut kom det så regelbundet att hon inte hann mer än ut från sjukhuset efter en elkonvertering förrän hjärtat började slå oregelbundet på nytt.

– Jag fick naturligtvis inte dricka vin, men jag började med det för att lindra min ångest.

Det var en sådan kväll som hon frustrerad över sin situation och desperat tog en överdos sömntabletter. Hennes man hittade henne i soffan i vardagsrummet med tomma burkar bredvid sig på bordet.

– Jag låg sedan inlagd på psykiatrisk klinik i tio dygn. Min hjärtläkare kom dit och gjorde ett EKG. Sedan berättade han att han kontaktat transplantationsenheten i Lund som skulle titta på mitt fall.

För Petra var det ett omtumlande och glädjande besked – kanske skulle hon få chansen att komma ut ur sin nu nuvarande desperata situation och få möjligheten till ett aktivt liv igen.

– Men det är en omfattande process innan man sätts upp på transplantationslistan, berättar hon. Först måste läkarna konstatera att hjärtat är i så dåligt skick att det måste bytas och sedan ska de bedöma om man själv är tillräckligt frisk för att klara en transplantation.

Undersökningarna av Petra inleddes i Lund sensommaren 2018 och fortsatte till februari 2019. Sedan hörde hon inget från transplantationsteamet på flera månader.

– En kväll i juli satt jag i bilen när min kontaktperson i Lund ringde upp. Kan du köra in till sidan sa han och berättade sedan att de bedömt att mitt hjärta var i behov av att bytas.

Glädjen och lättnaden hon kände var obeskrivlig.

– Det hade gått så långt att jag inte orkade någonting längre. När jag skulle gå upp för trappan till övervåningen kändes det som om jag skulle bestiga Mount Everest.

Petra var rädd för att hinna dö

Den tredje augusti sattes Petra upp på transplantationslistan för ett nytt hjärta. Hon fick beskedet att hon alltid skulle ha sin telefon på sig och vara förberedd på att ta sig från Råå till Lund med kort varsel.

– Om jag tänkte resa bort mer än fem mil från Lund var jag tvungen att ringa och berätta det, säger hon.

Samtidigt fick hon veta att den genomsnittliga väntetiden på en hjärttransplantation var 3-6 månader. Hon fick vänta i drygt sex månader, men hon var aldrig rädd för att hon skulle hinna dö innan en lämplig donator dök upp.

– Nej, jag var faktiskt aldrig orolig sedan jag väl blivit uppsatt på transplantationslistan. Jag såg fram mot hjärtbytet.

En fredagskväll i början av 2020 satt Petra och hennes man och tittade på en film på tv. Hennes son hade kompisar på besök. Klockan 23.10 ringde det plötsligt på hennes telefon.

– Det stod ”Transplantationsenheten” på displayen och eftersom koordinatorn tidigare berättat att han bara ringde om det var skarpt läge och därför förstod att det var nu det var dags – att det fanns ett hjärta till mig.

Petra hade en väska färdigpackad sedan tidigare och kunde bara gå ner och sätta sig i taxin som körde henne till Skånes universitetssjukhus i Lund.

På lördagsmorgonen klockan sex inleddes hjärtbytet och på söndagen väcktes Petra upp.

– Jag var medtagen och mörbultad, men kände en enorm inre styrka som jag inte känt på flera år, berättar hon.

Hjärtat – en gåva

Hon vet ingenting om donatorn, varken kön, ålder eller varifrån personen kommer. Men hon känner en enorm tacksamhet.

– Jag känner också att jag har ett ansvar att leva ett bra liv och ta hand om mig själv och den gåva jag har fått av donatorn.

Förutom att lära sig dansa vals hos en kompis som har en dansskola ser Petra fram mot att kunna åka skidor i backarna med sönerna på nytt.

– Det har jag inte vågat ännu, men det kommer. Redan sommaren 2020 cyklade jag Cykelvasan. Visserligen bara en mil, men ändå.

Petra uppmanar alla att anmäla sig till Donationsregistret. Det räddar liv. Hon donerade själv sina gamla hjärtklaffar, som det inte var något fel på, i samband med hjärtbytet.

– En organdonator kan rädda livet på upp till åtta andra personer med sitt hjärta, sina lungor, njurarna och andra organ. Det är något att tänka på, säger hon.