Drömmen blev en tragedi: Hanna försvann i vågorna på Hawaii

Det var en underbart vacker kväll på Hawaii den 8 februari 2020. Hanna och några av hennes vänner hoppade in i den begagnade pickupen de nyligen köpt tillsammans och körde en halvtimma till en av världens vackraste stränder – den vid Waimea Bay på huvudön O´ahu.

Vännerna ville se solnedgången, fira en av tjejernas födelsedag och njuta av strand, hav, gemenskap och allt annat man njuter av som 20-åring.

Hanna hade varit på Hawaii i ungefär tre veckor sedan hon blivit antagen som praktikant hos Surfing the Nations, en kristen organisation som integrerar surfande med humanitärt arbete för att verka för en positiv förändring av olika fattiga områden.

– Hon trivdes fantastiskt bra och längtade inte hem alls, trots att det var första gången hon var iväg helt själv, berättar Hannas pappa Marcus Wänerskog.

Hawaii var en stark dröm

På en garderobsdörr hemma i hennes rum sitter en lapp som visar nedräkningen till den dag då hon skulle få besked om hon blivit antagen.

Glädjen var stor när hon redan några dagar för tidigt fick ett positivt besked, de sista flikarna har därför inte dragits av. De sitter fortfarande kvar och påminner om hur stark hennes dröm var. Insidan av dörren är dessutom fylld med post-it-lappar med peppande ord på engelska, skrivna av en ung tjej som verkade vilja otroligt mycket med sitt liv.

Det mesta i Hannas rum är precis som när hon lämnade det. Studentmössan ligger högst upp på en hylla tillsammans med mängder av torkade rosor i buketter. Där finns hennes föräldrars bröllopsfoto, de väl utvalda prydnadssakerna och en tavla med orden I´m an angel aimin high.

Men i rummet finns också bilderna och minnessakerna som tillkommit efteråt, album med foton och fina ord från både svenska vänner och de nyfunna kompisarna på Hawaii.

Storm på gång

För där på stranden i solnedgången för drygt ett år sedan försvann Hanna efter att ha gått ut en liten bit i vattnet tillsammans med tre killkompisar. Vattnet nådde bara till anklarna, men vågorna började gå höga och blåsten tilltog. Det var en storm på gång bakom allt det vackra.

– Hanna var en glad och sprallig unge, minns mamma Sara. Hon kunde vara lite ofokuserad ibland och hade alltid mycket på gång. Jag hjälpte henne en hel del med skolarbetet och det gjorde att vi kom varandra väldigt nära. Sedan gillade hon musik, spelade fiol ett tag, men sedan blev det elbas. Hon älskade även dans.

Hanna var också väldigt nyfiken på att resa och familjen åkte på Europa-semestrar varje sommar.

– Språk var något som intresserade henne och hon var duktig på det. Mycket för att hon alltid var social och bjöd på sig själv, berättar Marcus.

Tog tag i livet

Både han och Sara kommer ihåg att studenten var en av de bästa dagarna för deras dotter. Efter många kämpiga år lyftes en stor tyngd från hennes axlar.

– Hon tog tag i livet direkt. Det var svårt att få sommarjobb, men hon hade sitt cv och började gå runt i stan istället för att söka hemifrån. Hon gick in till olika företag och pratade direkt med dem och då fick hon snabbt jobb också, säger Sara.

Pengarna hon tjänade sparade hon för att kunna göra den långa resan på egen hand, resan som hon redan kollat upp. Att jobba med välgörenhet, fördjupa sin kristna tro och uppleva en plats som Hawaii var den stora drömmen.

– Det blev tre fantastiska veckor. Hanna trivdes väldigt bra och efteråt förstår vi även att hon gjorde stort intryck på alla hon mötte under den tid hon var där, berättar Sara.

Tappade taget

Hannas liv blev kort. När en större våg drog in på stranden svepte strömmarna iväg henne och de tre kompisarna. Gruppen med vännerna som nyss hade sprungit, skrattat och lekt vid vattenbrynet var nu alla rädda.

Drogs ut och försvann

– Det gick tydligen väldigt snabbt. Ingen hann riktigt reagera när de drogs ut. En av killarna lyckades hålla kvar i Hanna i några sekunder, men sedan tappade han taget. Han har mått väldigt dåligt efteråt, men har berättat att det sista han såg var Hannas leende, säger Marcus.

De tre killarna lyckades kämpa sig in mot land medan Hanna drogs allt längre och längre ut, tills hon försvann helt. Paniken spred sig bland vännerna samtidigt som räddningstjänsten larmades genom 911, det amerikanska SOS-numret.

Mycket snabbt sattes alla insatser in, ett flertal helikoptrar och räddningsbåtar, privata båtar och dykare. Det var ett enormt maskineri som var på plats beredda att göra allt för att hitta Hanna.

– Telefonen ringde tidigt på lördagsmorgonen, men jag hann inte svara. Jag såg direkt att det var ett okänt utländskt nummer, säger Sara.

– När Emilie, som var ansvarig på Surfing the Nations, berättade vad som hänt var det en fruktansvärd chock att det inte gick att ta in. Det får inte vara sant, var det enda jag kunde tänka, säger Sara.

Se också: Jeanette förlorade sin dotter Ebba i terrordådet på Drottninggatan

Efter reklamen: Jeanette förlorade sin dotter Ebba i terrordotet på Drottninggatan

Hon gick in till Marcus och sade bara orden: det är Hanna. Han flög upp och andades häftigt. Chocken var total.

– Hade det hänt i Sverige hade vi gett oss iväg, men nu var det på andra sidan jordklotet. Vi ringde vänner och släkt och det var bra att få berätta om och om igen.

Snart hörde även räddningsledaren på Hawaii av sig personligen för att berätta om allt de gjorde och skulle göra för att försöka hitta Hanna.

– De utförde ett otroligt bra jobb. Helt felfritt. Vi fick hans privata mobilnummer för att kunna hålla kontakt hela tiden, säger Marcus.

GPS-puckar hade släppts i havet för att få koll på strömmarna, ett stort Herkules-plan med jättestrålkastare cirkulerade i mörkret för att lysa upp havet så att helikoptrarna kunde användas och många andra med båtar och jetskis gjorde allt de kunde.

– Tyvärr åkte GPS-puckarna åt alla håll, så det gick inte att få vetskap om vart hon försvunnit. Det fanns ingen logik i strömmarna den kvällen.

Marcus och Sara fick rapporter och uppdateringar två gånger om dygnet av högsta räddningsledningen och informationen var utförlig och tydlig. De kände en trygghet i detta, trots att de befann sig långt där ifrån.

– Vi trodde aldrig att de skulle hålla på så länge med att söka. Det kändes rätt hopplöst, men de gav sig inte och det var först efter 50 timmar som de trappade ner sina insatser. Vi var verkligen tacksamma över att de tog det på ett sådant stort allvar.

Grät och bad till Gud

Samtidigt befann sig föräldrarna i ett vakuum hemma. Det ösregnade i Vänersborg och en strid ström av besökare kom till huset för att stötta.

– Jag beslöt mig för att göra ett inlägg på Facebook för att svara på de frågor som fanns, inte minst från media. Vi orkade inte med något annat.

En gång i timmen kom ett nytt blomsterbud. Föräldrarna kunde inte annat än att vänta.

– Jag grät och bad till Gud så många gånger, säger Sara. Vi pratade också om Hanna, men vi var väldigt noga med att ingen pratade om henne i då-form, för vi hade inte gett upp. Inte än.

När det gått 40 timmar fick de veta att det skulle göras några sista försök med helikopter, men de förstod själva att turen nog inte var på deras sida.

– Vårt hopp slutade där någonstans.

Behövde uppleva platsen

Under tre dygn sov de nästan inte alls, men blev aldrig trötta eftersom adrenalinet pumpade hela tiden.

Sen insåg de att de var tvungna att åka till Hawaii. De behövde se och uppleva det som deras dotter upplevt under sin korta tid där.

– Vi åkte ett par veckor senare, i slutet av februari, och vi förstod att detta var väldigt viktigt för vår sorgeprocess.

Fram till dess var det två tuffa veckor med mycket tårar och tankar.

– Jag förstår inte att det finns så mycket tårar, säger Sara.

De anlände till Hawaii utan att veta vad som skulle hända och vad de skulle känna, och med på resan var också Hannas storebror Josef.

– Den värme vi mötte från människor på ön betydde otroligt mycket och jag tror att det betydde en hel del för dem också att de fick träffa oss.

Sara, Marcus och Josef bodde i samma hus som Hanna bott i på skolan och det gjorde att de hela tiden träffade människor som hade någon liten historia om deras dotter.

– Det blev många små pratstunder som betydde jättemycket, som pusselbitar som fogades samman och gav oss en bild av hennes liv där.

De fick också se bilder och filmklipp och familjen kunde verkligen se glädjen i Hanna när hon var där.

– Varje elevpraktikant hade gjort en sida i en minnesbok som vi sedan fick med oss hem. Våra farhågor var att det bara skulle bli jobbigt med resan, men den gav oss otroligt mycket istället, säger Marcus.

Blomsterband i havet

Tillsammans gjorde de utflykter till samma platser som Hanna besökt, men också andra ställen som skulle ge dem fina minnen från Hawaii. Och till slut begav de sig också till stranden vid Waimea Bay.

– Det var så fint att de gav oss blomsterband att lägga i havet. Det är en tradition där och det kändes bra. Det var verkligen en vacker plats. Jag kunde inte slita ögonen från vattnet, det var nästan så jag trodde Hanna skulle dyka upp någonstans.

Det anordnades också en minneshögtid för Hanna genom skolan och Sara och Marcus fick träffa räddningsledaren och en polis som gick igenom i detalj allt som gjorts.

– De tog också DNA från oss om det skulle behövas längre fram.

Det tuffaste var att åka hem till Sverige igen.

– Det blev så tydligt när vi bara hade med oss Hannas saker att hon aldrig skulle få resa hem själv. En svår känsla.

De kom hem till Sverige och hann hålla en begravningsliknande samling innan det mesta stängdes ner på grund av pandemin.

Nu har det gått över ett år sedan deras dotter försvann och dagarna fylls upp av vardagen. Hannas rum är sig likt och de vet ännu inte vad de kommer att göra med det.

Sorgen kommer alltid att finnas kvar, men de har funnit en del strategier för att den inte ska ta över framtiden.

– Det hade inte Hanna velat, säger Sara. Jag vet också att vi kommer mötas igen en dag och det ger mig tröst.

I bakgrunden pågår också processen med dödförklaringen, som är betydligt mer komplicerad när det inte finns en kropp. Men de har gott hopp om att det ska vara klart till hösten.

De praktiska problemen blir en påminnelse om ett liv som varit.

– Sorg är svårt. Man måste få tid att sörja, men det får inte ta över livet helt. Trädgården blev min grej, där fick jag lugnet, säger Sara.

För Marcus var det träning, padel och andra sysselsättningar som fått tankarna på annat håll. Tiden har också hjälpt till.

– Det är ett enormt tomrum för oss båda.

Sörjer men hyllar också Hanna

Sara har varit arg på Gud, men har blivit med tiden blivit mer tacksam för den tid de ändå fick tillsammans, hon och Hanna.

– Jag ger mig själv tillfällen att vara ledsen, men sedan hittar jag något som hyllar henne istället. Som att vi grillade på hennes födelsedag i år, precis som Hanna alltid ville att vi skulle göra.

Idag tröstar det att tänka att Hanna kanske hade ett kort liv, men det var ett viktigt liv och hon hjälpte många.

– Surfing the Nations har startat en dansskola för barn på Hawaii i år och det finns en minnesplakett uppsatt som gör att Hanna alltid kommer finnas i deras tankar. Hon kommer att finnas med, så är det.