Läsarberättelse: Bonusdotterns pojkvän stal från oss
Jag klev in i Hannas liv som bonusmamma när hon var tolv år. Det var en tumultartad tid med en frigörelseprocess från Hannas sida och en aggression mot mig vilken verkligen satte min och Lasses relation på prov.
Många gånger funderade jag på om det var värt allt besvär men Lasse är min stora kärlek och bakom Hannas tuffa fasad såg jag en underbar tjej.
Se också: 5 knep för att hålla tjuven borta
Hanna och jag fann varandra märkligt nog under ett av alla våra gräl. Jag hade påpekat att använda strumpor bör läggas i tvättkorgen och Hanna svarade med att smälla igen dörren. Eller rättare sagt, hon försökte smälla igen dörren men en tröja låg i vägen och effekten uteblev. Frenetiskt ryckte och tryckte hon i dörren tills vi tittade på varandra och båda brast i skratt.
– Kom, sa jag. Så dricker vi lite varm choklad. Vissa dagar är man inte på topp.
Vi satt i soffan och tittade på en såpopera och drack varm choklad utan att säga ett ord, men jag vet att det var då vi började bygga ett ömsesidigt förtroende för varandra.
Hanna anförtrodde sig till mig alltmer. Hon berättade om skolan och kompisar och delade med sig av de funderingar som snurrar i en tonårings inre. Jag kände igen mycket av mitt eget unga jag och försökte vara den vuxna person som jag själv saknat under min tonårstid. En vuxen som lyssnade utan pekpinnar. Jag vet att Hanna inte ventilerade de här funderingarna med Lasse och jag var nog mer som en kompis än förälder för henne.
Åren gick och Hanna kom hem med killar som hon rodnande försäkrade bara var hennes vänner. En dag kom hon hem med Danne, en charmig, välklädd ung man som tittade under lugg.
Allt handlade om honom
Jag borde varit glad för Hannas skull men det var något med Danne som gjorde mig extra vaksam. Vid middagen la han nonchalant armen runt Hanna som om hon vore hans ägodel. Han talade artigt men krystat och arrangerat, som om han gjorde det enbart för att det förväntades av honom.
Hanna blomstrade, i alla fall till en början. Snart blev hon dock ängslig och kollade telefonen i ett när Danne inte var med henne. Hon slöt sig och allt handlade om ”Jag måste höra med Danne först”, ”Det beror på om Danne kan” och så vidare.
Lasse sa några klumpigheter om vad han tyckte om Danne och Hanna blev ännu mer ängslig. Efter en lång frånvaro ramlade Danne en dag in hos oss med en bukett blommor och bakelser från bageriet. Hanna sken upp och jag satte på kaffe medan ungdomarna försvann in på Hannas rum.
– Jag ska bara på toaletten, hörde jag Danne säga och en dörr stängas.
Tung jacka …
När jag gick in i vardagsrummet för att hämta ett serveringsfat passerade jag hallen och såg att Dannes jacka ramlat ner. Jag tog upp jackan och kände hur tung den var. Blicken gled ner och i jackans innerficka såg jag konturerna av något avlångt. Jag öppnade fickan och fiskade upp en av Lasses ärvda silverljusstakar. Stal Danne saker ur vårt hem?
Med andan i halsen gick jag fram till vitrinskåpet, och mycket riktigt, längst in saknades ytterligare två silverljusstakar. Om man inte öppnade och tittade in såg man inte tomrummet där de stått.
Nu gällde det att agera smart. Om jag konfronterade Danne skulle han bara snacka sig ur allt och i värsta fall skulle Hanna ta hans parti. Jag var tvungen att chansa och hängde tillbaka jackan med ljusstaken i.
Vi fikade och Danne smörade för Hanna och direkt efter sista smulan berättade han att han var tvungen att gå.
– Fullt upp på jobbet, sa han och reste sig upp. Jättetrevligt, Hanna. Jag hör av mig.
Jag fick kämpa för att hålla god min och följde dem ut i hallen. Det var hjärtskärande att se hur glad Hanna var över hans sällskap. När Danne sträckte sig efter sin jacka hördes en duns och ljusstaken rullade ner på golvet mot Hannas fötter. Hon plockade upp den och tittade på den med en tom min.
– Vad gör farmors ljusstake i din jacka?
Danne flackade lätt med blicken och öppnade och stängde munnen som en fisk på torra land.
– Det räcker inte med att du lånat pengar som du aldrig klarar av att betala tillbaka, du kommer hit för att stjäla också.
– Nää, protesterade han lamt. Du får dina pengar så fort lönen kommer.
Hanna slet telefonen ur hans händer och ringde hans jobb med högtalartelefonen. Det visade sig att Danne var arbetsbefriad sedan två veckor tillbaka då det fanns misstanke om stöld och en utredning pågick.
Hanna gick bort till vitrinskåpet och upptäckte de andra två saknade ljusstakarna.
– Lämna tillbaka ljusstakarna, sa Hanna mellan tårarna.
–Jag kan inte, stammade Danne och till slut fiskade han fram ett kvitto från en pantbank.
Två hemligheter
Hanna var förtvivlad och arg, och dessutom orolig för Lasses reaktion. Lasse kunde vara hård och Hanna var ledsen och förnedrad som det var. Jag kände med henne, hon hade blivit lurad och fått sitt hjärta krossat. Om jag ska vara ärlig tror jag inte Lasse hade sett hela bilden utan blivit arg och fördömande.
Det var solklart att Hanna lärt sig en läxa av allt, och utifrån det fattade jag beslutet att inte blanda in Lasse. Som tur var hade ingen hunnit köpa de vackra silverljusstakarna så jag löste ut dem och ställde tillbaka dem på sin plats.
Varje gång vi dukar med dem ler jag och Hanna över vår hemlighet. Hon vet inte att jag har ännu en hemlighet. Att det var jag som balanserat ljusstaken på Dannes innerficka så att den ramlade ut när han tog sin jacka.
Ibland måste man hjälpa sanningen på traven.
/Jessica