Dottern lockade ut multisjuka Yvette på sociala medier: ”Okända följer mitt liv”

Bandet mellan mödrar och döttrar sägs vara extra starkt. Yvette Wahlström, 56, och hennes dotter Louise Edlander, 34, i västsvenska Fritsla är inget undantag från regeln. Även om Louise är utflugen ur hemmet sedan länge går det knappt en dag utan att de träffas, och att stötta varandra genom livet är en självklarhet. Yvette fanns där för Louise när hon var liten och växte upp, nu är rollerna ombytta. Ibland är det en fråga om liv och död.

– Utan Louise hade jag kanske inte suttit här idag, hon har räddat mig så många gånger. Om jag inte hade haft henne och mina andra fyra barn vet jag inte hur jag hade klarat mig, säger Yvette och tar en klunk kaffe, där vi sitter kring köksbordet i hennes radhuslägenhet.

Hör Yvettes och Louise berättelse här:

Efter reklamen: Yvette är multisjuk – sprider kunskap och glädje med sin dotter

Chihuahuorna Hermes och Doris ligger runt hennes fötter, de vill alltid vara nära.

– De är som mina små barn. Speciellt Hermes som är äldst ska alltid ha koll på mig, han vakar över vartenda steg jag tar, ler Yvette.

Många är engagerade och måna om Yvette. Som rörelsehindrad och med förlamning i vänstersidan efter en stroke, ett hjärtstopp och den mycket sällsynta och allvarliga sjukdomen Diabetes insipidus, som gör henne beroende av att dricka vatten och besöka toaletten minst en gång i timman, är livet begränsat och en skör balansgång. I bakhuvudet finns alltid vetskapen om att hon kan hamna i ett kritiskt tillstånd, och för Louise är det en självklarhet att alltid finnas där.

– Ja men det är väl klart. Mamma är den finaste och starkaste människan jag vet, och hon har fått ta orättvist många smällar i livet. Det finns ingenting som jag inte skulle göra för dig! säger Louise och kramar om Yvette.

Bor granne med sonen

Det har knappt gått ett par veckor sedan Yvette flyttade in hit till sitt nya hem, i det lilla samhället Fritsla utanför Borås, när vi träffas. En luftig och ljus radhuslägenhet med öppen planlösning och specialanpassade rum, för att Yvette ska kunna ta sig fram så enkelt och smidigt som möjligt.

– Det är verkligen ett lyft för mamma att ha fått den här nya lägenheten. Den förra var ganska mörk och trång så det blev jobbigt för henne att ta sig fram, och jag var ofta orolig för att hon skulle ramla och slå sig. Men nu känns det mycket bättre. Dessutom bor min lillebror Rasmus dörr i dörr så det känns extra tryggt. Eller hur mamma?

– Ja absolut, det är kanon här. Livet har blivit inskränkt och begränsat efter alla sjukdomarna, men nu känns det lite lättare. Och så har jag ju fullt upp på dagarna numera med videoinspelningar för Youtube och allt! skrattar Yvette.

Hon har fortfarande lite svårt att smälta det faktum att personer runtom i landet som hon aldrig har träffat nu tar del av hennes livs historia, kantad av sjukdomar och tragiska personliga händelser. Ett otänkbart scenario förut – men Louise har fått henne på andra tankar.

Efter att ha gått med allting inom sig i många år och isolerat sig bakom hemmets fyra väggar har Yvette tagit steget ut i offentligheten på sociala medier, efter viss övertalning från Louise. Genom Instagram-kontot varformamma och Youtube-kanalen Multisjuk, som Yvette och Louise driver ihop, visar Yvette upp sin vardag som multisjuk framför mobil- och datorskärmarna. Dörren till omvärlden har öppnats upp och en ny social gemenskap har visat sig.

– Hade det inte varit för Louise hade jag absolut inte startat något Instagram eller en Youtube-kanal. När hon först frågade mig trodde jag att hon skämtade. Vem skulle vara intresserad av att höra om mig och mitt tråkiga liv, tänkte jag. Men jag hade tydligen fel, säger Yvette.

Varför, har Yvette frågat sig själv många gånger. Varför min mamma, har Louise undrat. Alla människor har sina svårigheter och motgångar, det hör livet till. Men för den som tar del av Yvettes liv går det bara att konstatera – livet är ibland orättvist och vissa får dra tyngre lass än andra.

– Mamma har haft ett väldigt hårt liv och varit med om mycket, och hon har fått ta den ena smällen efter den andra. Men det blir inte bättre av att man sitter hemma ensam och grubblar, säger Louise.

Mamman dog i cancer

Det började i tonåren. Yvette var bara fjorton år när hon förlorade sin mamma i cancer, och förutom sorgen tvingades hon från lägenheten i Borås där hon växte upp. Pappan var frånvarande och hon placerades av socialtjänsten på barnhem, som drevs på den tiden i Sverige.

– Mina föräldrar var skilda och jag hade bara träffat min pappa några gånger. Han hade personliga problem och jag fick inte träffa honom för min mamma. Barnhem var det enda alternativet, berättar Yvette.

Tiden på barnhemmet blev dock kortvarig. Efter bara några veckor rymde hon.

– Jag vantrivdes och stod inte ut. De slog mig inte men det var ingen kärlek man fick direkt, jag ville hellre klara mig själv. Jag sov i trappuppgångar och källare och efter ett tag fick jag flytta in hos en kompis, hennes mamma tog hand om mig, säger Yvette.

Till slut fick Yvette hjälp av socialtjänsten, som skaffade ett boende till henne. Femton år gammal flyttade hon in i sin egen första lägenhet, och hankade sig sedan fram på jobb som städerska och stallskötare. Hos hästarna fann hon sin trygga punkt i tillvaron. Hennes familj var borta, men hon hade sina fyrfota vänner i stallet.

– Jag har alltid älskar djur och jag mår bra bara jag får ha djur omkring mig. Hästarna blev min tröst, när jag var med dom kände jag mig aldrig ensam, säger Yvette.

En lycklig tid

Vinden vände och livet blev ljusare. Vid tjugo års ålder hade Yvette blivit sambo och mamma för första gången, till Louises storebror Patrik. Familjen flyttade till en gård ute på landet, omgivna av hundar och hästar och naturen. Några år senare föddes Louise och därefter hennes lillasyster Nomi. Både Yvette och Louise minns det som en lycklig tid.

– Jag och mamma hade varsin häst och var ute i naturen mycket och red tillsammans. Det var världens bästa uppväxt och vi gjorde alltid massa roliga saker ihop, säger Louise.

– Jag var väldigt stark och vältränad på den tiden, det var ett helt annat liv. Det jag saknar allra mest idag är hästarna, att få sitta på en hästrygg igen och rida ut i naturen, det hade varit en dröm. Men det är som det är, säger Yvette.

På julaftonskvällen 2005 förändrades allt. Yvette var 40 år och bodde med en ny man som hon hade fått ytterligare två barn tillsammans med, Louises halvbröder Timmy och Rasmus. Familjen satt hemma i huset de då bodde i och firade julafton med alla barnen. Plötsligt märkte Yvette att hon blev extremt törstig.

– Det kom som en blixt från en klar himmel, jag hade aldrig känt en sådan törst förut i hela mitt liv. Jag hinkade i mig säkert tio liter vatten under kvällen och fick springa på toaletten i ett. Vad är det som händer? undrade jag.

Sällsynta sjukdomen Diabetes insipidus

Kvällen slutade med ett akutbesök på sjukhuset i Borås. Tecknen pekade på en allvarlig och mycket ovanlig sjukdom.

– Läkaren hade sina misstankar, men han trodde ändå inte att det kunde var den sjukdomen för att den var så fruktansvärt ovanlig. Han sa åt mig att avvakta och gå till vårdcentralen efter julhelgerna och ta fler prover istället, säger Yvette.

Men det var som läkaren hade befarat. Den extrema törsten fortsatte och Yvette sprang på toaletten minst en gång i timmen. Flera undersökningar och provtagningar senare, efter besök på vårdcentralen och en remiss till en endokrinolog, konstaterades att Yvette hade den mycket sällsynta sjukdomen Diabetes insipidus. En kronisk allvarlig sjukdom som innebär en rubbning av kroppens förmåga att reglera vätska. En brist på ett hormon gör att njurarna producerar stora mängder urin, vilket leder till mycket kraftig törst.

Den som blir drabbad hamnar i en ond cirkel, med ett ständigt behov att dricka vatten och gå på toaletten för att göra sig av med vätskan. Konstant – dygnet runt. En akut vätskebrist eller för mycket vätska i kroppen kan leda till ett mycket allvarligt tillstånd.

– I värsta fall kan man dö. Det var ett tungt besked förstås, men det var skönt att få en diagnos och förklaring. Jag hade aldrig hört talats om sjukdomen tidigare och varför jag hade drabbats kunde läkaren inte svara på, ingen visste riktigt varför man fick den sa läkaren, säger Yvette.

Tål inte medicinen

De goda nyheterna var att det fanns ett läkemedel som kunde hjälpa. Men mot alla odds svarade Yvette inte på behandlingen när den sattes in.

– Läkaren stod bara som ett frågetecken. Han sa att jag antagligen var den enda i hela världen som inte tålde medicinen, han hade inte hört talas om något liknande fall. Kanske har de hittat någon mer sedan dess, men jag tror att jag fortfarande är den enda patienten i hela världen med sjukdomen som inte tål medicinen och har det så här, säger Yvette och tittar ut genom fönsterrutan och sveper ett glas vatten i stora klunkar.

Hon ursäktar sig och går iväg på toaletten. Louise ställer fram ett nytt glas vatten, och en påtår till kaffet. Det är visserligen extra vätskedrivande, konstaterar Yvette när hon kommer tillbaka. Men koffeinet är nödvändigt.

– Det är inte så kul att vara trött jämt. Ni förstår, jag har inte sovit mer än en timma i sträck på sexton år, säger Yvette.

Livet som vatten- och toalettberoende har kastat om tillvaron totalt. Förutom det fysiska lidandet är det minst lika psykiskt påfrestande med den strikta begränsningen av tillvaron som det medfört. Att arbeta är uteslutet, och Yvette är förtidspensionerad sedan diagnosen. Det sociala livet har fått stå tillbaka när vardagarna går ut på att ständigt tillgodose de basala behoven. Samtidigt finns vetskapen alltid i bakhuvudet – när som helst kan det slå om till ett kritiskt tillstånd.

– Jag försöker att inte tänka på det utan vara i nuet med mamma. Men det är klart att man oroar sig alltid när man går härifrån, säger Louise med allvarlig blick.

Barnen har räddat mamma

Hur många gånger Louise och hennes syskon har räddat livet på Yvette har hon tappat räkningen på. Senast var i oktober förra året, då Yvette låg inne på sjukhus för smärta i bröstet.

– När jag kom på besök såg jag direkt att mamma såg väldigt törstig ut, och det visade sig att hon inte hade fått något att dricka på flera timmar. Jag skällde ut sjuksköterskan och förklarade att mamma har Diabetes insipidus och att hon måste ha vätska direkt för annars kan hon dö. Men hon bara tittade på mig och förstod ingenting, säger Louise.

Yvette suckar och tillägger:

– Som vanligt visste sjuksköterskan inte vad Diabetes insipidus var för något, det är samma sak varje gång jag hamnar inom vården. Diagnosen är så extremt ovanlig så knappt någon känner till den.

– Ja, det är oerhört tröttsamt. Om jag inte hade kommit vet jag inte vad som hade hänt, säger Louise.

Som om det inte vore tillräckligt med sjukdomar och problem har Yvette även drabbats av en kraftig stroke 2013, som ledde till en förlamning av vänster sida av kroppen. 2018 drabbades hon av ett allvarligt hjärtstopp. Båda gångerna var hon nära att mista livet, men klarade sig mirakulöst. Gång på gång har hon tagit sig tillbaka med rehabträning och en enorm viljestyrka.

– Mamma är en kämpe utan dess like och är helt fantastisk som har klarat detta. Det är därför som jag tycker att hon borde synas och visas upp för omvärlden. Hon har länge suttit hemma och sagt att hon inte gör något ”vettigt” på dagarna utan bara ligger och väntar som hon säger på ”döden”. Det var så jag kom på idén med att få ut henne på Instagram och Youtube, säger Louise.

Ett lyckat koncept kan konstateras, med facit i hand. Idag har det gått lite mer än fyra månader sedan kontona på sociala medier startades och allt fler följare strömmar in och tar del av Yvettes imponerande resa. Hennes liv har fått en ny vändning med uppmärksamheten och den positiva responsen. En ny social gemenskap har visat sig och folk gillar henne, precis för den hon är.

– Det är otroligt hjärtevärmande med alla fina kommentarer från folk som har hört av sig, det trodde jag aldrig! Men jag har insett att det är många som sitter ensamma hemma och är sjuka och mår dåligt på olika sätt, precis som jag. Om de kan finna stöttning och tröst i min historia gör jag något meningsfullt i alla fall, det känns bra, säger Yvette.

Louise påpekar gång på gång att det är hennes mamma själv som är den stora hjälten i sin minst sagt omtumlande resa genom livet. Vi kan inte göra annat än att hålla med. Men att Louise är hennes ständiga stöttepelare och trygghet, och att hon till slut fick ut henne på sociala medier, är också värt ett erkännande i form av Allers guldhjärta.

– Tack för att du har räddat mitt liv! Och tack för att du alltid finns där för mig min älskade dotter, säger Yvette och hänger guldhjärtat runt Louises hals.