DNA-testet visade att Sandra har romska rötter: ”Jag är väldigt stolt”

Sandra Englund, 47, minns hur det kändes när hon fick veta sanningen om sitt ursprung. Hon hade just fått svar på ett DNA-test och bland matchningarna stod det ”gipsy” i en av mejladresserna.

– Jag blev otroligt överraskad men väldigt glad och stolt över att tillhöra ett folk som överlevt diskriminering och förföljelser. Men jag blev också ledsen. Resandefolkets historia i Sverige är bitvis mörk. Mina släktingar var rädda för att det negativa, som förtryck och fördomar, skulle upprepas igen. Det finns en djup tragik i att man av rädsla har tvingats dölja sitt ursprung och sin kultur. Det gör mig arg och ledsen.

Sandra Englund har satt sig till rätta vid köksbordet hemma i radhuset i Gävle. Framför henne ligger boken Tater Milla av Dagfinn Gronoset uppslagen – en bok om livet som resande på norska landsvägar under förra seklets första hälft. Milla är en släkting till Sandra, och i boken berättar hon om de hårda livsvillkor som resande levde under för bara två generationer sedan.

Berättelserna har gjort starkt intryck på Sandra, och de blir en påminnelse om hennes förfäders kamp och en påminnelse om hur privilegierad hon är som själv aldrig utsatts för diskriminering på grund av sitt ursprung.

Resandefolket utsattes för diskriminering

När hon växte upp funderade hon inte så mycket på sin bakgrund. Hon nöjde sig med mormoderns förklaring att de mörka dragen på mammans sida berodde på att det fanns valloner i släkten. De pratade om det i skolan och fröken höll med om att Sandra såg lite fransk ut, och sedan var det inte mer med det.

– Men ju mer jag lär känna min släkt desto mer övertygad blir jag om att mormor visste mer än hon låtsades om. Mormor dog 1992 och jag hann aldrig fråga henne.

Varför mormodern inte ville berätta återkommer Sandra till flera gånger. Hon menar att det handlar om resandefolkets mörka historia i Sverige – en tid som präglades av diskriminering och maktmissbruk och som mormodern förmodligen själv hade upplevt, och därför valde att hålla tyst.

Det var för fem år sedan som Sandra började söka sina rötter. Hon ville få klarhet i hur det låg till med vallonerna på mammans sida och började släktforska.

– Jag kom några generationer bakåt och hittade flera kringresande och en kopparslagare, men sedan tog det stopp.

relationerDna-test gav Susan Tuvebäck en efterlängtad syster

Sandra hade kontakt med en annan släktforskare som studerade samma gren. Han misstänkte att Sandra var av resandesläkt, precis som han.

– Det trodde jag inte alls på så jag fortsatte att leta efter vallonerna. Jag visste inte att resande är en folkgrupp. Jag visste verkligen ingenting och måste erkänna min fantastiska okunnighet… Men eftersom jag inte visste något hade jag inte heller några förutfattade meningar, så det var inte därför som jag inte brydde mig om att gå vidare med informationen.

Gick med i släktforskargrupper på Facebook

Kopparslagaren var en nöt hon inte lyckades knäcka och till slut frågade hon sin mamma om hon visste något. Nej, hon hade inte en aning, Men en dag visade hon ett bleknat fotografi som hon hade hittat i en kasse på vinden efter Sandras mormor.

– ”Är det här din kopparslagare?”, frågade hon, berättar Sandra.

Bilden som Sandra fick se gjorde henne alldeles varm inombords. På fotot stod en man med gigantisk mustasch iförd keps och förkläde bakom ett bord belamrat med kopparkärl och kittlar.

– Den mannen gick rakt in i mitt DNA. Han ler stort och ser så stolt ut över sitt verk. Det fick mig att vilja gå vidare och göra ett DNA-test. Jag ville veta mer om släkten på mammas sida.

Sex veckor tog det innan hon fick svaret.

– Det kändes som en evighet. Men jag gick med i släktforskargrupper på Facebook under tiden och gjorde mycket förarbete med hjälp av släktforskarsidor på nätet.

Sandra hade 400 matchningar, vilket är relativt många. När hon drog med muspekaren över en av mejladresserna såg hon att det stod ”gipsy” i namnet (i Sverige ingår resande i gruppen romer).

– Vänta nu. Är inte det zigenare (rom)? Och så kom jag att tänka på vad den andra släktforskaren hade sagt om att jag förmodligen var av resandesläkt.

Sandra förstod sambandet och blev både stolt och glad och gick in på ett forum på Facebook där någon skrivit ett inlägg där ordet tattare förekom. Glad och ivrig över att ha hittat sina rötter svarade hon ”jag har också tattare i mina anor”. Det dröjde inte många sekunder innan kommentarerna strömmade in.

– Jag visste ju verkligen ingenting och förstod inte att tattare är en kränkande och nedsättande benämning på resande. På forumet fanns släktingar som kontaktade mig och var glada för min skull. ”Vi matchar, vi är släkt, men skriv inte tattare”. Du anar inte vad jag skämdes. Jag bad om ursäkt. Jag kan bara förklara det med att jag var så stolt och glad just då och förstod inte hur kränkande det ordet är.

Steriliserades och blev fråntagna sina barn

Det blev första steget på en ny väg i Sandras liv. Avslöjandet öppnade nya dörrar. Men det var också omtumlande att i mogen ålder plötsligt upptäcka ett ursprung och en kultur som hon inte visste någonting om.

– Det var en enorm överraskning. Det blev en bekräftelse på vem jag är. Och jag är väldigt stolt över att vara resande och stolt över mina förfäder som kämpade för att överleva. Vilka överlevare de har varit, trots förakt och motstånd. Resande finns i dag, här och nu. Det är en grupp med en bevarad kultur och ett eget språk. Det är fantastiskt att vara en del av det. Jag är mycket stoltare som resande än om jag hade varit vallon.

Sandra har fått erfara att stoltheten över att vara resande inte är lika stark inom hela gruppen. Hon återkommer till hur privilegierad hon är som aldrig har upplevt förföljelse och förtryck på grund av sin härkomst. För en del nu levande resande och släktingar till Sandra har verkligheten varit en helt annan.

– En sak som jag fick höra och som jag bär med mig är vad en släkting sa: ”Kul att du är stolt men räkna inte med att andra känner likadant som du.” Och så kan det vara för många. Jag har aldrig upplevt förtryck och min berättelse gäller bara mig. Jag är ingen talesperson för alla resande.

En del resande hon pratat med tycker inte att man ska gräva i det förflutna.

– De vill inte att det negativa i vår historia ska upprepas. En del av dem har själva levt i utanförskap och mött fördomar. Men det finns de som reagerat annorlunda. En kvinna tog kontakt med mig och sa: ”Åh, vad härligt att du berättar och tar upp detta.” Det kändes som en välsignelse.

Sandra återkommer till de sorgliga kapitlen i det svenska resandefolkets historia. 1976 genomfördes den sista tvångssteriliseringen enligt den gamla steriliseringslagen, vilket innebar att resande kunde steriliseras mot sin vilja.

– Släktingar till min mormor blev steriliserade. Det har jag upptäckt när jag grävt i min historia och pratat med släktingar vars barn togs ifrån dem. Barnen skulle spridas över landet och splittra gruppen för att inte generna skulle föras vidare.

”Tattarinventeringen” – en svensk skamfläck

Sandra skakar på huvudet. Hon förstår tystnaden som präglat generationerna innan henne. Den så kallade ”tattarinventeringen” som pågick i Sverige mellan åren 1943–44 är en annan svensk skamfläck. Den initierades av Socialstyrelsen och utfördes av polismyndigheten som kartlade alla ”tattare” i landet.

– Jag har släktingar i livet som finns med i inventeringen. Min mormors mormor står med. Vad tror du att det gör med människor? Det är Sveriges största inventering utifrån etnisk grund och den är statligt bekostad. Dokumentet är så vidrigt och gör mig så förbannad. Därför förstår jag att det finns resande som tycker att jag ska hålla käften. De vill inte vara öppna med sitt ursprung för de vet vad det kan få för konsekvenser. Det gör mig så ledsen att det är så.

Sandra har många gånger ställt sig frågan om hon som inte vuxit upp med orättvisor och diskriminering har rätt att uttala sig om resandefolkets mörka historia.

– Men om det inte lyfts kommer det kanske heller aldrig fram. Det är också viktigt att lyfta resande som en enskild grupp inom den romska. Det finns en uppfattning att vilken missanpassad svensk som helst som tar till spriten och kniven är ”tattare”. Så är det inte. Resande är en etnisk grupp och inte marginaliserade, utslagna svenskar.

Se också: Christinas dotter mördades – ny DNA-lag kan leda till lösningen

Efter reklamen: Christinas dotter Marie mördades – nu kan ny teknik avslöja mördaren

För Sandra har den avslöjade familjehemligheten inneburit att hon har fått tillgång till en kultur med ett eget språk och hon har fått många nya släktingar på köpet. Hon har lärt sig några fraser på romani och lär sig mer om kulturen.

Hennes närmaste släktingar är glada för hennes skull och stöttar henne. Även för dem har det varit omtumlande att plötsligt få en ny identitet. Hennes tre barn har reagerat på olika sätt. Sönerna suckar och himlar med ögonen och säger ”inte nu igen” när Sandra berättar om vad hon grävt fram i släktleden medan dottern suckar förtjust över att tillhöra den romska gruppen.

Arrangerade träff för resande i Gävle

Sandras pappa är också av resandesläkt. Det visade sig när hon började nysta i hans familjeband. Även på den sidan hade man sedan generationer tillbaka dolt ursprunget och hoppats på att minnet skulle blekna med tiden. Nu blev det inte så. Sandra har gett släkthistorien ett nytt liv. För två år sedan arrangerade hon en träff i Gävle med andra resande.

– Det är jättefint och spännande att träffa andra resande från olika grenar. Jag känner mig själv lite blåst på konfekten för jag har blivit skild från min historia två gånger på både mammas och pappas sida. Tyvärr är det vanligt. Därför är det bra att träffas och få chansen att hitta ett sammanhang och våga prata och berätta. Jag har mycket att lära mig. Jag är ju bara fem år, haha.

Att ha fått lära känna många nya släktingar som varit positiva och välkomnat henne känner hon stor tacksamhet för.

– Jag har hittat hem. Det är känslan. Jag har tagits emot med öppna armar. Det finns många med stora hjärtan i släkten.