Detta händer när ditt barn blir tonåring

Att bli tonårsförälder är en fas i livet som inte går alla lika smärtfritt förbi. För vissa kan det även komma plötsligt – tonårsupproret sätter ibland igång långt innan barnet faktiskt kommit i tonåren.

– Jag kan minnas samtal där jag plötsligt inte hängde med längre, där saker typ kunde ändras mitt i en mening. Men jag förstår dem lite, jag minns tyvärr alltför väl hur jag själv hade det när jag växte upp. Därför har jag försökt använda mina egna erfarenheter med mina tonåringar, men jag har nog dessvärre misslyckats ganska ofta.

Tar saker på för stort allvar

Finn Bjelke, den norska komikern, radioprofilen och författaren till flera pappaböcker, är far till Katrine, 17, och Kaja, 22. Han menar att det även kan vara svårt att tackla faktumet att tonårsbarn får en annan syn på sina föräldrar. Fallet från enväldig härskare till maktlös undersåte sker snabbt och hårt.

– När barnen är små tror de på allt du säger, men allt eftersom tiden går tar de allt med en nypa salt. Jag har blivit påkommen med att tänja på sanningen flera gånger. När barnen börjar misstänka att allt du säger inte är sant börjar diskussionerna, och då har de fått övertaget.

– Men vi har skrattat mycket här hemma, både ofrivilligt och för att lätta upp stämningen. Jag tror att man måste se det absurda i många situationer. Vi föräldrar tar ofta saker på för stort allvar, särskilt min generation som försöker överkompensera för att vi inte beter oss tillräckligt vuxet i vardagen. När vi sedan ska agera föräldrar anstränger vi oss till det yttersta, och så blir det fel.

Kompis eller förälder

Enligt Finn är denna föräldrageneration också den första som kan lära sig något av de unga.

– Det kan låta gammalmodigt, men den tekniska utvecklingen går med en sådan fart att det är omöjligt för oss att hänga med. När vi var unga var det ingen som sa ”Jag får inte igång faxen, jag måste fråga min son hur man gör”. Men om vi fastnar med ett datorproblem i dag så ber vi vår fjortonåring om hjälp, vilket är ganska nytt. Jag tycker det är fint, jag tror på ungdomen!

Många föräldrar tror att de är coolare än de är, vilket enligt Finn kan leda till ett hårt uppvaknande när man upptäcker att tonåringarna över huvud taget inte alls håller med. Han tror också att en av de största utmaningar som dagens tonårsföräldrar tampas med, i likhet med tidigare generationer, är att hitta balansen mellan att vara kompis och förälder.

– Många lever nog i illusionen av att vi är ganska bra på det, men egentligen är vi lika dåliga som tidigare generationer. Jag tror att dagens vuxna, kanske främst Beatles-generationen, har ett Peter Pan-komplex: ganska många, dock inte alla, vill inte bli vuxna och kämpar lite emot. Vi vill vara coola, avslappnade och ta livet med en klackspark. Det kan lätt bli platt fall, för barn behöver förebilder som är konsekventa och fullföljer det man lovat att man ska göra.

Grupptryck bland föräldrar

Finn tror trots allt att avståndet mellan generationerna har blivit mindre.

– Vi umgås på fler sätt nu än tidigare. Under barnens första år följer vi med på fritidsaktiviteter och fotbollsturneringar, och vi ställer upp i högre grad jämfört med generationen före oss. Vi förföljer nästan våra barn och sopar banan för dem. Det är jättefint och omtänksamt, men ibland blir gränsen mellan barn och vuxen något utsuddad. Man kan diskutera om det är bra eller dåligt, säger han.

Även om han tycker att föräldrars engagemang på det stora hela är en positiv sak menar Finn Bjelke att det ibland kan gå överstyr.

– Det förekommer ett visst grupptryck bland föräldrar, som att vara med på träningar eller ställa upp som representant i skolans föräldragrupp. Vi ställer höga krav på oss själva, medan ungarna kanske struntar fullständigt i om vi är där eller inte. Det är viktigt att bry sig om sitt barn, men man behöver inte gå runt och oroa sig hela tiden. Det är det nog många som inte tänker på.

Finn menar att det är viktigt att ha kontroll men att man ibland måste slappna av och ge barnen lite spelrum.

– Man ska till exempel inte följa sina barn på Snapchat och Instagram. Vi är de vuxna och de unga ska kunna komma till oss för att få råd. Men idén om att vi ska vara deras bästa kompisar känns lite avig tycker jag.

Ett stort ansvar

Ett annat typiskt kännetecken för dagens föräldrar är enligt Finn att de har en tendens att skylla ifrån sig på andra när saker inte riktigt går som planerat. Han tycker att träningar och föräldramöten lätt blir en grogrund för hätsk stämning där föräldrar spyr galla över varandra.

– Vår generation är inte är så vuxna som vi vill tro att vi är. Vi skyller på andra och pekar ut varandra när vi misslyckas. Till exempel tycker vi att lärarna bär ansvaret om det går dåligt för våra barn i skolan, medan vi själva sällan ser till att de läser sina läxor. Med handen på hjärtat – detta är vårt jobb som föräldrar och förmyndare. Vissa är självklart bra på detta, men många har nog lång väg kvar att gå, säger han.

Att vara pappa till tonårsdöttrar menar Finn är en utmaning i sig.

– Nu baserar jag detta på egna erfarenheter, men jag måste säga att det kan bli tungt för en medelålders man att förhålla sig till de problem som tonårsflickor grubblar över. Av naturliga skäl finns det en del saker jag inte har så bra koll på.

Undvikit ”det stora snacket”

Han erkänner också att han har undvikit ”det stora snacket” med sina döttrar.

– Jag har inte tagit snacket med tjejerna, och de har aldrig tagit initiativ till det heller, även om jag varit förberedd på att svara på deras frågor. Men det jag har lärt dem är respekt, och det hoppas jag innerligt att andra pappor även lär sina söner. Ett nej är ett nej och du kan inte ta för dig hur som helst. Om vi lär våra ungar att respektera andra människor kan vi undvika en hel del problem.

Gällande det rent tekniska så listar de nog ut hur det funkar på egen hand. Men det är självklart bra att påminna dem om att använda preventivmedel.

Finn Bjelkes budskap till dagens småbarnsföräldrar är emellertid solklart:

– Om du gläder dig åt att ditt barn ska bli tonåring och tror att de äntligen kan stå på egna ben, och du känner att ”det där var inte så farligt, vi klarade det!” så kan du tänka om. Det är nu det riktiga arbetet börjar!