Det tog mig 50 år att lämna min man
Louise lämnade sin man efter 50 år
Louise möter upp hemma i sin ljusa tvåa på äldreboendet i Göteborg. Här hon har funnit sig till rätta och hennes hem är smakfullt inrett, men en aning opersonligt möblerat.
Vid en närmare titt upptäcker man att det saknas både minnessaker och gamla föremål.
– Allt här är nytt, förklarar Louise och slår ut med händerna. Jag fick köpa allt från soffa till osthyvel, eftersom jag fick inte med mig någonting från mitt 50-åriga äktenskap med Bengt.
Läs också: Hans psykiska misshandel var nära att knäcka mig
Louise fyllde 83 för några månader sedan. För första gången i sitt liv känner hon sig fri – en sällsam känsla. När hon ser tillbaka på sitt liv känner hon tacksamhet över sina fina barn, men också sorg.
Det tog henne 50 år att frigöra sig från mannen som förtryckte henne och inför vilken hon anpassade sig intill bristningsgränsen.
Mötte mannen när hon var 17
Louise mötte sin man Bengt när hon var 17 år.
– Alla var kära i honom, berättar hon. Han var väldigt snygg och karismatisk. Jag tittade på honom i smyg, men kunde aldrig tänka mig att han skulle falla för mig.
Men Bengt föll för den vackra Louise, och efter att de gått ut sista året i skolan började de umgås.
– Så blev jag med barn, vilket var en jätteskandal på den tiden, och vi var tvungna att gifta oss, förklarar hon.
Se också: Irene lämnade man och barn för att hitta sig själv
Läs också: Sekten förstörde min barndom
Det nygifta paret flyttade in i en lägenhet, och Bengt var sysselsatt med sitt eget företag som snart hade framgångar. Louise gick hemma med sin växande mage och trivdes storartat med det. Det fanns bara ett litet orosmoln på himlen.
– Jag hade upptäckt att Bengt drack en hel del. Jag kände igen beteendet, eftersom min egen pappa var alkoholist. Men jag försökte tränga bort detta faktum, och lyckades väl rätt så bra. På något sätt trodde jag att det skulle bli bättre.
Trodde hon varit otrogen
När lilla Elisabeth föddes var lyckan stor, och Bengt var så stolt över att flickan var en kopia av honom med sina bruna ögon. Efter ett par år blev Louise gravid igen och födde lille Per. Men då förändrades Bengt.
– Både Bengt och jag har bruna ögon och den här lilla killen hade blå. Bengt var rasande och kunde inte tro att Per var hans egen son. Han for ut mot mig och var övertygad om att jag varit otrogen, säger Louise.
Läs också: Mitt äktenskap var som en skräckfilm
– Någonting brast i mig då. Han brydde sig inte om pojken och tog honom aldrig riktigt till sig.
Hon tillägger att det bara var något år sedan som Bengt ringde sin vuxne son och bad honom att lämna blodprov i syfte att bevisa att han verkligen var Bengts biologiske son.
– I 50 år har han gått och ältat detta, utbrister Louise, vars son tog det hela med jämnmod, luttrad av ett liv med en själsligt frånvarande far.
Ständiga klagomål
Själv förvandlades hon gradvis till en kombination av hembiträde, älskarinna och någon att skälla på. Bengt anklagade ständigt sin fru för att inte hålla hemmet i toppskick.
– Jag försökte verkligen så gott jag kunde. Varje morgon serverade jag honom frukost på sängen, såg till att han hade välstrukna skjortor och att middagen stod på bordet när han kom hem.
Läs också: Jörgen blev pappa mot sin vilja
Tiden gick och barnen växte upp. Paret flyttade till en större villa och Louise fortsatte att huka inför Bengts humör, ständigt väntande på slaget som aldrig kom.
Men dagligen fick hon höra att hon inte dög någonting till, att hon var ful och dum och skulle vara glad för att han delade huset med henne.
Bengt hade också utvecklat ett kontrollbehov och ville veta i detalj vad Louise hade gjort under dagen. Han höll rena husförhören med sin hustru.
Tänkte på att lämna honom
Tankarna på att lämna honom fanns där. Men det var ett stort och skrämmande steg mellan tanke och handling.
– Han hade fått mig så själsligt lealös att jag aldrig vågade protestera, för jag trodde inte att jag skulle klara mig utan honom. Han försörjde ju oss, jag hade inga egna pengar.
Läs också: 16 varningstecken på att du lever i en ohälsosam relation
Bengt hade gott om pengar. Firman gick bra och familjen åkte ofta på resor och gick ut och åt på restaurang.
Olyckliga äktenskapet märkes inte utåt
Utåt sett märktes ingenting av Louises och Bengts olyckliga äktenskap.
– Alla tyckte att han var så charmig. Jag vågade inte berätta för en enda människa om det helvete vi levde i. Men han behövde aldrig slå mig – han höll mig i ett mentalt järngrepp av rädsla. Min kärlek till honom hade gått över, och jag kände mest rädsla för vad nästa utbrott skulle föra med sig.
Louises känslor skalades av, en efter en, när år las till år. Hon blev som en zombie.
– Jag kunde aldrig glädja mig åt något, utan förträngde min situation och trodde att livet skulle vara så här. Jag visste inget annat. Den enda som var skönt var dagarna då han var på jobbet, men så blev det middagsdags och jag blev nervös för vilket humör han skulle vara på när han kom hem. Hela tillvaron var så osäker. Oftast åt vi under tystnad.
– Grannarna pratade man inte om sådant med, fortsätter hon. Jag var så fruktansvärt ensam.
Läs också: Min mamma var en narcissist
Bengts elaka sätt förändrades aldrig under alla år. Det enda som förändrades var hans eskalerande alkoholkonsumtion. Louise blev medberoende.
– Jag vågade aldrig tala sanning, utan lindade in svaren på hans frågor så att de passade honom. Jag betedde mig på ett sätt som förhöll honom lugn. Och barnen vågade aldrig ta hem kamrater, eftersom de inte visste om pappa skulle vara full.
Hotade med att lämna
Det var kämpiga år där Louise försökte hålla fasaden utåt, men grät floder när hon var ensam. Barnen flyttade hemifrån och Louise kände sig ännu mera ensam.
– Inte blev det lättare för det. Han kunde ju visserligen inte skälla på mig för att jag vanskötte barnen, men precis allt annat klankade han ner på.
Hon minns deras katt som ständigt hårade ner möblerna och hur Bengt kunde beordra henne att plocka bort hårstrå efter hårstrå, ett i taget.
Läs också: Skilsmässan blev starten på ett bättre liv
– Han stod vid sidan om och såg på med ursinne i blicken. Jag grät medan jag plockade. Det var fruktansvärt!
När de blev äldre fanns det tillfällen då Louise tog mod till sig och sa till Bengt att hon tänkte lämna honom.
– Han tog aldrig hoten på allvar, jag fick inte ens en reaktion när jag sa att jag skulle gå. ”Du kommer nog tillbaka”, sa han.
Storgräl bröt ut
Men när Louise var 79 hade hon fått nog.
– Fördämningen brast. All min vrede, allt som jag svalt under alla år kom farande. Och vad det beror på har jag ingen aning om, säger hon.
Det blev ett fullständigt krig mellan makarna.
– Ett dundergräl utbröt som fick min dotter att ringa efter polisen, berättar Louise. Sedan fick jag kontakt med en kvinnojour och fick kraft att äntligen lämna Bengt.
Hon la ner sina mediciner och portmonnä i handväskan och så gick hon.
Läs också: Magdalena fick nog av lyxlivet i Dubai
Stannade på kvinnojouren
Sedan dess har de inte haft kontakt. Louise kom att stanna på kvinnojouren i fyra månader.
– Det var så skönt att ha någon att prata med om alla de helvetes år jag levt med Bengt. Och skönt att vara där och möta andra i min situation, även om de flesta var yngre, säger hon.
En dag fick hon ett brev – hon hade fått en lägenhet på ett äldreboende.
Läs också: Min man sitter i fängelse
– Det är som himmelriket, säger hon och tittar ut över den vidsträckta utsikten.
– Visserligen är allt nytt här, men jag längtar till den dag då jag får kraften att åka och hämta det som jag ärvt efter mina föräldrar. Men än är jag inte där.
Familjesammanhållning
Hon umgås mycket med sina barn, alla sina barnbarn och barnbarnsbarn.
– De bor allihop i närheten och kan ringa och säga ”mamma, sätt på kaffe, vi kommer om fem minuter”. Varje dag är det någon som hör av sig. Jag känner mig så omsluten och trygg med dem.
Och de är så oerhört tacksamma att jag äntligen kunde lämna deras demoniske far.
Hennes självkänsla börjar bli bättre även om den fortfarande är skral. På nätterna kan det hända att hon blir ledsen och ångrar sitt liv.
– Visst kan jag gråta. Och mest sörjer jag att jag inte stod upp för barnen. Nu försöker jag se framåt, jag tänker leva fullt ut de år jag har kvar. Jag har fått många nya vänner här, men vill allra helst vara med min familj.
Text: Kicki Biärsjö
Läs också: Min man misshandlade mig i över 30 år
Save
Save
Save