Det dåliga äktenskapet tog nästan Martins liv
Sex år av psykisk och fysisk misshandel var nära att kosta Martin livet. Hans fru och hennes mamma bröt successivt ner självkänslan tills hans jag utplånats. Själv vill han beskriva äktenskapet som en plågsam skräckfilm.
– Får man varje dag höra att man är värdelös tror man till sist på det och till sist ville jag inte leva längre, konstaterar Martin och lutar sig tillbaka i fåtöljen.
Han tittar sorgset ut genom fönstret och i några sekunder är det tyst i rummet innan han berättar om hur allt började.
– Min dåliga självkänsla som förföljt mig hela livet grundlades nog redan när jag var barn, säger han.
Som barn var han älskad av sina föräldrar. Det var i skolan som problemen startade. Martin minns att han var för snäll, något som andra elever gärna utnyttjade.
– Jag mobbades och var ett tacksamt offer. De anmärkte inte på mitt utseende, men jag var annorlunda och det räckte för att bli hackkyckling, berättar Martin.
Fortfarande smärtsamt
Han kan fortfarande känna smärta när han tänker tillbaka på skoltiden. I mellanstadiet var det en pojke som använde Martin till att utföra olika saker, som en sorts slav.
– Jag var lätt att kontrollera. Om jag inte gjorde som han ville blev jag ångerfull och arg på mig själv, och ju mer jag visade detta, desto nöjdare var han. Det visar hur han hade mig i sitt grepp.
Det var förnedrande och Martin skämdes över att göra saker som han tyckte kändes fel. Trots att hans föräldrar hade kontakt med skolan och försökte hjälpa sin son fortsatte kränkningarna, även på högstadiet.
– En storvuxen kille använde mig också som sin slav och på lunchrasten fick jag alltid hämta mjölk åt honom. Jag vågade inte säga emot.
Martin trodde inte att han förtjänade respekt och att bli omtyckt. Att sätta gränser fanns inte i hans värld.
Gifte sig fort
Efter en kort tid på gymnasiet hoppade han av och tog i stället olika ströjobb. När han träffade sin blivande fru var han övertygad om att han funnit sin drömkvinna. Han var 21 år och hon ett år yngre när de gifte sig, bara ett halvår efter första dejten.
– Det var romantiskt och hon höjde mig till skyarna från det att vi träffades till strax efter bröllopet. Då kom hennes rätta jag fram. Hon blev elak och kontrollerande med ett stort bekräftelsebehov, säger Martin som ryser när han berättar om det.
Frun förbjöd Martin att ha kontakt med sina föräldrar – hon tålde inte dem. Varför vet Martin inte.
– Jag var så kär att jag inte förmådde sätta ner foten. Jag fick ge upp mitt liv för att göra henne nöjd.
Samtidigt blev umgänget desto större med hennes egen mamma, Martins svärmor. Och det var under ett telefonsamtal med svärmodern som första slaget kom.
– När jag under samtalets gång vid ett tillfälle nämnde mina föräldrar fick jag plötsligt en örfil av min fru, som stod bredvid och lyssnade. Jag blev paff, men när jag berättade det för hennes mamma i andra änden av luren så sa hon att jag fick acceptera att min fru slog mig.
Vad dottern än gjorde höll hennes mamma henne om ryggen och båda kallade de Martin för saker som ”skithög” och ”idiot”. Martin upplevde det som ett psykiskt slaveri, som hela tiden blev värre. Vad han än gjorde så var det fel, enligt hans fru.
Han berättar om hur han en gång reste sig från tv-soffan för att ta tag i berget av disk i köket.
– Jag hann knappt bli klar förrän jag fick höra att jag struntade i henne. Och när jag handlade i affären undrade hon varför jag varit borta så länge.
Mardrömmen skulle pågå längre än Martin kunde ana. Han beskriver hur de följande åren präglades av psykisk och fysisk terror, och han kände hur han förlorade sin identitet. Varje dag berättade frun hur misslyckad hon tyckte att han var och att hon aldrig tänkte skaffa barn med honom för han var inte värd att bli pappa.
– Det gick så långt att hon hade synpunkter på hur jag gick! Hon satte ner hela foten på en gång medan jag satte ner häl och tå. Hon gjorde rätt och jag fel. Hon klagade på hur jag tuggade maten och tyckte att så som mina käkar rörde sig såg jag ut som en idisslande ko, berättar Martin och ser för ett ögonblick arg ut.
Flyttade närmare
När de flyttade till en lägenhet nära svärmodern eskalerade helvetet. Redan när Martin kom hem, efter arbetsdagens slut, började bråken. Frun var ofta upprörd och ledsen över småsaker, men när han ville försonas kunde hon i stället slå eller sparka honom.
– Jag var försvagad och nedbruten. Vad jag än gjorde var det ren katastrof, säger Martin, som samtidigt jämt fick höra att det låg på hans ansvar att rädda äktenskapet.
Efter ett tag orkade han inte anstränga sig mer. Han kände sig så värdelös att han fick självmordstankar och började planera för hur han skulle ta sitt liv.
En kväll gick han till en bro.
– Min fru hade fått mig att tro att jag inte var värd att leva. Jag skonade världen om jag försvann.
Den kvällen vågade inte Martin hoppa. Men han var fast besluten att göra det efter nästa bråk. När hans fru skrek ”gå och häng dig” svarade han att det skulle han minsann göra. Han gick ut i garaget, hittade ett tjockt rep och skulle precis hänga sig i ett av träden en bit från huset när han blev upptäckt av en förbipasserande.
– När jag kom hem och berättade att jag försökt hänga mig undrade min fru vem som hade sett mig och hur vi nu skulle kunna visa oss på stan. Hon visade ingen empati över huvud taget.
Blev utskälld
Några dagar senare besökte de hennes föräldrar, och då skällde svärmodern ut Martin för att han försökt begå självmord. Han stod inte ut utan åkte hem, men sov knappt någonting den natten.
– Jag orkade inte längre, jag levde i en lögn, säger Martin upprört.
När han vid ett lite senare tillfälle tänkte försöka igen slogs han oväntat av en insikt: Han ville faktiskt inte dö. Det han ville var att förändra sitt liv.
Martin ringde efter ambulans och blev körd till en psykiatrisk avdelning. Under två veckor var han inlagd. Även då fortsatte hans fru att styra och ställa – han fick varken ta emot samtal eller besök av sina egna föräldrar.
Han började gå i terapi, men fick då tillsägelse av sin fru att inte avslöja sitt efternamn, eftersom han då skulle dra skam över hennes familj.
– Enligt henne mådde jag dåligt på grund av min uppväxt och hade varit ett vrak när vi träffades, men att vårt förhållande hade byggt upp mig igen. Det var ju skrattretande, säger Martin.
Han ville, men hade ändå svårt att bryta förhållandet när han kom hem från sjukhuset.
Men en händelse för tre år sedan blev avgörande. Vid ett besök hos svärföräldrarna uppstod en hetsig diskussion som slutade med att frun gav honom ett knytnävsslag rakt i ansiktet.
– Jag blev knockad och fick en fläskläpp. Det var slutsignalen. Jag tog varken på mig skor eller jacka utan gick därifrån i strumplästen.
Sedan den dagen har han inte sett henne. Och kontakten har varit bruten sedan dess.
Martins föräldrar hämtade honom den kvällen. De hade länge misstänkt att något inte stod rätt till med äktenskapet, men ville inte lägga sig i. De kunde dock aldrig föreställa sig att det varit så illa.
– Mamma tyckte att hela min personlighet var utsuddad. Även andra som träffade mig sa att de inte kände igen mig, säger Martin.
Trygg igen
Martin gick omkring som i ett slags vakuum den första tiden. Han blev väl omhändertagen av sina föräldrar och så småningom fick han jobb som brevbärare och trivdes med tillvaron.
– Vänner och släkt som jag inte fått träffa på flera år kunde jag äntligen prata med igen. Jag försökte blicka framåt. Men det förflutna hann ikapp mig och jag började må psykiskt dåligt.
Martin kände hur hans energi plötsligt avtog. Han orkade inte längre träna på gymmet, och en morgon klarade han inte ens av att äta frukost.
Han blev sjukskriven för utbrändhet under en längre tid. Orsaken var det trauma han utsatts för under flera år.
Ett stort och viktigt stöd hittade han i Fontänhuset, en organisation som stödjer människor som lever med psykisk ohälsa på vägen till återhämtning. Där kunde Martin i samtalsterapi släppa fram alla känslor han burit på så länge.
– Jag fick möjlighet att återupptäcka mig själv och bygga upp min identitet från grunden. Mina fina sidor och goda förmågor lyftes fram, och jag kände hur mitt värde ökade. Fontänhuset räddade mitt liv!
Martin bestämde sig för att nu skulle han må bra. När han nu fyllt 32 år har han äntligen hittat sig själv.
– Jag har fått tillbaka självkänslan och bryr mig inte om vad andra tycker. Jag duger som jag är.
Nu återger han sin berättelse i hopp om att hjälpa andra. Parallellt med att han söker jobb vill han satsa på att hålla föreläsningar om hur man bygger upp sin självkänsla igen efter att ha blivit nertryckt. För det går att resa sig, betonar Martin som till och med vågat ge sig in i ett nytt förhållande.
Sedan en tid tillbaka är han lycklig sambo.
– Det går att finna styrka igen. Jag är oerhört tacksam och glad för mitt nya liv och vill inspirera andra, säger Martin.
Text: Therése Weber Cedergren