Deras hus brann ner: "Kunde inte tänka rationellt"
Sølvi hade just lämnat av barnen Oda och Magnus på skolan. Det var den 2 december 2005. En fin morgon, med adventspynt och levande ljus både på frukostbordet och inne i vardagsrummet.
Maken Hans Petter sov fortfarande. Han hade tagit ledigt denna dag för att julhandla och passade på att ta sovmorgon.
Glömde ljusen
Sølvi gick in i arbetsrummet för att hämta något. Som illustratör och make-upartist kan hon styra arbetstiderna mycket själv. Hon skulle bara fixa lite, passa på att göra ett par smågrejer – och plötsligt hade hon glömt bort blockljusen på vardagsrumsbordet, de som dekorerats med glaspärlor runt om.
– Jag hörde ett konstigt, sprakande ljud och på väggen i hallen speglades ett orange, blinkande ljus, som från en brandbil, och jag undrade vad det var.
Sølvi Strifeldt, 50, ser sig om i det mysiga vardagsrummet i byn Ski, söder om Oslo. De tolv åren som gått sedan branden har lagt ett mörkt töcken över vissa detaljer. I vilken ordning skedde förloppet, vad inträffade först?
Men en sak minns tvåbarnsmamman tveklöst:
–Jag gick in i vardagsrummet och såg en meterhög låga flamma upp vid det lilla bordet bredvid soffan. Pärlorna runt ljuset var inte av glas, som jag trodde, utan av akryl – som hade smält och flammande droppade ner på duken.
Tjock rök
Sølvi sprang ut i köket. I radhuset fanns en vattenslang monterad under vasken, för extra brandsäkerhet, men hon fick den inte att fungera. Kranen hade ett speciellt säkerhetslås som hon inte kunde öppna.
– Jag såg att det flammade allt mer på väggarna inne i vardagsrummet och röken började bli tjock.
Allt gick i ett rasande tempo. Medan Sølvi kämpade med slangen hade flammorna växt nästan ändå upp till taket och hon blev rädd att hon inte skulle kunna ta sig förbi branden på väg ut.
Försökte ringa brandkåren
Sølvi började skrika högt för att väcka maken, men det kom ingen reaktion från andra våningen.
–Jag sprang upp för trappan för att väcka honom. Han såg yrvaken ut, men jag såg att han steg upp ur sängen så jag rusade ner för trappan igen för att ringa brandkåren.
Men fingrarna slog numret till nummerupplysningen i stället, gång på gång. Samma fel om igen, medan flammorna växte.
–Jag kunde inte tänka rationellt, och minnet var helt blockerat. Jag kände att det höll på att gå helt över styr, att vi skulle förlora allt.
Flydde från elden
Hon sprang mot ytterdörren, och hann tänka: ”ska jag ta med mig något?”
–Jag höll på med scrapbooking, för att sätta ihop ett fotoalbum. Nu när jag var tvungen att fly var det enda som dök upp i huvudet: jag måste ha med mig albumet!
Hon fick kvickt med sig lådan där hon samlat minnen till albumet: föräldrarnas vigselbevis, bilderna av barnen som små…
–Senare insåg jag att den bara innehöll värdelöst papper och tejp, inte själva boken, berättar Sølvi.
Ropade efter hjälp
”Det brinner, ring brandkåren!” Sølvi sprang från dörr till dörr längs gatan, men ingen var hemma.
–Så såg jag en granne som satt i sin bil en bit bort. Han märkte mig inte och jag minns att jag tänkte: varför reagerar du inte? Så jag sprang in i hans hus, lyfte luren och ringde själv efter hjälp.
Denna gång slog hon rätt nummer. ”Finns det någon i det brinnande huset?” ville räddningstjänsten veta. ”Ja, min man”, svarade Sølvi. ”Se till att få ut honom” var beskedet hon fick.
–Där jag stod med luren i handen fick jag se min man stå i dörröppningen. Han var inte ordentligt påklädd, om jag uttrycker det milt. Han hade försökt släcka branden med vattenhinkar, men då kom röken. Och värmeutvecklingen blev enorm av ångan, så han var tvungen att ge upp.
Flammor vällde ut
Hans Petter blödde. Han hade skadat sig då han försökte släcka elden, men inte märkt det då. Nu stod de där ute i slasket, hon och han, och såg röken och flammorna välla ut från huset.
–Det var ganska surrealistiskt. Det var snö och slask, och jag hade bara på mig ett par tunna mysbyxor och en t-shirt, berättar Sølvi.
Byxorna släpade ner i marken och sög åt sig vatten, så hon var blöt upp till knäna.
–Jag hackade tänder och frågade om någon hade en filt.
Frågade efter eld
Hon rökte på den tiden och frågade efter en stund om någon hade en cigarett.
–Och sedan ”har någon eld”. Då började vi skratta. Be om eld när ens hus står i lågor…
Hon ler.
– Man ser snabbt det tragikomiska i en sådan situation. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Jag tror att jag accepterade det där och då – vi skulle förlora allt.
Försäkringsbolaget var på plats nästan samtidigt som brandkåren. Hotell, pengar. Allt ordnades snabbt, berättar Sølvi.
–En granne tog med mig in till sig och gav mig kläder. Det var otroligt snällt av henne. Så stod jag där i grannens byxor, och hade inte ett skvatt kvar.
Rykte om branden
På skolan hade ryktet börjat gå att det brann hemma hos Oda och Magnus. Någon hade hört att Odas hamster hade klarat sig, andra att den inte gjort det.
–Jag blev tvungen att skynda bort till skolan för att prata med barnen, men ryktet om branden hann före.
Hamstern hade inte klarat sig. Kanske borde Sølvi ha kommit ihåg det lilla djuret som satt i sin bur på andra våningen? Eller borde hon kanske förlåta sig själv för att hon mitt i kaoset inte gjorde det?
–Men det är ganska hemskt att tänka på att jag glömde det lilla djuret, säger Sølvi.
Allt låg i aska
Nu låg allt familjen ägde i aska, eller smält eller rökskadat inne i huset. Och det var bara tre veckor kvar till julafton.
–Vi körde till köpcentrat för att handla kläder och tandborstar och annat vi behövde i stunden. Jag minns att jag kände mig som en hemlös. Det var pyntat och julfint överallt och där stod jag i grannens för stora kläder. Att köpa nya saker stämde inte överens med den sorg jag kände inombords.
Hon tyckte att det kändes som att familjen landat på en annan planet. Men expediten kom till hennes räddning.
–Jag frågade om hon kunde hjälpa mig. ”Jag har varit med om en brand och klarar inte att ställning till någonting”. Hon var så snäll och plockade ut kläder till mig, och allt jag behövde göra var att betala.
Julpyntet brann upp
Familjen blev inkvarterade på ett hotell, med tre dagliga mål på en pizzeria. Sølvi kan fortfarande idag må dåligt av lukten av pizza.
–Vi letade efter ett ställe att bo på och till slut fick vi hyra hos en bonde ett stycke bort.
Julklapparna hade brunnit upp, liksom pyntet. Det blev ett par rundor till Ikea för att fixa jul i den tillfälliga bostaden.
–Men vi accepterade det snabbt. Vi var så glada att vi alla klarat oss väl och gick helt in för att ha det mysigt och trevligt.
Och det var nu, mitt i julförberedelserna, som de upplevde något värdefullt och oväntat:
–Grannar började komma förbi med möbler och andra saker. Plötsligt hängde det gåvor på ytterdörren från folk som vi inte kände. Det var väldigt rörande hur folk i omnejden ställde upp för oss.
Ovärderliga saker förstördes
Hur mycket saker har man i ett hem? Hur många handdukar, hur många gafflar?
–Vi gick runt i det förstörda huset och försökte komma ihåg. Men det blev ett halvhjärtat försök.
Försäkringsutbetalningen blev stympad, eftersom branden delvis var Sølvis eget fel. Det var bara att leva med det. Värre var det med de saker som inte gick att ersätta, allt det ovärderliga.
–Bland det som var värst att förlora var de saker som min morfar själv hade gjort. Och saker efter min farfar, som gick bort tre år tidigare.
För att inte tala om barnteckningarna och alla fotografierna …
Historielös efter branden
Men det var mer än familjens egna saker som gick förlorat. Sølvis mamma var nyskild och hade förvarat delar av flyttlasset hos sin dotter, saker hon ärvt efter sin mamma som gått bort samma år. Allt hon hade kvar från sin barndom var nu borta. Och Hans Petters arvegods – den gamla samovaren, och den 150 år gamla barometern – allt som kunde berätta en historia.
–Vi fick fråga vänner och familj efter bilder på våra barn. Efter att ha förlorat ditt hem i en brand blir du historielös. Du har ingenting kvar. Vi har så lite som kan gå i arv till våra barn.
Men det fanns trots allt en del som klarat sig. De hittade det när de gick runt i det brandskadade huset med ficklampor. Klampandes genom blöt aska i det som varit deras vardagsrum, letandes efter minnen.
Där, i fönstret – julstjärnan i svart smide! Och mormors gamla tekanna! Lego som barnen lekt med. Nu plockade Oda ut det ur ruinerna och gav till sin bror.
Svart av sot
Och i ett skåp – brudklänningen som Sølvi sa ja till Hans Petter i 1999. Helt oskadd, som ett litet mirakel.
Men det kanske mest betydelsefulla minnet låg på den vackra stolen med sammetstyg som hon ärvt av sin pappa. Hon och systern hade fått var sin, och nu var hennes svart av sot. Men på stolsitsen låg minnesalbumet!
Sølvi ler stort när hon visar upp bilderna i boken, av Oda och Magnus under deras första levnadsår. Och av henne själv som bebis.
Huset brandsanerades
Elva månader efter branden kunde familjen flytta tillbaka hem igen, och förbereda för jul i sitt eget hus. Hemmet brandsanerades och byggdes upp igen.
Att bosätta sig någon annanstans var aldrig aktuellt.
–För oss var branden ingen tragedi, det var bara saker som gick förlorade.
Sølvi känner djup tacksamhet mot alla snälla grannar som hjälpt dem. Och mot sin syster. En dag stod hon ute på gården med sin röda sammetsstol, som hon fått av pappan.
– Hon sa ”du kan få den Sølvi. Så har du kvar din stol i alla fall”.
Tänker på brandsäkerheten
Nu lackar det mot jul igen, med julmys och pynt. Sølvi berättar att hon numera alltid tänker på brandsäkerhet. Hon använder bara ljuslyktor av metall.
–Jag känner att jag är rädd för brand. Och ser jag ett orange, blinkande ljus får jag en olustig känsla.
Även om hon inte anklagar sig själv för det som hände, så erkänner hon att det tog två år innan hon kunde knyta an till saker igen.
– Det kändes så fel, och jag tillät mig inte att smycka varken mig själv eller hemmet.
– Efter branden har vi fått ett pragmatiskt förhållande till saker, som att saker inte längre får äga oss. När man varit med om att mista allt, så vet man att det kan hända igen.
Branden gav en insikt
Det som betyder något nu är sammanhållningen mellan oss i familjen, hur vi har det tillsammans. Det har vi varit rädda om.
Sølvi böjer sig ner och klappar hunden Diesel. Hon berättar att det blir mer tid för henne och Hans Petter på tu man hand, nu när barnen flyttat hemifrån.
– Det kanske låter lite galet, men jag skulle inte vilja vara utan branden. Det hade jag självklart inte sagt om någon kommit till skada, men branden gav oss bevis på hur tajta vi är som familj. Det är i kriser som denna som man märker sådant.
Hon fortsätter med ett leende:
– Jag frågade Hans Petter häromdagen om han kände samma sak, och han höll med. Erfarenheten av branden har gett oss en större insikt, och insikter tackar man inte nej till.
Av Hege Løvstad Toverud, svensk bearbetning Ann-Sofie Lindell
Foto Marianne Otterdal-Jensen, privatbild, Shutterstock/IBL