Stine och Peter fann varann i hjärnskadeförening: ”Tillsammans har vi ett bra huvud”
Stine kunde inte ta ögonen från killen som satt borta i hörnet, så hon frågade gruppledaren vem den snygge nykomlingen var. ”Det är ju Peter. Han har varit med i gruppen i fyra månader, svarade hon lätt förvånad. Men egentligen var det inte så överraskande eftersom både Peter och Stine Bau Lyng Clausen är medlemmar i föreningen Unge Hjerner (unga hjärnor), för människor som har fått en hjärnskada.
Stines hjärnskada innebär bland annat att hon har problem med minnet – och dessutom hade Peter precis varit hos frisören och klippt sig, så det fanns flera orsaker till att det kändes som om hon inte sett honom förut.
Peter hade i sin tur lagt märke till Stine. Han hade känt hennes blick hela eftermiddagen och till slut vände han sig om och tittade på henne. Hon rodnade och slog ner blicken, och just där började historien om deras förälskelse som växte till kärlek. Men det fanns något som Stine var tvungen att lära sig att leva med …
Sättet som de fyra burkarna med makrill var placerade i köksskåpet. Peter hade tagit av den röda folien runt burkarna. Stine blev utom sig när hon upptäckte det, för hur skulle hon någonsin kunna leva med Peter när han bröt mot alla hennes regler för hur livet skulle organiseras med ordning och reda, uppställningar och dokumentation?
Två hälfter av ett helt huvud
Stine och Peter tog sig förbi det hindret och är idag gifta. ”Vi är två hälfter av ett helt huvud”, beskriver de själva sig som par. Båda har allvarliga hjärnskador, vilket innebär att de kan älska och hjälpa varandra på ett sätt som format ett äktenskap som är perfekt för dem.
Det betyder naturligtvis inte att de är lyckliga över att vara hjärnskadade, även om de är lyckliga över att ha funnit varandra. Ingen hade kunnat ana att deras liv skulle bli så här.
Då kunde jag varken sitta upprätt eller föra ett samtal
– Jag var 23 år och nyutexaminerad lärare när jag fick en blodpropp i hjärnan på grund av p-piller. Jag hade drömt om att få börja jobba, älskade att resa och gå ut och roa mig. I åtta månader hann jag ha ett fantastiskt lärarjobb, innan jag en söndagskväll 2014 fick en våldsam huvudvärk. Jag tog ett par värktabletter och tänkte att det nog skulle gå över, säger Stine och fortsätter:
– På måndagen var jag fortfarande dålig och gick till doktorn. Han undersökte mig och sa att jag hade atypisk migrän, så jag gick hem igen. På tisdagen kom min bror på besök och jag var tvungen att gå och lägga mig eftersom jag mådde sämre. Då kunde jag varken sitta upprätt eller föra ett samtal. På onsdagen tog jag en taxi till sjukhuset och blev inlagd. Dagen därpå fick jag genomgå en MR röntgen, som visade att jag hade en stor blodpropp i hjärnan, säger Stine.
Tvingades upp drömjobbet
När det framkom hur sjuk Stine verkligen var hade skadan redan uppstått. Stine hade fått en hjärnskada som påverkade hennes minne och gav henne problem med inlärning, syn och balans, en ständig trötthet och kronisk huvudvärk. Hon kunde inte återvända till sitt drömjobb. Så mycket stod klart från början.
– Mitt förstånd finns där fortfarande, bakom alla problemen. Därför är det så frustrerande att jag inte längre kan göra sådant jag kunde göra förr. Innan var jag en livlig, utåtriktad person som älskade att ha ett kreativt kaos runt mig. Efter blodproppen kan jag inte klara enkla saker i vardagen som man annars tar för självklart. Att till exempel ta ett bad och tvätta håret är ju bara något man gör. Det kan jag inte längre. Jag måste planera varje aktivitet i detalj, annars glömmer jag vad jag ska göra och stannar upp. Det blev totalt kaos i min lägenhet eftersom jag inte kunde komma på hur man städar och gör rent, berättar Stine.
På utsidan såg hon likadan ut som innan katastrofen drabbade henne. Hon var fortfarande ung och vacker, ingen kunde se att hennes liv var krossat. Hon kunde inte längre jobba som lärare, men vad skulle hon göra istället?
Hitta sitt nya jag
Hon hamnade i arbetsträning på olika ställen, men det slutade med att hon blev förtidspensionerad eftersom hon till 80 procent anses oförmögen att arbeta. Det blev en oerhört tuff tid att se sitt liv gå i spillror, lära sig leva med skadorna och samtidigt försöka upptäcka vem man nu är.
Stine fick efter en tid hjälp med det praktiska och gick med i danska Hjärnskadeföreningen. Där kom hon i kontakt med gruppen Unge Hjerner och mötte andra som befann sig i samma situation. Hon har lärt sig att leva med sina skador och är en lycklig människa idag – och det har mycket med Peter att göra.
Även för Peter var 2014 året då tillvaron ställdes på ända.
– Jag var 18 år och hade precis klarat grunden i en elektrikerutbildning och fått körkort. I princip kände jag mig odödlig, som man gör som ung, berättar Peter.
Men så började han uppföra sig märkligt. Han blev avståndstagande och apatisk. Han kunde inte minnas hur han kommit hem när han varit ute. Hans familj fick honom att söka vård, som ledde till att han lades in på en stängd psykiatrisk avdelning eftersom man ansåg att han led av paranoid schizofreni. Symtomen var desamma, men det fanns ingen orsak till att Peter plötsligt skulle ha drabbats av psykisk ohälsa från en dag till en annan.
Ovanlig sjukdom – immunförsvaret angrep hjärnan
Han behandlades med medicin och elchocker, men blev inte bättre. Efter fjorton dagar gjordes ett ryggmärgsprov och det visade sig att Peter hade fått en väldigt ovanlig hjärnsjukdom.
– Det är en inflammation i hjärnan där immunförsvaret angriper hjärnan. Det enda positiva som kan sägas om den sjukdomen är att den är väldigt, väldigt ovanlig. Efter diagnosen fick jag rätt medicin, men stod efteråt med en hjärna som tagit skada och skulle tränas upp igen.
Peter var inlagd på sjukhus i sju veckor innan han återvände till sitt vanliga liv. Undersökningarna visade att han fått en hjärnskada, men att han ändå var så välfungerande att han inte behövde rehabilitering. Han skulle bli elektriker och genomförde utbildningen. Han blev klar 2018 och framtiden såg ljus ut, tills det skedde en olycka.
Jag fick en rejäl bula i bakhuvudet, men tyckte inte det fanns någon anledning att gå till doktorn. Det borde jag ha gjort
– Jag jobbade som elektriker när jag slog huvudet i en bjälke på min arbetsplats. Jag fick en rejäl bula i bakhuvudet, men tyckte inte det fanns någon anledning att gå till doktorn. Det borde jag ha gjort, för det visade sig senare att jag hade fått en allvarlig hjärnskakning, som förvärrade den hjärnskada jag redan hade, säger Peter.
Därför kämpar han nu med minnesproblem, kronisk huvudvärk och trötthet. Lyckligtvis har han Stine vid sin sida.
– Vi möttes 2017. Jag tyckte att Stine var en härlig tjej och blev förälskad i henne direkt, minns Peter.
Men det var inte helt enkelt för Stine.
– Jag kämpade för att få ordning på mitt liv igen, för om jag inte hade det så kändes det som om hela tillvaron föll samman. Och så kom Peter med all sin röra och kaos… Jag kunde bli helt desperat om inte allting gick exakt som jag tänkt, och makrillkonserverna stod i en rak och prydlig linje i mitt köksskåp för mitt liv hängde på att det fanns ordning och reda. Men jag kunde samtidigt känna att all hans omsorg och förståelse gjorde mig gott. Det var riktigt svårt, minns Stine.
Ett par och "varandras huvud"
Peter vann. Idag är de gifta, bor i hus i Ølstykke på Själland i Danmark och har skapat ett gemensamt liv som till stor del ser ut som för de flesta andra äkta par. Peter hade lugnet som Stine behövde, och även modet att se henne som den person hon hade blivit: en liten och sårbar kvinna, men också stor och envis i sin kamp för att leva ett värdigt liv. De blev ett par och varandras huvud, som de uttrycker det.
När Peter glömmer något, påminner Stine honom om det. När Stine inte orkar mer är det han som stoppar om henne och ger henne en kram, för det är okej att vara sårbar när man älskar varandra.
Se också: Stärk din hjärna med 4 effektiva övningar
Peter finns där när Stines ord försvinner. Han är också där när hon om och om igen gråter framför filmen Den otroliga vandringen, där två hundar mister sin familj, för Stine är känslig och precis därför älskar han henne.
Stine vet också att Peter har behov av att visa att han fortfarande har en plats i världen. Han har kämpat för att få ett flexjobb, anpassat för dem med nedsatt arbetsförmåga, som elektriker. Han är 25 år och en lycklig man som har lärt sig att fånga kärleken och ta väl hand om den eftersom livet är så skört.
/Översättning: Charlotte Silfverberg