David blev förlamad efter svensexan

En bekymmerslös vardag, ett bra jobb och en härlig familj. Så såg David Thulins liv ut fram till augusti 2009. Biljetterna till Las Vegas där han och hans älskade Kristina skulle gifta sig var bokade. Deras lilla treåriga dotter skulle vara väl omhändertagen hemma av mormor. Allt kändes perfekt!

Fick ont efter sumobrottningen

Innan de åkte tog vännerna med David ut på en rejäl svensexa med bland annat sumobrottning på programmet. Iförda enorma dräkter tumlade de runt och försökte brotta ner varandra i en giganternas kamp. Det var där det hände.

– Jag minns att jag sprang med huvudet före rakt in i en kille som var mycket större än jag, berättar David som själv är en reslig man. Efter det fick jag ont i nacken, men inte mer än att kvällen fortsatte, och Kristina och jag åkte i väg på bröllopsresan någon vecka senare.

Men värken i nacken släppte inte utan blev bara värre. Så snart de kom hem från USA gick David till sin husläkare som rekommenderade honom en naprapat. Han bokade en tid en dag efter jobbet.

Blev förlamad hos naprapaten

– Jag minns allting. Omedelbart när naprapaten knäckte till i nacken blev jag förlamad. Det gjorde inte ont, men jag kunde inte röra mig, berättar David.

David och Kristina sitter vid köksbordet i sitt hus i Åkersberga och berättar om vad som hänt dem de senaste åren. Under flera år har David räknat sig som stum. Men under bara de senaste månaderna har han lyckats återerövra rösten och kommunicerar långsamt och svagt med allt tydligare ord igen. När han ändå inte kan göra sig förstådd har han en pappersutskrift av ett tangentbord i A4-format framför sig som han kan bokstavera på. Eller – vilket han är mycket road av – så använder han sitt intatuerade tangentbord på höger underarm.

– Kristina gillar inte tatueringar men det här hade ju en praktisk funktion, så det gick hon med på, skrattar David och ser nöjd ut.

Den moderna enplansvillan byggde de 2008 på Davids pappas sommarhustomt. En idyll långt från stress och jäkt, med stora fönsterpartier som släpper flödande ljus och rogivande grönska rakt in i rummen. Det är stort och öppet och utan trösklar. Tur, kan man konstatera nu i efterhand, eftersom David behöver stor plats att manövrera sin rullstol.

Det enda som skvallrar om att någon i huset behöver extra assistans är att den ena av de två sängarna i sovrummet har ersatts av en höj- och sänkbar sjukhussäng. På väggen hänger bröllopsbilden full av glädje och värme.

Fick en stroke

Den där dagen när David fick en stroke hos naprapaten gick Kristina hemma i köket och förberedde middagen. Hon började tycka att han dröjde ovanligt länge.

– Plötsligt ringde en läkare som sa att David var på akuten och att jag skulle komma direkt. Det tog lång tid i bilköerna in till Stockholm och ovissheten och oron var hemsk, berättar Kristina.

Naprapaten gjorde inget fel

Naprapaten hade inte gjort något fel, men behandlingen utlöste blodproppar som levrat sig i det redan skadade området och orsakade en stroke. På sjukhuset fick de först ett lugnande besked. David skulle bli bra efter ett par månader, trodde läkarna. Han var vaken och kunde göra en del fysiska övningar när sköterskorna kollade neurologisk status. Men dagen därpå fick han en propp till som var betydligt allvarligare och skadade lillhjärnan och hjärnstammen.

– Jag kommer ihåg att det lät som om jag var på ett disko när jag fick den nya proppen, berättar David.

Kristina ser förvånad ut. Det finns mycket de fortfarande inte hunnit gå igenom och prata om. Både på grund av Davids tidigare totala stumhet som komplicerat kommunikationen, men också på grund av att dagarna till stor del består av så mycket praktiska saker som måste göras. Tiden och orken räcker inte till.

Drabbades av locked in-syndrom

Det blev en omfattande operation. När David vaknade upp efter en vecka i respirator var han i det som kallas locked-in syndrome. Det enda han kunde röra på var ögonlocken. Han hade också förlorat talet. Han lyckades ändå förmedla till Kristina att han absolut inte vill ha besök.

– Jag kunde ju inte kommunicera och ville inte ha någon som bara satt och tittade på mig. Men en av mina vänner struntade helt i det. Han kom på besök ändå och gav inte upp. Han är fortfarande min bästa vän.

Några vänner har fallit bort

Men David dömer inte de vänner som fallit bort utan tror att de helt enkelt är rädda. Han kan också se en positiv sida med att i stället ha fått nya vänner.

– De jag kände innan stroken tenderar att fokusera på vad jag förlorat, men de jag lärt känna efteråt ser mig som stark.

Att vakna upp till en verklighet där han var helt beroende av andra är en omställning som ingen annan kan förstå. David är förlamad i alla fyra lemmarna. Han kan inte gå, inte röra benen, inte äta själv, inte gå på toaletten utan att få hjälp. Att vara pappa till ett litet barn har varit en av de tuffaste utmaningarna mentalt.

– Att inte kunna leka med Ella, inte lyfta henne, inte ens prata med henne på många år har varit en stor sorg, berättar David och drar en djup suck.

Talet återvänder sakta

Men han lever. Att talet sakta återvänder och att Ella kan börja läsa vad han skriver på sitt tangentbord är små steg i rätt riktning för deras kontakt.

– För ungefär två år sedan kom jag till ett vägskäl. Där kunde jag välja att antingen tycka synd om mig själv eller bara ösa.

– Du valde att ösa på! skrattar Kristina.

– Ja, jag insåg att jag hade så mycket glädje trots mitt handikapp. Det blir bättre. Även om inte kroppen blir bättre så blir livet bättre.

Närheten kommer i kläm

Fysisk närhet är svårt. Folk verkar rädda för att han är för skör för att beröra. Men bästa vännen som kom på besök redan på sjukhuset, han ger alltid David en ordentlig kram!

Kärleksrelationen mellan David och Kristina har förstås också blivit annorlunda. Närheten kommer i kläm eftersom det alltid är så många praktiska saker som hon måste lösa.

– Det är tur att du är en kramig person, som påminner mig ibland om att vi måste se varandra och kramas, påpekar Kristina och fortsätter:

– Alla relationer har sina sidor. Jag är pragmatisk och tror inte på det problemfria livet. Så länge det finns mycket bra så hanterar vi situationen. Nu är David i alla fall hemma mycket, säger hon med glimten i ögat.

Uttrycker sig med bilder

Det är inte enkelt men just nu fungerar vardagen. Kristina och David har till och med rest tillsammans efter stroken och gett ut fyra böcker: en med konkreta råd för rullstolsburna och tre fotoböcker. David är särskilt förtjust i San Diego där han bott under många år när han var yngre och har till och med gett ut en fotobok med egna bilder därifrån.

– Fotograferandet är en hobby jag tagit upp efter att jag blev rullstolsburen. Jag gillar vinkeln jag får som kan ge människor ett annat perspektiv på sin omgivning. Jag vet att jag är lyckligt lottad så jag vill hjälpa andra. Bilderna ger mig möjlighet att uttrycka mig utan ord.

”Hon är min hjälte”

David tystnar en stund och funderar. Det är mycket som har återupplevts och sagts här vid köksbordet den senaste timmen, både med ord och via tangentbordet.

– Jag sa förut att jag gjort ett val – det är bara halva sanningen. Visst, jag valde livet, men det var inte svårt för alternativet är så ohyggligt att det egentligen inte är ett alternativ. För Kristina däremot är det ett jobbigt val. Hon är tvungen att ge upp massor för mig. Jag förstår inte hur hon orkar. När jag närmar mig ämnet säger hon bara ”I nöd och lust” och så ler hon och ger mig en kram. Jag är skyldig henne så jättemycket, men kan inte betala tillbaka. I stället får jag bara mer av henne, varje dag. Hon är en krigare. Hon är min hjälte.

Av Anna-Klara Fresk Aspegren  Foto: Stefan Nilsson

Läs också: Jonas bröt nacken på svensexan: Tappade känseln direkt