Dagen efter sin sista fest föll Kim Anderzon i koma
Den 24 oktober 2014 lämnade en av våra mest folkkära skådespelare livets scen. Djupt sörjd av sin familj och en stor och trogen publik som följt henne under decennier i filmer och teateruppsättningar som ”Vivagina”, ”Diva”, ”En kvinna” och ”Den skalliga primadonnan”.
Dottern Tintin om mammans sjukdom
Att dokumentera en människa som är svårt märkt av sin sjukdom var en tidvis smärtsam process, främst för dottern Tintin Anderzon.
–Det var såklart smärtsamt och jättejobbigt, men jag är glad att jag orkade slutföra filmen.
Det var Tintins bror som tog initiativet.
Gjorde en dokumentär om Kim Anderzon
–När Fredrik ringde och föreslog en dokumentär om mamma kändes det helt rätt. Jag hade själv tänkt i de banorna, att berätta om det fantastiska kollektivet på Pistolteatern där jag växte upp med mamma och alla glada, galna människor.
Att Kim var med i båten var själva förutsättningen för att filmprojektet skulle kunna sjösättas.
–Mamma var totalt ångestbefriad och hon älskade att jobba, hon var arbetsnarkoman. Det var framför allt hon som ville att filmen skulle bli verklighet.
För henne var det viktigt att få dela med sig av sitt skådespelarliv som tog sin början på ”Pickan”, Pistolteatern, redan på 60-talet.
Kim Anderzon trodde att hon skulle bli frisk
Att året med Kim skulle bli hennes sista var det ingen som hade i åtanke när filmarbetet inleddes.
–Vi visste såklart att sjukdomen var tung men hon var väldigt mån om att göra filmen för att få berätta om sin skådespelargärning. Mamma har ju varit med i så fantastiskt många sammanhang, både på film men kanske framför allt på teaterscenen, säger Tintin som länge levde med hoppet och tron att hennes mamma skulle bli frisk från sin cancer.
–Jag var helt inställd på det.
Men någonstans förstod hon ändå vartåt det lutade och gick i terapi för att hantera sin ångest.
Jobbade in i det sista
Trots att cellgiftsbehandlingarna gick hårt åt Kims kropp gav hon aldrig upp kampen mot döden.
–Hon hade bokat upp hela december 2014. Hon älskade verkligen att jobba och man måste ju säga att hon dog med stövlarna på, säger Tintin och ler.
Den tolfte mars 1969 debuterade Kim i ”Direktör Ubu” på Pistolteatern.
Sista gången hon stod på scen var i succén ”Den skalliga primadonnan” den 19 oktober 2014, tillsammans med bland andra Tintin.
Somnade in i sitt hem
Fredagen den 24 oktober somnade hon in i sitt hem i Vallentuna där hon bodde tillsammans med sin man sedan 34 år, Lars Naumburg, och sina älskade islandshästar.
Vid hennes sida fanns såklart dottern Tintin, sonen Andrej och barnbarn.
Sorgen efter Kim var monumental och det dröjde ett halvår innan Tintin orkade ta tag i och slutföra filmen.
Dokumentären om hennes yrkesliv
Det svåraste har varit att sovra i det digra material som sträcker sig över mer än fyra decennier.
–Vi har koncentrerat oss på teaterskådespeleriet. Vi ville lyfta fram mammas unika förmåga att vara närvarande i varje sekund och hennes samspel med publiken.
–En kvinnas föreställningarna kom att symbolisera Kims unikum som skådespelare, säger Fredrik Egerstrand och Tintin fyller i:
–Hon var ”the girl next door” som hon själv brukade säga och både kvinnor och män hade väldigt lätt för att identifiera sig med henne, säger Fredrik.
När Tintin ska beskriva relationen till sin mamma konstaterar hon krasst, men utan bitterhet, att Kims kärlek till teatern överskuggade allt annat.
–Hon var absolut ingen småbarns- och bullmamma, säger Tintin som aldrig var så nära henne som när hon satt på första raden och fascinerat tittade när Kim trollband publiken på Pistolteatern.
Att Tintin, som själv växte upp på teatern, skulle bli skådespelare var kanske inte så otippat. Hon berättar att hon och Petra Nielsen (dotter till Monica) brukade sätta upp egna små pjäser.
Kim Anderzon var självständig och modig
Tintin och Fredrik hoppas att filmpubliken ska känna sig inspirerad av den kraft som Kim hade.
–Hon var ju så jäkla självständig och modig.
Kim hade alltid skådespelarkollektivet som stöttade henne.
–Hon umgicks med sina vänner så mycket hon orkade, men man får inte glömma att hon också var väldigt sjuk, säger Tintin.
Fredrik och Tintin har varit måna om att ge en balanserad bild av Kims liv.
–Vi har velat få med så många sidor av henne som möjligt, hon levde ju ett minst sagt intensivt liv, säger Fredrik.
Bjöd in till fest
In i det längsta försökte Kim tänka bort cancern trots att den ständigt nafsade henne i hälarna. I augusti 2014 när hon började inse att tiden var utmätt ringde hon Fredrik.
–Jag minns att hon sa ”den här festen får vi nog se till att hålla nu för jag kommer inte att vara här till jul”. Hon hade accepterat att hon nått en gräns som hon inte kunde överbrygga.
Festen med stort F kom att äga rum på restaurang Wasahof, ett stamställe där Kim och hennes kollegor brukade hänga efter föreställningarna.
Den 20 oktober samlades släkt, vänner och kollegor från åren på ”Pickan”, Mosebacke, Vasateatern och andra ställen. Johan Rabaeus, Camilla Thulin, Gert Fylking, Fatima Ekman, Carl-Axel och Monica Dominique, Kjell-Olof Feldt, Birgitta von Otter och nyligen bortgångne Björn Granath var några av de många gästerna.
Osäkert om hon skulle orka
Men in i det sista var det osäkert om Kim skulle orka vara med på festen.
–Lasse berättade att hon låg hemma och sov hela dagen tills bara någon timme innan festen skulle dra igång då hon plötsligt satte sig upp och sa ”vad glor ni på?” säger Fredrik.
Nej, ännu var ”den skalliga primadonnan”, som länge var arbetsnamnet på filmen, inte uträknad.
När Kim anlände till Wasahof var alla redan där.
–Vi hade fått låna en säng från Sabbatsbergs sjukhus. I den pallade vi upp Kim med en massa kuddar så att hon låg som på en divan, säger Fredrik som blev djupt tagen av hur vännerna förhöll sig till Kim.
–Alla såg ju att hon var väldigt sjuk. Hon var som ett skal eller en tunn gren på väg att gå av. Även om många som inte sett henne på länge måste ha blivit chockade av att se en människa som är så långt gången in i dödsriket lät de livet styra denna kväll. Hon var festens stjärna. Detta var hennes föreställning och hon visade att hon fortfarande hade livet i sin hand, säger Fredrik och kupar sina handflator som för att understryka det han säger.
Under festen som varade i många timmar gick Kim runt och pratade, skojade och höll tal om var och en.
Kim Anderzon i koma dagen efter
–Hon skojade riktigt friskt, det var tuffa och roliga tal, inte sällan under bältet, säger Tintin och berättar om hur Kims förkärlek för svart humor manifesterades när hon hälsade alla välkomna till en likvaka där liket levde.
Att under flera timmar gå runt och prata med de runt 70 gästerna var en kraftansträngning för Kim som var helt slut när hon till sist fick luta sig tillbaka i sin divan som det anstår en primadonna.
–Arbetet med filmen har kantats av en sorts värdighet som kulminerade med festen på Wasahof. Att ha fått följa en människa förbi döden är en ynnest och en stor gåva till en publik som hon älskade och som älskade henne. Det kommer alltid att finnas en publik för Kim, säger Fredrik, och Tintin nickar instämmande.
Se också: Josefin Asplund - teatern blev räddningen
Inte förrän alla gästerna vinkat adjö lämnade kvällens huvudperson Wasahof med famnen full av blommor.
–Mamma älskade blommor. Nu när hon sagt hej då till alla kunde hon äntligen släppa taget. Dagen efter hamnade hon i koma och tre dagar senare gick hon över till andra sidan. Tidigare var jag rädd för döden men det är jag inte längre. Det var tråkigt att hon dog så ung. Samtidigt levde hon ett intensivare liv än de de flesta, säger Tintin.
Fotnot: Filmen ”Kim – den skalliga primadonnan” har biopremiär den 8 mars.
Foto: Julia Sjöberg, Folkets Bio, IBL
Läs också: Dokumentären om Kim Anderzons sista föreställning
